Och resten av butiken då?

Aftonbladets Monica Gunne berättar om hur hon medan hon på två dagar tillagar åtta (8) kg kött trots allt hyser vissa betänkligheter gentemot den moderna kosthållningen:

Sakta men säkert har jag blivit allt mer misstänksam mot mat. Och jag tänker allt oftare: Jaha, och under vilka villkor är den här maten producerad? Vad innehåller den? Och hur många tio­tusentals mil har den här sladdriga salladen flugit?

Och själva råvaran, hur mår den? Hur mådde till exempel de här paketerade fläskkotletterna under sin ”uppfödning”.

Butikerna borde, skriver hon, inrätta en fredad, trivsam hörna där kunderna kunde botanisera med gott samvete, i vetskap om att de varor som placeras i denna hörna minsann

inte genererar djurplågeri och miljö­gift­er. Som inte gör hål i atmosfären och öde­lägger jordar.

Smart mat som inte skitar ner sjöar, hav och vattendrag.

Klimatsmart mat som inte utnyttjar människor och van­ hedrar [sic] djur.

Ett klimatsmat hörn. Det är något i tanken som inte känns helt bekvämt. Som känns som ett steg tillbaka. Flera steg tillbaka, tillbaka till den tid när ekologiska varor var en exklusiv, dyrbar lyx i begränsad upplaga åtkomlig för den som har råd. Jag förstår Gunnes tanke, den är utan tvekan välmenande, men det här med klimatsmart hörn känns som utsläppsrättigheter och avlatsbrev- ett sätt att fortsätta som innan i full vetskap om att agerandet är destruktivt, och betala lite för att lätta sitt samvete.

Det jag ser framför mig när jag läser Gunnes text är resten av butiken, den större delen där de flesta rör sig med sina varuvagnar, studenter, barnfamiljer, åldringar, arbetslösa, låglöneanställda, rensad på allt vad klimatsmart, hållbart, ekologiskt, fairtrade, vegetariskt, veganskt vill säga. Maten som avskiljare, som klassmarkör. Kanske menade hon inte så, men bilden tränger sig på ändå, och på något vis är det Gunnes åtta kilo kött som frammanar den.

Med trots allt vänlig hälsning

Morrica dystopiker

 

Confessions of a vegetarian sinner

Jag är inte vegan. Jag kommer förmodligen aldrig bli vegan, trots att jag vet precis hur illa jag gör världen. Det finns två anledningar till mitt enträgna syndande:

 

Inte alltid, inte varje dag, men omelett till frukost innan en lång arbetsdag är oslagbart, och gör mina kursdeltagares och elevers vardag roligare. Att de är ekologiska behöver jag väl knappast ens nämna? De andra är inte mat.

Och så ädelost.

 

Det finns vegansk ost, visst gör det det, men jag har inte hittat någon någonstans som kommer i närheten av kombinationen smak och konsistens. Tips mottages med tacksamhet, finns det någonstans i världen en vegansk ädelost som får mina smaklökar att dansa vill jag veta det.

Utan kött i påsk

Inte för att jag äter kött annars heller, men visst gör det sig som rubrik?

Den köttfria påskmiddagen i går var, som traditionen bjuder här i hushållet, uppsluppen, riklig och informell, och slutade, lika traditionsenligt, i matkoma med folk spridda över diverse möbler.

Det var inte alls det jag skulle skriva om, men det är trevligt att tänka på.

Jag tänkte prata lite om det här med att handla mat. Jag tycker mig urskilja ett mönster i de matvarubutiker jag frekventerar, och min känsla är att mönstret blir allt tydligare. Det handlar om utbudet av ekologiska varor, och jag undrar om det är fler som noterat samma sak?

Jag har tidigare reflekterat över hur de ekologiska varorna placerats vid sidan av, som det obskyra alternativet för lite udda kunder. Det börjar ändras, har ni lagt märke till det? Låt oss ta ett aktuellt exempel: ägg.

Ekologiska ägg har funnits att få tag i ett tag nu. De brukade stå högst upp, lite otillgängliga för en som är tre äpplen hög, ungefär 1,5 gång så dyra som de andra. Numera ser situationen annorlunda ut. Det finns i många butiker flera olika förpackningar ekologiska ägg, både med storlekssorterade ägg och med olika antal ägg, och de kostar varken mer eller mindre än de icke ekologiska, och de är placerade i ögonhöjd, lätt tillgängliga för de flesta.

Detta gör mig glad. Och som inte det vore nog:

Utbudet av ekologiska varor av alla slag ökar, de ekologiska varorna flyttat från Obskyra Hörnan till Vardagshyllan, priserna sjunker från Exklusivt Lyxalternativ till Vardagsnivå. Och de ekologiska varorna tar slut först!

Detta gör mig pirrande glad. Ty jag tolkar det som att människor omkring mig, vackra Vardagsgrå, Vardagströtta Vardagsmänniskor som handlar sin Vardagsmat börjar Vardagsvälja de ekologiska varorna!

Hurra!

En kärlekssång

 

Jag älskar städer. Jag älskar städer som fenomen, platser där många människor samexisterar på litet utrymme ger en nerv, en puls, en känsla av att själva staden, gatorna, byggnaderna, parkerna, utgör delar av en levande organism där de dolda delarna, ledningar, rör, avlopp och tunnlarna som löper osedda under marken utgör blodomlopp och inälvor som sköter sitt medan vi tar del av de synliga delarna. Jag älskar att se hur stadens olika tidsåldrar speglas i byggnader och gatunät, hur gammalt möter nytt, ibland i samma byggnad, hur det ständigt byggs nytt, byggs till, byggs om, utvecklas, förändras, anpassas och anpassas igen.

Jag älskar den kultur som finns i städer, såväl i betydelsen umgängeskultur, utbildningsmöjligheter som konstnärligt utövande, jag älskar den variation, den oväntade som rätt som det är dyker upp bakom nästa hörn och den man haft tid att se fram mot och bygga upp förväntningarna inför. När det finns så många människor blir det mer utrymme för individuella uttryck, för att leva tillsammans och sida vid sida även om man är sinsemellan olika.

 

Vampyrvänlig sol

Det är, som nämnts tidigare, vår ute, solen vräker ner, knopparna sväller, fåglarna grälar om bästa boplatsen, snödropparna slår ut i kaskader.

Så jag håller mig inne, och ägnar tiden åt att kurera migränen och ta nästa steg mot ett färdigt bibliotek. Det är svårt, ja, i princip omöjligt (åtminstone för mig) att göra om ett rum utan att övriga rum också involveras. Det är någon slags inredningsteknisk variant av Dopplereffekten som orsakar det, tror jag.

Vårsolen pratade vi om, ja. Många jublar av glädje över den, humör stiger, halsdukar lättas på, näsor vänds mot den. Själv är jag nöjd med den mildare, vampyrvänligare, inomhusvarianten. Jag hittade den där jag hittar många av de trevligare inredningsdetaljerna: på loppmarkad när jag letade efter något helt annat.

 

 

Ni vet att somliga vampyrer älskar solen, saknar den och längtar efter den varenda natt, inte sant?

Vårt behov av berättelser

Åsa Beckman skriver i DN om sin svårhanterliga klimatångest. Hon skriver om hur hon saknar berättelser om hur vår värld kommer se ut sedan. Om tjugo år, om femtio år, hur kommer världen se ut? Hur kommer våra livsvillkor se ut? Vad behöver vi förbereda oss på? Vad kan vi planera för?

Hon tar del av vetenskapliga rapporter om metangas som frigörs när tundran tinar, hon försöker göra det rätta, källsorterar, kör inte bil och känner sig ständigt vanmäktig inför detta enorma hon inte kan föreställa sig.

Och hon är inte ensam om att känna ångest och rädsla inför en framtid där det enda vi vet säkert är att saker kommer se annorlunda ut än de gör idag. Hon är inte ensam om sin önskan att finna bilder som ger en möjlighet att i någon mån föreställa sig hur vardagen i det nya kommer att te sig.

Hon beskriver känslan väl:

jag har ingen konkret föreställning att fästa rädslan i. Inga inre bilder av hur det kommer att bli. Har den där läsande människan helt missat science fiction, tänker ni. Ja, jag har alltid tyckt att genren varit tröttsam och fånig. Jag behöver bilder – trovärdiga bilder – av hur vardagen påverkats om femtio år.

Förra söndagen skrev Björn Wiman i samma tidning om ungefär samma ämne – behovet av berättelser som ger oss bilder av vad som väntar oss. Wimans vinkel är lite annorlunda men grundtonen är densamma. Förändringen är oundviklig, och vi står illa rustade för att hantera den.

Många har pekat på att klimathotet måste leda till ett slags tankerevolution som omförhandlar hela vår världsbild – det gäller synen på evig tillväxt och planetens resurser. Alla vet i dag detta. Men ingen vill förstå. Kanske är det vår föreställningsförmåga som fallerar – de fakta som forskarna presenterar är fortfarande bekvämare att sortera in i fantasin än i verkligheten, mer hanterbara som mytiska ödesfrågor än som konkret politik. Det är ingen tillfällighet att Johan Rockströms och Anders Wijkmans klargörande bok ”Den stora förnekelsen” från 2011 inleds med ett förord av ärkebiskopen i Svenska kyrkan, som i sin tur citerar ”Psaltaren”.

Var finns de då, berättelserna om hur världen ser ut om femtio år, om tjugo år, om tio år? Beckman har en klar poäng när hon beklagar att hon inte läst mer SF. Hon har föreställt sig att genren är tröttsam och fånig, men nu är det just de bilder av vardagslivet i en annan slags värld vi hittar bland annat i Science Fiction-litteraturen hon efterlyser. Inte bara där, men bland annat där. De världar där t ex Bradburys, Asimovs och Banks karaktärer rör sig är inte bara exotiska planeter, spännande teknologi, maskhål och maffiga vapen. De är också vardagsvärldar, där karaktärerna lever sina vardagsliv mitt i äventyren – de umgås med grannar och vänner, älskar, lagar mat, sover, slöar, läser, sköter sin hygien, tar sig till och från arbetsplatser, skolor och bibliotek (det finns både skolor och bibliotek, och de spelar ofta en väldigt stor roll i dessa världar, både för kunskapsutveckling och som mötesplatser) i världar som ibland liknar våra, ibland ser helt annorlunda ut. Vattentäckta, så kalla att karaktärerna överhuvudtaget inte kan vistas utomhus, så varma att bara somliga kan gå ut medan andra tvingas använda andra sätt att ta sig från punkt A till punkt B. Världar med atmosfär där karaktäerna kan andas utan problem, världar där de skulle dö av ett enda andetag, etc.

Känns det bekant?

Ah, tänkte väl det. Vi kommer tillbaka till Falstaff Fakir igen:

Flitigt läsa gör dig klok. Därför läs varenda bok.

För den som upplever sig ha svårt att hinna läsa varenda bok kan jag även av denna orsak varmt rekommendera kollektivtrafiken. Med förseningar och illa koordinerade linjer erbjuder den gott om tid för läsande, såväl vid hållplatsen som när man väl kommit ombord på tåget/bussen.

2013 – det alldeles nya året

Så nytt att det inte ens är än, mer än om hörnet när jag skriver detta aningen för privata inlägg. Härmed är ni varnade.

2013 är året efter. Ja, ni vet ju att världen gick under för en dryg vecka sedan, märkte ni av det? Det var på det stora hela en rätt diskret domedag, tycks det, inte tillräcklig för att starta med år 1 igen, men första året efter domedagen låter rätt mäktigt, gör det inte?

Mer allvarligt är att 2012 var året då vi fortfarande inte slöt ett vettigt klimatavtal, fortfarande vräkte i oss kött och drack kopiösa mänger komjölk trots att vi vet hur nötkreatursindustrin sliter på miljön. Vi betraktade fortfarande de ekologiska varorna som undantag, specialfallen man fick leta efter nere vid golvet eller högt utom räckhåll för den som, som jag, är tre äpplen hög i högklackat. Det är året då män och kvinnor fortfarande, trots att vi borde börjat inse att det är rätt larvigt och att det här med pojkbaciller och flickbaciller är en ren småbarnskonstruktion, ägnade sig åt att sluta sig samman i exkluderande kotiljonger utifrån kön,

Men det var också året då allt fler ekologiska varor faktiskt började finnas tillgängliga i vanliga butiker, till allt mindre överpriser. Det var året då begreppet köttfri måndag började bli vedertaget. Det var året då allt fler, kanske i viss mån tack vare smartphones och surfplattor, började välja kollektivtrafik i första hand.

Det är också, för min högst privata del, nyorienteringens år. Jag orienterar mig i en ny social situation,  provar mig fram för att försöka utröna vad som är sig likt och vad som har ändrats. Hur man agerar och hur man absolut inte agerar numera, som rollspelande, subversiv, sällskaplig medelålders tant. Och som inte det vore nog, jag kommer tydligen ut ur garderoben också. Hur hamnade jag där? Jag har lullat runt i godan ro, fullständigt övertygad om att varenda kotte som någonsin överhuvudtaget reflekterat över saken omedelbart insett att jag är bisexuell, men så var det tydligen inte.

Nå, nu vet ni. Jag hoppas ni inte är alltför chockade.

.

Jag har ingen miljöklassad bil

Det är sant. Och jag har inga som helst planer på att skaffa en heller, trots att de sägs bli bättre och grönare för varje år som går.

Jag bor nämligen i en del av landet där det för det mesta går att ta sig vartän man vill med bussar och tåg. Visserligen tycks Skånetrafiken lida av uppfattning att människor  helst inte stoppar ut näsan alls om söndagar, och inte egentligen fäster någon vikt vid om man kommer fram den tid som tidtabellen antytt, och visserligen är Trafikverket, SJ och Jernhusen alltför taffligt hjälplösa inför komplicerade begrepp som framförhållning och underhåll.

Det finns utrymme för förbättring, visst gör det, och jag ser fram mot den dagen kollektivtrafiken lyfts upp ovanför bönder med traktorer och bilköer med lika många människor som bilar i, mot den dagen när fordonen på vägen under kollektivtrafikspåret består till största delen av cyklar, skateboards, rollerblades och liknande och mot den dagen när kollektivtrafiken skattefinansieras, så att det blir möjligt för alla människor att röra sig runt i regionen, se nya horistoner, möta nya människor och uppleva nya umgängesformer.

Så ingen miljöklassad bil för mig. Det verkar dessutom så himla bökigt att ha bil, hitta parkeringar, skrapa rutor, byta däck, fylla på bränsle och sen kan man ju faktiskt inte göra något annat än transportera sig när man kör bil. Är inte det lite gammaldags?

:

Godmorgon, klimatberoende mänsklighet

Expressens Ann-Charlotte Marteus är en av många röster som nu reflekterar offentligt över att det nog ändå är så att klimatförändringarna inte riktigt är så bagatellartat oförarliga som man föreställt sig, och att konsekvenserna av dessa nog kan komma att sträcka sig förbi sköldpaddor i Öresund och vindruvor i Mälardalen när allt kommer omkring:

Hemma i Sverige är det svinkallt. En och annan muttrar kanske: ”Lite växthuseffekt skulle sitta bra i dag.” Och många tänker kanske fortfarande att klimatförändringarna inte kommer att bli så besvärande för Sverige.

Vi kanske vinner på det, till och med! Vindruvor! Längre somrar! Ökad turism!

Nej, vi kommer inte att drabbas hårdast. Exakt hur vi kommer att drabbas går inte att förutse, förstås. Men även om vi skulle slippa lindrigt undan från direkt negativ klimatpåverkan, är Sverige som bekant ”ett litet exportberoende land”.

Så när torka, missväxt, översvämningar och orkaner drabbar resten av världen och gnager på tillväxt och efterfrågan, drabbar det naturligtvis oss.

Marteus har läst och refererar till en artikel i SvD där bland andra Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet talar om vad det här med fyra graders förändring av temperaturen faktiskt innebär:

Världen är på väg mot en temperaturhöjning på fyra grader, med oöverblickbara konsekvenser som följd. Skulle vi i stället mött en sänkning på lika många grader – minus fyra – hade vi fått en ny istid.

Ändå blev det inte just mycket mer än en tumme av klimatavtalet som slöts. Föga förvånande, kanske, ty det ligger mycket i det som sägs i de avslutande delarna av SvD-artikeln:

Utvecklingen under de senaste århundradena går att förklara på fler sätt. Psykologiskt handlar det om att vi faktiskt tyckt att välfärdsresan lönat sig:

–Vi vet att vi förorenar, utarmar, avskogar och värmer upp. Men tittar vi ut genom fönstret ser det ganska stabilt ut; planeten har tillsynes stått ut med våra påfrestningar, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet.

Starten på vår civilisations enorma framsteg kom, menar han, när vi började bruka jorden. Under istiden hade vi inte samma möjligheter. Det har vi inte heller i en fyra grader varmare värld.

–Stora delar av vår förmåga att försörja oss kan kollapsa. Planeten bryr sig inte om mänskligheten som art klarar sig. Frågan blir hur många som överlever.

Hur många som överlever. Det är en ödesmättad formulering.

Är det då som Marteus skriver, Game Over? Har vi passerat den ödesdigra brytpunkt där vi inte längre kan göra något för att rädda situationen? Är det kört? Hade Maya-indianerna rätt?

Det jobbigaste av allt är nog att svaret än en gång är: det är upp till oss. Var och en. Varje enskild individ måste börja se över sina prioriteringar, välja sina värderingar, fundera över sina val, i varje situation. I affären – välj det ekologiska alternativet. Välj alltid det ekologiska alternativet när du har möjlighet. Det kostar lite mer, så alla har inte ekonomisk möjlighet. Därför är det ännu viktigare att vi som har möjlighet faktiskt väljer det ekologiska, för att det ska bli tillgängligt även för den som inte har råd i dag.

Välj den ekologiska mjölken fast det känns ovant. Den smakar precis likadant. Välj de ekologiska äggen, fast de kostar mer än de andra. Ägg är billiga ändå. Välj de ekologiska pepparkakorna, även om det är ett annat märke som känns mer traditionellt. Ät inget kött på måndagar. Inget alls. Prova. Det är inte så svårt när det gäller bara en dag i veckan. Välj grön el om du kan välja elavtal. Åk kollektivt om det överhuvudtaget är möjligt, även om det tar en timme mer om dagen än att ta bilen. Du kommer snart in i en rutin där du faktiskt inser att du kan använda restiden till något. Jobba, läs tidningen eller läs en bok.

En enskild kund har just ingen makt alls, men många kunder tillsammans har mycket makt, och många kunder tillsammans på många olika platser har mer makt än alla producenter och handlare i världen. Det gäller matproducenter, det gäller kollektivtrafikleverantörer, det gäller toalettpappertillverkare, bokförlag, klädproducenter, elleverantörer, allt. Vi har makten. Vi.

Och det är upp till oss hur vi förvaltar den.