Mediavärlden blir allt mer interaktiv för var dag som går – tidningarnas elektroniska upplagor ger utrymme för kommentarer och diskussioner i direkt anslutning till de flesta artiklar, författare kommunicerar med sina läsare, artister med sina fans, det bloggas, twittras, facebookas, tumblas, pinterestas, delas och diskuteras som aldrig förr. En statisk hemsida utan interaktionsmöjligheter lockar få besökare, den hamnar snart bortlömd längst bak i sökmotorer och längst ner i RSS-feeder.

Det har talats om att TV-tittande kommer att avta i en sådan värld, man tänkte sig att vanan att bänka sig i TV-soffan och ta del av envägskommunikation vid ett klockslag beslutat av någon annan är något som hör hemma i en annan tid och en annan vardag, i den nya digitala eran kan man välja när man vill titta och det kommer alla att göra.

Men TV-sofforna står kvar i hemmen, och människor väljer att inrätta sin vardag så att de kan se program när de sänds, och än en gång handlar det om synkron interaktion – man har med sin dator, telefon eller surfplatta i soffan och medan man tittar twittrar, facebookar och chattar man med andra som ser samma program, i andra soffor, på andra TV-apparater eller datorskärmar, men samtidigt och tillsammans.

Jag reflekterar över denna utveckling när jag läser Magnus Blixts reflektion kring programmet som i svensk TV gavs det lätt provokativa namnet Den Övervakade Skolan. Det har varit, och är fortfarande, knäpp tyst om programmet i traditionella media, i tidningar och övriga TV-program, men varje söndagkväll har vi varit ett gäng som träffats på Twitter och sett programmet tillsammans. Alla har inte varit positiva till allt vi sett, en och annan har på klassiskt svenskt skoldebattsmanér avfärdat Passmores Academy som en skola med ‘fokus på regler och ordning som struntar i elevernas lust att lära’, utan att kunna se att det ena faktiskt inte utesluter det andra. Blixt beskriver det bra:

Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Tack vare Twitter vet jag, och andra med mig, att jag inte är ensam att se den värme och den omtanke som finns i den tydliga och strikt hållna strukturen vi får se i programmet. Jag hade inte heller vetat att skolan valt att ha gemensamma skoltoaletter, inte bara för pojkar och flickor utan för elever och lärare. Inte heller hade jag förstått att de skoluniformer alla elever bär i många fall bekostas av skolan, och att syftet med detta är att alla faktiskt skall ha råd att gå i just denna skola om de så önskar, trots att var tredje familj lever på socialbidrag. Jag vet också, tack vare samtalen på sociala media, att jag inte är ensam om att uppleva skolans fokus på undervisning och elevernas kunskapsutveckling.

Jag gläds, trots att jag är urdålig på att titta på TV, åt denna utveckling. Det enkelriktade mediet blir en interaktiv, gemensam, synkron aktivitet. Det är en lovande utveckling, är det inte?