20 snabba

Jag faller för frestelsen och ger mig hänt till denna genomlysning av mina vanor. Jag fann den hos Litterturkvalster, som fann den hos Enligt O. Vissa av svaren förvånar mig, upptäcker jag förvånad, jag trodde jag kände mig bättre än så. Visste ni att jag är så elitistisk och snobbig?

Snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser snabbt, rusar ofta genom sidorna och kommunicerar med karaktärerna på vägen.

Tegelstenar eller tunnisar? Gör ingen skillnad, det är berättelsen som avgör. Fångar den mig får den gärna fortsätta för evigt, lämnar den mig oberörd lämnar jag den ändå.

Bibliotek eller bokhandel? Jag älskar bibliotek, älskar miljön, utbudet, möjligheterna, konceptet, allt! Men jag behöver stryka under och kommentera i böcker jag läser för att få en full upplevelse

Ljudbok eller e-bok? Mitt Kindlebibliotek är med mig vart jag går.

Inbunden eller pocket? Pocket, alla gånger i alla sammanhang när det gäller fysiska exemplar. Lättare, billigare, smidigare att hantera.

Vampyrer eller spöken? Men det finns ljuvliga spöken också.

En i taget eller slalomläsning? En i taget tycks mig som en ohanterlig begränsning!

Nytt eller gammalt? Båda delarna, givetvis! De kompletterar, inte utesluter, varandra.

Bokmärke eller hundöra? Hundöron, flera stycken. För att markera speciella formuleringar, tankar, passager, ungefär som jag stryker under och kommenterar.

Snacks eller godis? Eller mat, eller frukost, något att dricka eller inget alls.

Biografier eller memoarer? Återigen, de kompletterar, inte utesluter varandra.

Skräck eller chicklit? En preferens, det är en mycket smal genre för den som har minsta lilla kvalitetskrav.

Soffan eller sängen? Jag börjar inse att den som satt ihop dessa frågor nog har ett annat förhållande till läsning än jag har. Det korta svaret – överallt. Hållplatser, väntrum, transportsträckor, köer… Och sängen, och i tvsoffan, reklampauser är lästid

Inne eller ute? Ja. Bland annat.

Boken eller filmen? Men illa skrivna bagateller gör sig ofta bättre som film

Twitter eller Facebook? Facebook har sina poänger, men det är Twitter jag vill ha på min Google lense.

Goodreads eller Boktipset? Varken eller

Kokbok eller Bakbok? Bara där finns vackra bilder

Te eller kaffe? Med sojamjölk.

Nobelpriset eller Augustpriset? Lokalt vs globalt.

En liten varning

Jag är gravt yrkesskadad, och i somliga aspekter närmast vad som kan uppfattas som lätt autistisk.

Det innebär att om du ber mig kommentera på något du skrivit, så kommer jag kommentera på det du skrivit. Jag kommer inte att oförblommerat berömma, utan ta för givet att det du vill ha är feedback, konstruktiv kritik och förslag på förändringar som gör texten tydligare, skarpare, mer sammanhängande, mer musikalisk, mer kongruent inför och eventuellt under en omarbetning,

Jag kommer att ta detta på största allvar, och efter bästa förmåga ge dig det jag uppfattat att du ber mig om. Och jag kommer använda ord som kongruent. Det betyder inte att jag hatar texten. Tvärtom. Det betyder att det mesta är bra, annars skulle jag inte lägga tid på den, där är bara ett par saker….

Du får väldigt väldigt gärna visa mig dina texter bara för att visa mig dem, jag kommer att läsa dem med glädje. Jag älska att läsa andra människors texter, och jag är djupt ödmjuk inför det förtroende det innebär att någon vill dela sina tankar med mig på det viset.

Men be mig inte kommentera eller ‘ärligt säga vad jag tycker’ om du inte vill att jag ska kommentera och ärligt säga vad jag tycker.  Jag är alldeles för tjockskallig för att uppfatta subtila vinkar om att du egentligen inte vill ha min ärliga åsikt, utan beröm eller ett bollplank, och jag kommer göra dig ledsen.

 

Mot nya horisonter

Vi stod tillsammans på Malmö Station i morse, jag och mina ungar.

Vi

Vi

Min yngste son flyttar till andra sidan jorden. Vi gör ju så, vi människor, vi flyttar för att utforska nya horisonter, prova nya platser, möta nya människor, finna vår egen plats. Ibland ligger den platsen väldigt långt borta, ibland nästan om hörnet. Ibland ligger den inte i den här världen, men det är ett annat blogginlägg.

Jag ska inte låtsas som att jag tar helt lätt på det, han är en fantastisk människa och jag kommer sakna honom innerligt. Men mer än något annat är jag stolt över honom.

Det är som det ska, barn växer upp och skapar sina egna liv, oberoende av föräldrar. Vi lever dessutom i en tid där vi kan prata med varandra, se varandra, skratta tillsammans, dela tankar med varandra i realtid, oavsett var på klotet vi befinner oss.

Och ni vet, modershjärtan har inga gränser.

Kaffepaus

Det här kan se ut som en reklampost, men tyvärr får jag varken pengar eller något annat för den.

Jag dricker kaffe, tycker om kaffe, men gillar inte kaffebryggare. När de kom var de en betydelsefull teknisk landvinning, och de är absolut fortfarande behändiga där de står i ett hörn, lagar kaffet och håller det varmt alldeles på egen hand utan att behöva passas. Kaffedoften som sprider sig i lokalen, ja, jo, visst har den sitt värde. Absolut.

Men för min del är kaffebryggare gammalmodiga, de är för omständiga, kräver för många steg, tar för lång tid. Jag är mer en snabbkaffeperson, varmt vatten, ekologiskt pulver i koppen, sojamjölk, poff klart färdigt.

Just nu är det  den här sorten som står min kopp närmast. Milt och mjukt i smaken, perfekt morgonkaffe, underbart att hämta andan efter jobbet med, underbart efter maten. Det är FairTrade, KRAV-märkt och förpackningen väger nästan inget.

Jag har bara ett problem med det. Förpackningen är inte bara i det närmaste viktlös, den är också pytteliten, och det gör mig lätt stressad. I samma ögonblick som jag öppnar den och gör i ordning den första koppen får jag känslan av att det är nästan slut, och vad ska jag då bjuda på när jag vill bjuda någon på kaffe? Som man ju vill ibland.

Javisst är det ett fånigt litet ilandsproblem, absolut, tveklöst.

Men det vore trevligt, och miljövänligt, och praktiskt, om de ville göra lite större förpackningar.

Att ta ut glädjen i förskott

Jag tycker om att glädja mig åt sånt som ligger i framtiden, att gå och se fram mot, att le omotiverat för att jag plötsligt fylls av pirr vid tanken på att snart, eller då, så….

Det är ett förhållningssätt som ibland möter bekymrat rynkade pannor, man varnar mig i all välvilja för att jag riskerar att bli besviken om händelsen inte lever upp till mina förväntningar, eller kanske inte ens blir av.

Jag ser raka motsatsen. Livet händer. Tänder går sönder och gör ont när den ljuvliga kvällen jag sett fram mot sen den förra ställdes in äntligen är inne. Planer faller samman. Människor försöker på ren illvilja sätta käppar i hjul för andra människor. Ibland utan effekt, ibland lyckas de rent utav.

Så är det. När radarblipet från det som fyllt mig med lättnad och energi plötsligt försvinner från skärmen är det ett bakslag, jag blir besviken, modlös och förtvivlad, precis som alla människor blir i den situationen. Men ekot från glädjen jag känt fram till det ögonblicket finns kvar. Hade jag haft det milda ljuset om jag strikt intalat mig själv att inte ta ut glädjen i förskott?

Jag tvivlar.

Genom att ta ut glädjen i förskott ger jag mig själv möjligheten att glädjas två gånger. Ibland blir det inte så, men då har jag åtminstone glatt mig en gång, och vet att jag kommer göra det igen. Det funkar för mig.

image

Omotiverad bild på något som gör mig glad

Den Magiska Artefakten

Så dök den upp, precis på samma sätt som den brukar. Jag behöver inte läsa i den för att veta vad den säger längre, men jag gör det ändå. För att det känns rätt. Jag vet vad den säger.

Släpp taget nu. Våga språnget. Du kommer inte ångra dig, inte i det långa loppet. Det är dags nu.

image

Jag har aldrig tagit en bild av den tidigare. Kanske förstör jag magin i artefakten när jag gör det. Kanske för mig, kanske för alltid. Men kanske kanske sprids den vidare ut i världen, hittas av fler.

Jag vet inte, men om jag inte tar chansen får jag aldrig veta.