20 snabba

Jag faller för frestelsen och ger mig hänt till denna genomlysning av mina vanor. Jag fann den hos Litterturkvalster, som fann den hos Enligt O. Vissa av svaren förvånar mig, upptäcker jag förvånad, jag trodde jag kände mig bättre än så. Visste ni att jag är så elitistisk och snobbig?

Snabbläsare eller långsamläsare? Jag läser snabbt, rusar ofta genom sidorna och kommunicerar med karaktärerna på vägen.

Tegelstenar eller tunnisar? Gör ingen skillnad, det är berättelsen som avgör. Fångar den mig får den gärna fortsätta för evigt, lämnar den mig oberörd lämnar jag den ändå.

Bibliotek eller bokhandel? Jag älskar bibliotek, älskar miljön, utbudet, möjligheterna, konceptet, allt! Men jag behöver stryka under och kommentera i böcker jag läser för att få en full upplevelse

Ljudbok eller e-bok? Mitt Kindlebibliotek är med mig vart jag går.

Inbunden eller pocket? Pocket, alla gånger i alla sammanhang när det gäller fysiska exemplar. Lättare, billigare, smidigare att hantera.

Vampyrer eller spöken? Men det finns ljuvliga spöken också.

En i taget eller slalomläsning? En i taget tycks mig som en ohanterlig begränsning!

Nytt eller gammalt? Båda delarna, givetvis! De kompletterar, inte utesluter, varandra.

Bokmärke eller hundöra? Hundöron, flera stycken. För att markera speciella formuleringar, tankar, passager, ungefär som jag stryker under och kommenterar.

Snacks eller godis? Eller mat, eller frukost, något att dricka eller inget alls.

Biografier eller memoarer? Återigen, de kompletterar, inte utesluter varandra.

Skräck eller chicklit? En preferens, det är en mycket smal genre för den som har minsta lilla kvalitetskrav.

Soffan eller sängen? Jag börjar inse att den som satt ihop dessa frågor nog har ett annat förhållande till läsning än jag har. Det korta svaret – överallt. Hållplatser, väntrum, transportsträckor, köer… Och sängen, och i tvsoffan, reklampauser är lästid

Inne eller ute? Ja. Bland annat.

Boken eller filmen? Men illa skrivna bagateller gör sig ofta bättre som film

Twitter eller Facebook? Facebook har sina poänger, men det är Twitter jag vill ha på min Google lense.

Goodreads eller Boktipset? Varken eller

Kokbok eller Bakbok? Bara där finns vackra bilder

Te eller kaffe? Med sojamjölk.

Nobelpriset eller Augustpriset? Lokalt vs globalt.

En liten varning

Jag är gravt yrkesskadad, och i somliga aspekter närmast vad som kan uppfattas som lätt autistisk.

Det innebär att om du ber mig kommentera på något du skrivit, så kommer jag kommentera på det du skrivit. Jag kommer inte att oförblommerat berömma, utan ta för givet att det du vill ha är feedback, konstruktiv kritik och förslag på förändringar som gör texten tydligare, skarpare, mer sammanhängande, mer musikalisk, mer kongruent inför och eventuellt under en omarbetning,

Jag kommer att ta detta på största allvar, och efter bästa förmåga ge dig det jag uppfattat att du ber mig om. Och jag kommer använda ord som kongruent. Det betyder inte att jag hatar texten. Tvärtom. Det betyder att det mesta är bra, annars skulle jag inte lägga tid på den, där är bara ett par saker….

Du får väldigt väldigt gärna visa mig dina texter bara för att visa mig dem, jag kommer att läsa dem med glädje. Jag älska att läsa andra människors texter, och jag är djupt ödmjuk inför det förtroende det innebär att någon vill dela sina tankar med mig på det viset.

Men be mig inte kommentera eller ‘ärligt säga vad jag tycker’ om du inte vill att jag ska kommentera och ärligt säga vad jag tycker.  Jag är alldeles för tjockskallig för att uppfatta subtila vinkar om att du egentligen inte vill ha min ärliga åsikt, utan beröm eller ett bollplank, och jag kommer göra dig ledsen.

 

Mot nya horisonter

Vi stod tillsammans på Malmö Station i morse, jag och mina ungar.

Vi

Vi

Min yngste son flyttar till andra sidan jorden. Vi gör ju så, vi människor, vi flyttar för att utforska nya horisonter, prova nya platser, möta nya människor, finna vår egen plats. Ibland ligger den platsen väldigt långt borta, ibland nästan om hörnet. Ibland ligger den inte i den här världen, men det är ett annat blogginlägg.

Jag ska inte låtsas som att jag tar helt lätt på det, han är en fantastisk människa och jag kommer sakna honom innerligt. Men mer än något annat är jag stolt över honom.

Det är som det ska, barn växer upp och skapar sina egna liv, oberoende av föräldrar. Vi lever dessutom i en tid där vi kan prata med varandra, se varandra, skratta tillsammans, dela tankar med varandra i realtid, oavsett var på klotet vi befinner oss.

Och ni vet, modershjärtan har inga gränser.

Kaffepaus

Det här kan se ut som en reklampost, men tyvärr får jag varken pengar eller något annat för den.

Jag dricker kaffe, tycker om kaffe, men gillar inte kaffebryggare. När de kom var de en betydelsefull teknisk landvinning, och de är absolut fortfarande behändiga där de står i ett hörn, lagar kaffet och håller det varmt alldeles på egen hand utan att behöva passas. Kaffedoften som sprider sig i lokalen, ja, jo, visst har den sitt värde. Absolut.

Men för min del är kaffebryggare gammalmodiga, de är för omständiga, kräver för många steg, tar för lång tid. Jag är mer en snabbkaffeperson, varmt vatten, ekologiskt pulver i koppen, sojamjölk, poff klart färdigt.

Just nu är det  den här sorten som står min kopp närmast. Milt och mjukt i smaken, perfekt morgonkaffe, underbart att hämta andan efter jobbet med, underbart efter maten. Det är FairTrade, KRAV-märkt och förpackningen väger nästan inget.

Jag har bara ett problem med det. Förpackningen är inte bara i det närmaste viktlös, den är också pytteliten, och det gör mig lätt stressad. I samma ögonblick som jag öppnar den och gör i ordning den första koppen får jag känslan av att det är nästan slut, och vad ska jag då bjuda på när jag vill bjuda någon på kaffe? Som man ju vill ibland.

Javisst är det ett fånigt litet ilandsproblem, absolut, tveklöst.

Men det vore trevligt, och miljövänligt, och praktiskt, om de ville göra lite större förpackningar.

Att ta ut glädjen i förskott

Jag tycker om att glädja mig åt sånt som ligger i framtiden, att gå och se fram mot, att le omotiverat för att jag plötsligt fylls av pirr vid tanken på att snart, eller då, så….

Det är ett förhållningssätt som ibland möter bekymrat rynkade pannor, man varnar mig i all välvilja för att jag riskerar att bli besviken om händelsen inte lever upp till mina förväntningar, eller kanske inte ens blir av.

Jag ser raka motsatsen. Livet händer. Tänder går sönder och gör ont när den ljuvliga kvällen jag sett fram mot sen den förra ställdes in äntligen är inne. Planer faller samman. Människor försöker på ren illvilja sätta käppar i hjul för andra människor. Ibland utan effekt, ibland lyckas de rent utav.

Så är det. När radarblipet från det som fyllt mig med lättnad och energi plötsligt försvinner från skärmen är det ett bakslag, jag blir besviken, modlös och förtvivlad, precis som alla människor blir i den situationen. Men ekot från glädjen jag känt fram till det ögonblicket finns kvar. Hade jag haft det milda ljuset om jag strikt intalat mig själv att inte ta ut glädjen i förskott?

Jag tvivlar.

Genom att ta ut glädjen i förskott ger jag mig själv möjligheten att glädjas två gånger. Ibland blir det inte så, men då har jag åtminstone glatt mig en gång, och vet att jag kommer göra det igen. Det funkar för mig.

image

Omotiverad bild på något som gör mig glad

Den Magiska Artefakten

Så dök den upp, precis på samma sätt som den brukar. Jag behöver inte läsa i den för att veta vad den säger längre, men jag gör det ändå. För att det känns rätt. Jag vet vad den säger.

Släpp taget nu. Våga språnget. Du kommer inte ångra dig, inte i det långa loppet. Det är dags nu.

image

Jag har aldrig tagit en bild av den tidigare. Kanske förstör jag magin i artefakten när jag gör det. Kanske för mig, kanske för alltid. Men kanske kanske sprids den vidare ut i världen, hittas av fler.

Jag vet inte, men om jag inte tar chansen får jag aldrig veta.

Den underliga shopparen

Jag frågade butiksbiträdet var de hade tofun. Butiken var en medelstor butik i en känd kedja, till synes hyggligt välsorterad med såväl en ‘exotisk’ hylla som en kvarts hylla med sånt där konstigt som sojamjölk och glutenfritt bröd och Tartex och sånt, ni vet.

Jag ville alltså köpa tofu. Helt vanlig enkelt tofu. Men jag hittade den inte, trots att jag letade på alla ställen jag kunde komma på. Så jag frågade butiksbiträdet. Hon såg på mig som om jag frågat efter något helt okänt. Så gick hon och frågade sin kollega om råd, och de ägnade sedan båda en stund åt att begrunda min uppenbarelse innan de kom fram till att nej, tofu förde inte den butiken.

Jag vill inte på något vis antyda att människor som valt att leva på den skånska landsbygden i någon mån är mindre sofistikerade än andra. På det stora hela är de ungefär som de flesta av oss.

Men ibland kräver det ett ögonblicks eftertanke för att inte låta sina fördomar dansa och tänka ‘det märks att vi för ögonblicket befinner oss långt från stadens trygga asfalt’ när man får blickar som dessa för att man vill köpa något så vardagligt som tofu.


På förekommen anledning

Det förekommer att människor av olika anledningar vill ge mig ett intryck av att de känner mig väldigt väl.

Ibland går det bra. Ibland blir det lite fånigt. Ibland blir det jättefel. Och det kan bli pinsamt och dumt och förstöra stämningen på alla möjliga vis.

Därför har jag satt samman en liten lista över saker som ibland ställer till det. Det är ingen önskelista, ingen kravlista, ingen checklista som någon förväntas hålla reda på, och inget som bör tas sådär väldigt allvarligt, utan bara lite public service, och bara för den som faktiskt faller in under kategorin person som av okänd anledning önskar ge intryck av att känna Morrica väldigt väl. Ni andra kan se den som kuriosa eller strunta i den:

Tips på saker som kan vara bra att känna till för den som av okänd anledning önskar ge intryck av att hen känner Morrica väldigt väl:

Morrica äter inte kött. Alls.

Morrica dricker inte mjölk. Äter däremot ost.

Morrica dricker rätt mycket kaffe, företrädesvis med sojamjölk. Laktosfri mjölk är inte ett fullgott alternativ.

Morrica är glutenallergisk. Det är mer gluten i vegetarisk mat än man tror.

Morrica läser många böcker, i många genrer. Morrica lyssnar på många olika sorters musik, i många genrer. Klädstilen (somliga skulle rynka pannan mot användningen av begreppet stil i sammanhanget) reflekterar inte alla dessa genrer.

Morrica är generös med sin tid. Morrica blir väldigt irriterad när någon tar för sig av hennes tid som vore det hens egen.

Morrica tänker ibland på sig själv i tredje person. Kanske hänger det ihop med att:

Jag tänker många tankar samtidigt. Jag har uselt arbetsminne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag har uselt lokalsinne. Somliga skulle säga att jag inte har något. Jag trivs med det. Det ger mig möjlighet att tänka i ett rasande tempo ibland. Det gör mig också tankspridd. Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag är beroende av min telefon. Det hänger ihop med punkten ovan. Telefonen är mitt arbetsminne, och mitt lokalsinne. Det som inte står i telefonen, och har försetts med ett larm, finns inte.  Den som känner mig tar det inte personligt.

Jag ser argare ut än jag är. Jag är argare än jag ser ut.

Frågor på det?


Jo tack, mycket trevligt

Det var en mycket trevligt kväll, om vi helt bortser från det faktum att det var rysligt kallt att stå i snålblåsten och vänta en halvtimme på försenad buss innan vi kom in i värmen hos underbara människor, underbar mat och underbara samtal. Och inte blev det sämre av värmen hos den inofficiella men sympatiska och förtjusande välkomstkommittén utanför Tangopalatset. Tänk ändå så mycket det gör att någon står där, ler vänligt, räcker fram handen och säger ‘Välkommen’, man blir omedelbart på gott humör och känner sig just välkommen!

Och som bonus hör jag att Yohio gick direkt till final. Bra röstat! Jag kunde se nästan hela deltävlingen på SVT-play innan jag blev avbruten, så jag har nästan påbörjat min vår-tv-quest också.

På det hela taget en trevlig helg.

Idolbild