#skolchatt om höstens skolfrågor

Vid den här tiden, när det gamla året går mot sitt slut, ser vi människor gärna fram mot det år som står för dörren. Vad väntar?

I år är det dessutom supervalår. EU-parlamentsvalet ligger bakom oss, och vi kan inte påverka mer där. I september kan vi rösta till de mer lokala parlamenten, Riksdagen, kommunerna och landsting/regioner. De är viktiga de också, och utfallen kommer att påverka hur vår verklighet och vardag framgent utformas.

Det tror jag blir en av de dominerande frågorna i höstens skoldebatt och samtal kring skolan.

Men skolan är inte bara den politiska strukturen, inte enbart styrdokument och pedagogiska trender. Skolan är också vardag, med allt vad det innebär av social interaktion, klimat, kultur och rutiner. För lärare, och för eleverna. För de duktiga flickorna som vill mer. För de pojkar vars akademiska drömmar kvävs redan i vaggan av föreställningar om hur annorlunda pojkars behov är. För de elever som utsätts, plågas och berövas rätten till upprättelse av en omgivning som aktiv tar berövarens sida.

Det hoppas jag blir ständigt aktuellt i alla höstens samtal.

I #skolchatt har vi ett par gånger lyft, och kommer att lyfta fler gånger framöver, hur skolvardagen kan te sig för oss HBTQ-personer som befinner oss där. Kan en rektor leva öppet som bög, utan att det dras ihop krismöten bland föräldrar? Kan en lesbisk gymnastiklärare gå in i flickornas omklädningsrum och hjälpa en ung flicka som oförberedd får sin första mens inför alla mitt under gymnastiklektionen? Kan transpersoner som går på högstadiet själva välja hur öppna de vill vara, trygga i vetskapen om att den eller de lärare de anförtrott sig åt inte plötsligt outar dem i klassrummet? Kan en ung bisexuell gymnasieelev vara ihop med den hen är kär i utan att få höra kommentarer om att välja sida ? Kan en flicka i slöja tryggt vända sig till sin lärare med frågor om både sin könstillhörighet och sexualitet?

Dessa och fler frågor ser jag också fram mot att höra talas om med självklarhet.

Vilka frågor vill du se? Vilka frågor vill du driva? Berätta, och välkommen till Twitter klockan 20.00 ikväll

När du behöver fly…. #blogg100

Jag pratade med en vän om händelsen i Malmö i helgen, om reaktioner (och brist på reaktioner) från allmänhet, politiker, poliser, myndigheter, media etc. Vännen befinner sig i en annan del av Europa, i en av de delar där ekonomin rasat ihop och den politiska kartan blivit alltmer färgad av upprördhet och högerextremism.

Hon sa:

När du behöver fly så är du välkommen att bo på min soffa.

Hon sa det på allvar, förtydligade att innan människor knivhuggs på öppen gata, inför många vittnen, är det många många av de värden vi räknar som demokratiska som fallit. Många lever ännu med föreställningen om Sverige som det egalitära paradiset, förebildslandet där skolan, utbildningen, tekniken, vården, omsorgen om och respekten för människor står högt i kurs.

Men tiden går.

Sverige i dag är ett helt annat land. Det måste vi vara medvetna om. Det är inte dags att fly.

Inte än.

Kulturen och politiken

Ett av vårens stora projekt Chez Casa Morrica har varit att följa Melodifestivalen, genom de svenska uttagningarna hela vägen till den stora finalen i Malmö, och jag är än en gång fascinerad av vad jag upplevt.

Jag har under många år haft en aningen naiv uppfattning om fenomenet ESC grundad på de minnen jag hade av tävlingen från när jag var yngre, när jag som de flesta andra under sjuttiotalet följde den med inlevelse. Jag uppfattade det som en lättsam bagatell, en färgglad underhållning, en gala bland galor, lite storslagnare och bättre producerad än somliga, men ändå bara en gala. En kvarleva från den tid när det fanns en TV-kanal och en gala var något väldigt speciellt, en angelägenhet för ett fåtal engagerade, större i Sverige än ute i Europa, rent av lite provensialistiskt larvigt, sådär.

Och visst är det en gala, strålande glittrande färgglad, festlig och lättsam med massor av fokus på artisterna och musiken. Men där finns mer.

Den första ledtråden noterade jag i hur aktivt många tar avstånd till festligheten – man understryker med emfas hur ytligt, tramsigt, fånigt, onödigt det är, vilket enormt slöseri med skattemedel, hur besvärande man upplever den mediahype som kringgärdar programmet. Att människor känner behov av att så kraftfullt postionera sig mot, nog tyder det på att fenomenet har viss betydelse?

Den andra ledtråden fick jag när jag på en konferens i fjol hade rektor och lärare från förra årets värdland, Azerbajdzjan, till bordet. De berättade för mig om hur de upplevde att det betydde oerhört mycket, både för huvudstaden Baku och för landet som helhet, att Europas ögon äntligen öppnades både för hur den politiska situatonen ser ut för att människorna i Azerbajdzjan, men också för hur de är människor de också, med behov och drömmar och längtan efter att få vara en del av gemenskapen precis som alla vi andra.

Och när jag sett omkring mig hur stort <a href=”http://www.dn.se/kultur-noje/musik/alla-alskar-malmo”>arrangemanget faktiskt är, hur människor överallt engagerat sig för att få ihop alla bitar, hur näringslivsidkare och ideella krafter arbetar tillsammans för att ge samtliga inblandade en minnesrik vistelse, och sedan ser det storslagna, glittrande resultatet inser jag att ESC är ett isberg – vi ser den gnistrande toppen, väl medvetna om att under ytan finns många gånger mer, lika vackert, lika fascinerande och själva förutsättningen för att toppen ska glittra för oss.

Kultur är politik. Inte alltid bekväm, inte alltid ofarlig, men angelägen. Kulturen speglar tiden, men den bidrar till att forma och skapa politiken. Vi såg det kanske tydligast i Greklands och Finlands bidrag, vi såg det i den förtjusande mellanakten där Petra Mede stolt förklarade att här, här finns det plats, för oss alla av alla sorter.




Så underbart! Så glittrande vackert! Så viktigt och ljuvligt kärleksfullt.

Fåfängans marknad

I Expressen koketterar en Peter Cornell fåfängt med ett lite lagom klädsamt förakt mot det han kallar ”Galna narcissistsjukan” som nu till hans ohöljda förfäran drabbat även personer ”som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen”

Han exemplifierar detta förfärande förfall hos de fd rejäla kvinnorna så att vi alla skall förstå och uppröras med ett citat ur biografin Margot, författad av Bengt Ohlsson:

”Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.”

Kära nån! Nymålade naglar? På en politiker? Vart är världen på väg?

Visst kan man tycka det är lite gulligt med denna koketta upprördhet över bagateller, men samtidigt är det bekymmersamt med en så trång och snäv norm.

Vacker

I ett kommentarsfält någonstans i bloggosfären berättar någon att h*n upptäckt Eminem, fångas av drivet och upplever att det nog är så att Eminem har något han verkligen vill säga, även om personen inte riktigt förstår vad.

Och visst är det så. Eminem har, som många i hip hop, väldigt mycket att säga som är väldigt mycket värt att lyssna på, och han säger det i ord och bilder, i rim och melodi. Jag avstår att länka, eftersom det blev lite skämskudde över det hela när personen i fråga koketterar en aning med att orsaken till brist på förståelse är att h*n inte orkat sätt sig in i texterna…

Men för er som faktiskt orkar och vill:

So why don’t you all sit down

Listen to the tale I’m about to tell

Hell, we don’t gotta trade our shoes

And you ain’t gotta walk no thousand miles

In my shoes, just to see

What it’s like, to be me

I’ll be you, let’s trade shoes

Just to see what it’d be like

To feel your pain, you feel mine

Go inside each others minds

Just to see what we’d find

Look at shit through each others eyes

Don’t let ‘em say you ain’t beautiful

They can all get fucked, just stay true to you

So don’t let ‘em say you ain’t beautiful

They can all get fucked, just stay true to you

.

Vår minister planerar avgå

I Svd läser jag den tråkiga nyheten att folkhögskoleminister Nyamko Sabuni ämnar lämna politiken år 2014. I och för sig ett helt rimligt beslut, det finns alltför många bänknötare inom politiken som det gör, men hennes tydliga engagemang för de svagare och mer utsatta i samhället ligger helt i linje med folkhögskolans uppdrag och arbete.

Dessutom tycker jag personligen att det, fullständigt ologiskt och helt irrelevant på alla sätt, är lite kul att den snyggaste ministern i regeringen är just folkhögskoleministern.

Tiderna förändras

Jag läser i DN, två artiklar på samma tema.

Peter Wolodarski skriver om hur det svenska politiska landskapet förändras till något helt nytt, något vi inte upplevt tidigare här i Sverige. Inte bara under de senare åren, när vi sett socialdemokraterna sjunka som stenar i mätning efter mätning, utan på längre sikt och i mer generella drag:

Den viktigaste trenden sedan decennier är att väljarna blivit mer lättrörliga. Fler och fler byter parti mellan valen. Och allt färre är beredda att förknippa sig själva med en politisk rörelse.

Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat.

Det är de två statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet som har sammanställt statistik från mitten av 1950-talet fram till idag och därigenom ger oss möjlighet att följa utvecklingen på längre sikt.

Statsvetarna i Göteborg presenterar ett rikt siffermaterial som avtecknar bilden av ett Sverige där förutsättningarna att driva politik skiftat.

Det är inte ett land där vi bryr oss mindre om samhällsfrågor än tidigare, vilket ibland görs gällande. Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda.

Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr.

Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare [...]

I de växande storstadsområdena är utblicken global och trendkänsligheten stor, och lockelsen att leva det urbana livet ökar. Antalet stockholmare har blivit en halv miljon fler sedan 1990; bara ökningen motsvarar det nuvarande invånarantalet i Västerbotten och Norrbotten tillsammans.

Folkrörelserna är inte borta, men de har ändrat karaktär. I ett samhälle där kommunikationen är ögonblicklig, där nätet och sociala media gör det möjligt att samordna sig på nästan ett ögonblicks varsel fyller inte traditionell möteskultur samman enande funktion längre, men mötet människor emellan är fortfarande av samma betydelse. Bara annorlunda. Våra nätverk omfattar inte bara människor i vårt närområde eller vårt arbete, de sträcker sig ut över världen.

På en annan plats i DN skriver Hans Rosling om just detta globala perspektiv:

Tiden ändrar det mesta. Det som hade hänt fram till för några årtionden sen fick vi lära oss i skolan. De snabba och plötsliga förändringarna förmedlar medierna. Men riktning, takt och mönster i de största förändringarna som gradvis men totalt omformar världen får vi varken i oss från läroböcker eller medier.

Den etablerade världsbilden är fortfarande ett ramverk byggt för att passa 1960-talets tudelade länder. I-länder med folk som på det hela taget var rika, friska, utbildade samt hade två barn per kvinna och befolkningar som slutat växa. U-länder med folk som var fattiga, sjuka, okunniga samt hade sex barn per kvinna och därför snabb befolkningstillväxt. Denna tudelade värld var så orättvis att Sverige och andra i-länder började ge utvecklingsbistånd till u-länderna för att folken där skulle få ett drägligare liv.

Men tiderna förändras, berättar Rosling:

Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.

[...] Endast 2 procent av svenskarna vet att antalet barn som föds per år i världen slutade öka redan 1990. Det finns nu 2 miljarder barn på jorden och antalet förväntas inte öka.

[...] Nu återstår att få slut på den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor och att säkra tillgång till familjeplanering när de kommer ut ur fattigdomen.

Och för att göra detta behöver vi anpassa vårt biståndsarbete och vårt samarbete med omvärlden efter hur världen ser ut idag. Rosling avslutar artikeln i lösningsfokuserad och entusiastisk anda:

Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av värdens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1.000 och 10.000 dollar växelkurs per person i BNP. Dit kan biståndet avvecklas och samarbete i stället stödjas av Exportrådet och Svenska institutet. Biståndet bör snabbt fokuseras på de 2 miljarder som bor i låginkomstländer för att hjälpa de fattigaste att genomgå samma positiva utveckling som biståndet redan hjälpt de flesta att få del av. Vi får då en frisk, kunnig och stabil världsbefolkning som förhoppningsvis använder jordens resurser på ett varsamt sätt, väljer sina ledare, undviker krig samt köper svenska varor och tjänster (om vi klarar av att fortsätt producera nyttigheter som de vill ha).

Att världen förändras under våra fötter, mitt framför näsan på oss, överallt, samtidigt och hela tiden tas inte bara emot med entusiasm. Det är skrämmande att behöva inse att morgondagens frågor inte kommer att besvaras med dagens svar, men att dagens svar ändå är så viktiga att vi måste fortsätta söka efter dem eftersom de är det enda vi har att utgå ifrån när morgonen gryr.

.

Vad ska vi ha alla dessa ingenjörer till?

Det talas en del om hur bekymmersamt det är när intresset för tekniska utbildningar dalar; hur bekymmersamt det är att den otillräckliga matematikundervisningen i grundskolor och på gymnasier bidrar till att de svenska studenter som söker sig till de tekniska utbildningarna har sämre förutsättningar än de borde ha.

Kanske borde det pratas en del om vad vi ska ha alla dessa ingenjörer och tekniker till? Behöver vi verkligen såna mängder av ingenjörer och tekniker när vi lämnar industrisamhället bakom oss? Det kostar oss en massa pengar att utbilda dem, är det verkligen vist investerade pengar?

Det är ju faktiskt det. Fast kanske inte i första hand för att göra Sverige till en stor och betydande industrination igen, utan av större och viktigare orsaker. Jag tänker som såhär:

Allt fler människor vill bo tillsammans, i städer och i samhällen. Allt fler människor vill ha möjlighet att ta sig hit och dit. Det här ställer stora krav på infrastruktur, på samhällsplanering, på avlopp och vattentillförsel och på kommunikation och livsmedelsproduktion, på energitillförsel och byggnader.

Samtidigt tycks naturen bli allt mindre tillmötesgående – det är jordbävningar, tsunamis, orkaner, vulkanutbrott, klimatförändringar, epidemier och virus som vi måste hantera i steget om vi vill fortsätta utveckla på lång sikt. Och det gör vi. Helst utan att det ska vara besvärligt för oss som individer.

.

Då behöver vi ingenjörer och tekniker. För det är de som vet hur man gör sånt. Det är de som vet hur man bygger hus som kan gå i bitar utan att rasa ihop. Det är de som vet hur man planerar avlopp och vägar och samhällen så att det håller, och finns utrymme att expandera om det behövs, och så att man faktiskt kommer åt att reparera och underhålla när det behövs. Det är de som kan bygga järnvägar som håller, som går att använda i olika slags klimat, där växlarna fungerar även när det fryser på efter snöblandat regn och rälsen kan hantera de hastiga temperaturväxlingarna i en öken.

Det är de som vet hur man bygger sjukhus och skolor, bibliotek och teatrar, vägar där människor och fordon kan ta sig fram utan att trassla in sig i varandra, hur man passar in bakvägar där varor och material kan passera utan att störa flödet av pendlare på väg till och från jobb och skolor. Och de vet hur man kan utvinna ekologiskt hållbar energi i tillräcklig mängd, de har de kunskaper som behövs för att rena världshaven och distribuera livsmedel till alla världens hörn. Och har de inte dessa kunskaper idag så har de dem inom en snar framtid, förutsatt att vi ger dem möjlighet att utveckla dem.

Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag tycker det här med att utbilda dyrbara ingenjörer och tekniker är en rätt schysst investering på lång sikt.

Socialdemokraterna och tiden

Häromdagen diskuterade Benjamin Katzeff Silberstein i SVD kring hur den socialdemokratiska partiprofilen förändrats, hur akademiker inte längre ser partiet som en plats att påverka samhället ifrån. I dag kommenterar seniorombutsmannen Sten O Andersson, och argumenterar att om socialdemokraterna kapar banden med LO och istället försöker inleda ett brett samarbete med TCO och Saco, och LO, och lanserar sig som ett brett löntagarparti så kommer trenden att vända.

Hade Socialdemokraterna kapat sina ensidiga band till LO och i stället lanserat sig som ett brett löntagarparti, förankrat sina idéer hos alla demokratiska fackförbund, då hade det politiska läget varit ett helt annat.

I stället har Alliansen lyssnat, lagt sina förslag som i hög utsträckning gynnar alla anställda i arbetslivet. Om socialdemokraterna kunnat förnya sig och följt med samhällsutvecklingen så hade de varit vinnare i valet, kanske till och med haft egen majoritet.

Kommer socialdemokraterna att ha kraft att till nästa val lägga om politiken och föra en politik i hela folkets intresse?

Visst ligger det mycket i vad han säger, men det som bekymrar mig i resonemanget är var fokuset läggs. Helena von Schantz funderade i en kommentar till inlägget Socialdemokraterna behöver akademiker över om inte problemet helt enkelt är att för få akademiker överhuvudtaget är intresserade av partipolitik, och jag tror hon har helt rätt. Och jag tror att en del av ointresset grundar sig i partiers vindflöjeltendenser och en del i hur socialdemokratisk retorik fokuserat så mycket mer på vad motståndarna gör än på vad de själva vill göra. Man drar sig helt enkelt för att engagera sig i en rörelse som inte verkar veta riktigt vart den ska röra sig.

Andersson framhåller i sin artikel det faktum att ”Trots att socialdemokraterna och LO, är två krympande organisationer klamrar de sig allt hårdare fast i varandra, försäkrande att de växer ur samma träd” som bekymmersamt. Men vad händer om socialdemokraterna, med sikte på regeringsmakten, mer eller mindre annammar alliansens politik? Kommer akademikerna att återvända till fållan? Kommer de som idag hålls som kärnväljare inom socialdemokratiska partiet att känna igen sig i partiet?

Jag vet inte, jag. Det är klart att regeringsmakt är viktigt för ett parti, men partimedlemmarna då? Finns det inte en risk att man springer ifrån dem i sin ivriga jakt på regeringsmakten?

Nej, jag vet inte. Jag är inte statsvetare, men precis som fackförbunden i LO företräder sina medlemmar tycks mig det enda rimliga vara att socialdemokraterna faktiskt företräder sina medlemmar. Jag tror man har större chans att påverka om man gör så, istället för att försöka jaga ikapp dem som inte längre finner partiet relevant.

Jag vet inte, men funderar på saken, det gör jag.

#Almedalen och den digitala arenan

Catia Hultqvist beskriver i DN hur Twitter och andra sociala media påverkat Almedalen. Ja, inte platsen som sådan utan den politikervecka som pågår där just nu:

 Samtidigt som själva rapporteringen från Almedalen har blivit mer familjär i tonen (tydligt inspirerad av attityden i de sociala medierna), har den reella distansen till själva intervjuobjekten ökat.

Allt fler journalister passar sig för att sitta och dricka öl med dem de är satta att bevaka. Samma sak gäller för politikerna, de sitter inte längre på Visbys uteserveringar i fritidskjortor och festdricker och tjuvröker och kuckilurar med vem som helst. Twitterögon finns i en stol nära dig, Iphones i var och varannan hand, uppkomlingsbloggare utan gamla lojaliteter finns överallt. What happens in Almedalen stannar inte i Almedalen.

Och visst är det en del skvaller som rullar förbi i feeden för #almedalen, men till största delen berättar människor om seminarier de besöker eller har besökt, om stämningen, om vädret och rosévinet och om samtal de deltagit i.

Det görs en del reklam för streamade och filmade seminarier också, och jag konstaterar att kvalitén på filmandet spelar en väldigt stor roll. Många sändningar är förvånande amatörmässigt utförda, med dåligt ljud, dåligt ljus, en enda stillastående kamera i en udda vinkel och scen möblerad till synes helt utan någon tanke på kameran. De som talar hamnar rätt som det är utanför bild, människor går förbi kameran och saker som visas upp, vare sig det är ett bildspel eller något annat, skymtar förbi i bakgrunden. Och rätt som det är klipps sändningen, mitt i. Visst kan detta bero på den uppkoppling som många beklagar sig över, men man blir lite paff.

Än mer förvånad är att de som utfört dessa amatörfilmer ofta har antingen förkortningen IT eller webb i sitt företagsnamn.

Jag vill understryka att detta inte gäller alla sändningar, somliga är av ypperlig kvalitet, helt tydligt med en människa bakom kameran som inte bara fokuserar på den som talar utan har valt en placering av kameran så att hela scenen kommer med, lampor belyser scenen istället för att blända kameran, bildspel och liknande syns tydligt och mikrofonerna är placerade så att man hör vad samtliga föreläsare säger.

Den digitala arenan i Almedalen har utrymme för förbättringar, men man är definitivt på banan. Det är glädjande.