Provperspektiv

Det diskuterades prov. Denna diskussion ägde rum i ett forum någonstans i sociala media-sfären men för att inte i onödan hänga ut någon som kanske råkade uttrycka sig lite slarvigt i hastigheten tänker jag inte vara mer specifik än så. Jag hoppas det är i sin ordning?

I diskussionen om prov förekom frågeställningar kring hur man kan föreställa sig att ett prov skulle kunna mäta ”hur bra ungdomar är” och de traditionella argumenten om vikten av olika individer för att ett samhälle skall utvecklas etc.

Och jag tänker, medan jag aktivt avstår från att kommentera i diskussionen i forumet, att antingen har de lärare som använder prov för att mäta hur bra själva eleven är missförstått konceptet, eller så har jag.

Jag går nämligen omkring i den kanske naiva föreställningen att det man har prov till är att stämma av vilka kunskaper och färdigheter i ett givet ämnesområde eleven har uppnått vid ett givet tillfälle, även kallat provtillfället. Att själva poängen med att låta elever skriva prov är att man som lärare önskar få veta om de elever man undervisar faktiskt har de kunskaper och färdigheter de behöver ha för att gå vidare till nästa nivå, moment, steg, kurs eller vad det nu råkar röra sig om. Om de har det går man vidare. Om de inte har det tar man om det som behöver tas om.

Och det är allt.

Ett icke godkänt provresultat tolkar jag helt enkelt som att ‘eleven är inte helt redo att gå vidare än. Eleven behöver ett par saker till annars kommer det bli onödigt svårt längre fram’ och ett godkänt provresultat som ‘det var det, nu går vi vidare’.

Sen undrar jag, såhär i en eftertanke innan jag trycker på posta, om det kan finnas någon risk att elever får för sig att provresultat säger något om hur bra människor de är, kanske rent av i jämförelse med andra som skrivit samma prov, om lärare ibland råkar uttrycka sig på ett sånt sätt att man kan få intrycket av att de ser prov som människovärdesmätare snarare än avstämningar?

Morrica om prov

Ett läsår utgörs av ungefär 35 veckor, om man räknar bort loven. Två dubbellektioner varje vecka ger då 70 lektioner totalt. Det låter mycket, men tro mig, det är det inte. Ett antal av dessa försvinner dessutom vid temadagar, studiedagar och tramsiga helgdagar med vidklängande klämdagar strösslade över läsåret.

Låt oss räkna generöst, 66 dubbellektioner på ett läsår.

Om man då tänker sig att man har tre prov per termin (och jag tror att man bör ha minst tre, omprov inräknat, för att man ska få möjlighet att se något av värde på proven, eller tänker jag fel? Låt oss räkna med tre, så kan jag ändra mig efteråt om ni övertygar mig om att det ser annorlunda ut.) så går det åt tre dubbellektioner till dessa. Jodå, det gör det. Det går åt en lektion för själva provet. Det går åt en innan provet för att gå igenom det som ska komma på provet och övertyga eleverna om att de faktiskt inte kommer att dö av nervositet inför provet. Och det går åt en efter provet för att gå igenom provet, för att förklara hur det kan komma sig att just det där svaret faktiskt inte gav full poäng, nej, eftersom….

Det blir nio dubbellektioner per termin. Arton på ett läsår.

Vi hade 66 till att börja med. 66-18=42.

42 dubbellektioner är inte mycket att vinka på.

Det är en av orsakerna till att Morrica inte ger prov, utan dokumenterar som en rabiat kontorsråtta istället. Prov ger mycket lite i förhållande till vad de kostar.

I fall någon undrat.