Tag Archive | Samhälle

Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.

 

Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.

Könsroller och förväntningar

Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.

Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:

Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.

Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.

Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.

Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.

Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.

 

Var är alla?

Svenskar talar ofta drömmande om den engelska pubkulturen, det där vardagsrummet utanför hemmet där man umgås och träffar vänner och bekanta. Vi drömmer om torgmarknader, inte mest om billigt bling och närodlade gurkor utan om mötesplatsen, den självklara, naturliga enkla.

Det kan tyckas motsägelsefullt för den som ser tysta svenska pendlare som vilar en stund i självvald isolering, respektfullt med blicken vilande på vad som helst utom medpassagerarna. Men faktum är att svenskar också är sällskapssökande, umgängestörstande, gemenskapslängtande.

Men här möts vi i föreningar. Vi organiserar och styr upp och hittar andra med gemensamma intressen i föreningslivet. I studiecirklar, i idrottsföreningar, i körer, i gammeldansgillen, i skrivarskolor, bokcirklar, brevduveföreningar, symöten.

Säger föreläsaren, apropå vägar ut i samhället.

Han har en poäng.

Om tid

Jag är den sortens person som sällan är ute i god tid. Min filosofi är att sekunder är marginaler de också, men förutsatt att min tredje hjärnhalva matats med informationen kommer jag att dyka upp när och där jag lovat, redo att göra det jag lovat att göra. Den/de andra människorna som är inblandade i situationen har planerat utifrån att mötet blir av, de har avsatt tid för det, restid, förberedelsetid och genomförandetid, ofta också efterarbetestid. Att då strunta i att dyka upp, eller komma hutlöst mycket för sent och låta dem vänta är inte bara respektlöst, det visar dessutom med all önskvärd tydlighet att jag ser dem och deras behov som oviktiga i jämförelse med mig och mina behov. Om jag någon gång blir hutlöst sen ber jag om ursäkt, och gör vad jag kan för att kompensera den som drabbats.

I morse ägnade jag två timmar åt att vänta på att en person skulle dyka upp som vi avtalat.  När jag ringde upp personen för tredje gången svarade hen äntligen, förklarade lättsamt att jo, nu var hen på väg strax. Jag hade inte möjlighet att vänta längre, utan får ägna ett par kvällstimmar åt det som borde varit klart nu eftersom personen valde att sitta och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro, trots att hen visste att jag väntade.

Det kan tyckas som en bagatell – det är en bagatell i det långa loppet – men det handlar om vem som har makt över min tid, min tillvaro och mina möjligheter att strukturera och planera min dag. Människor som prioriterar sitt kaffedrickande över överenskommelser, kollektiva transportmedel som på grund av bristande underhåll eller oskicklig trafikplanering, människor som väljer att göra något annat och uteblir från överenskomna möten, myndigheter med gammaldags, klumpig ärendehantering som tvingar den som vill komma i kontakt med dem att avsätta många timmar för att bara få en första kontakt, snåriga hemsidor där den relevanta informationen är dold, om den ens finns, kostar den enskilda individen, och därmed samhället, oss allesammans, mängder med tid. I slutänden blir det dagar, veckor, månader och år av väntan och frustration, av tid som bara rinner iväg och saker som inte hinns med, inte blir av, andra människor som får vänta eller nedprioriteras.

Nog kan vi ta bättre vara på vår tid än så?

Kulturen och politiken

Ett av vårens stora projekt Chez Casa Morrica har varit att följa Melodifestivalen, genom de svenska uttagningarna hela vägen till den stora finalen i Malmö, och jag är än en gång fascinerad av vad jag upplevt.

Jag har under många år haft en aningen naiv uppfattning om fenomenet ESC grundad på de minnen jag hade av tävlingen från när jag var yngre, när jag som de flesta andra under sjuttiotalet följde den med inlevelse. Jag uppfattade det som en lättsam bagatell, en färgglad underhållning, en gala bland galor, lite storslagnare och bättre producerad än somliga, men ändå bara en gala. En kvarleva från den tid när det fanns en TV-kanal och en gala var något väldigt speciellt, en angelägenhet för ett fåtal engagerade, större i Sverige än ute i Europa, rent av lite provensialistiskt larvigt, sådär.

Och visst är det en gala, strålande glittrande färgglad, festlig och lättsam med massor av fokus på artisterna och musiken. Men där finns mer.

Den första ledtråden noterade jag i hur aktivt många tar avstånd till festligheten – man understryker med emfas hur ytligt, tramsigt, fånigt, onödigt det är, vilket enormt slöseri med skattemedel, hur besvärande man upplever den mediahype som kringgärdar programmet. Att människor känner behov av att så kraftfullt postionera sig mot, nog tyder det på att fenomenet har viss betydelse?

Den andra ledtråden fick jag när jag på en konferens i fjol hade rektor och lärare från förra årets värdland, Azerbajdzjan, till bordet. De berättade för mig om hur de upplevde att det betydde oerhört mycket, både för huvudstaden Baku och för landet som helhet, att Europas ögon äntligen öppnades både för hur den politiska situatonen ser ut för att människorna i Azerbajdzjan, men också för hur de är människor de också, med behov och drömmar och längtan efter att få vara en del av gemenskapen precis som alla vi andra.

Och när jag sett omkring mig hur stort <a href=”http://www.dn.se/kultur-noje/musik/alla-alskar-malmo”>arrangemanget faktiskt är, hur människor överallt engagerat sig för att få ihop alla bitar, hur näringslivsidkare och ideella krafter arbetar tillsammans för att ge samtliga inblandade en minnesrik vistelse, och sedan ser det storslagna, glittrande resultatet inser jag att ESC är ett isberg – vi ser den gnistrande toppen, väl medvetna om att under ytan finns många gånger mer, lika vackert, lika fascinerande och själva förutsättningen för att toppen ska glittra för oss.

Kultur är politik. Inte alltid bekväm, inte alltid ofarlig, men angelägen. Kulturen speglar tiden, men den bidrar till att forma och skapa politiken. Vi såg det kanske tydligast i Greklands och Finlands bidrag, vi såg det i den förtjusande mellanakten där Petra Mede stolt förklarade att här, här finns det plats, för oss alla av alla sorter.




Så underbart! Så glittrande vackert! Så viktigt och ljuvligt kärleksfullt.

TV

Jag zappar runt bland alla de kanaler den nya inredningsdetaljen erbjuder, än en gång fascinerad både över hur många gånger samma berättelse upprepas i enkla halvtimmesportioner med lättidentifierade ny-arketypiska karaktärer, och över hur det faktiskt nästan alla tider på dygnet tycks finnas intressanta, givande, inspirerande, tankeväckande program bara man letar lite.

Eftersom jag är som jag är funderar jag omedelbart över vem eller vilka som har forskat på hur dessa halvtimmesportionerade berättelser, med sina ständiga inslag av såväl enkel humor som sentimentalitet, som upprepas om och om igen med så små variationer att de i princip är försumbara påverkar respektive speglar människors och samhällens värderingar och världsbild.  Jag kan inte föreställa mig att området är obeforskat, det är ju ohyggligt intressant ur så många perspektiv!

Och sedan dök den upp, dagens ädelsten. I dag ett program om inredning, där inredningsdesigner Jeff Lewis tillsammans med sin assistent Jenni Pulos grep sig an en överdådig villa så överlastad med dyrbara konstföremål att frun i huset var på gränsen till att börja hysta bronsstatyer ut genom fönstret. Mycket drama, många känslor, stort fokus på personerna, givetvis, det handlar ju trots allt om att skapa en berättelse som berör genom att spela på känslosträngar, och jag fascineras av hur mycket man faktiskt ges möjlighet att lära sig genom program som dessa. De två huvudpersonerna diskuterar ljussättning, färgsättning, kontraster, skuggspel, takhöjd, väderstreck, kontextens betydelse på ett på samma gång självklart och pedagogiskt sätt. De förklarar, gestikulerar, visar, springer hit och dit med filmarna och visar saker från olika vinklar och rätt som det är finner jag att jag lärt mig massor om det här med inredning.

Jag är nog fortfarande nyförälskad i konceptet TV, tycks det.

Alternativet till fri abort

Alternativet till fri abort är inte söta, knubbiga skrattande små barn.

Alternativet är bakgårdsaborter under ohygieniska förhållanden utan möjligheter till eftervård, femtonåringar som dör av blodförgiftning, unga mödrar som förblöder av desperata fosterfördrivningsförsök eftersom de inte orkar med ännu ett barn, begåvade, intellektuella, inspirerande, inspirerade unga kvinnor som avbryter sina utbildningar i förväg eftersom de inte klarar att gå i skolan och ta hand om ett spädbarn eller två på samma gång.

Abort är ingen preventivmetod – tvärtom. Ordet preventiv betyder förebyggande, och preventivmetoder är metoder som används för att förebygga ohanterliga graviditeter, och därmed för att förebygga aborter. (När vi ändå är inne på ämnet: jag rekommenderar kondom, det förebygger inte bara graviditeter utan också en del andra oönskade konsekvenser av den glädje och det välmående som sex medför, men var och en bör välja den metod som passar en själv och de omständigheter man befinner sig i bäst)

Abort är i de flesta fall en desperat lösning på en desperat situation. Ingen fattar lättvindligt ett beslut om att göra abort, ingen går oberörd därifrån, och ingen skall dömas för att de gjort valet. Det är ett livsomvälvande val, ofta förknippat med såväl sorg som kroppsliga konsekvenser. Den flicka, den kvinna, den människa som väljer att göra abort behöver vårt stöd, vår kärlek och vår förståelse.

Hur var det nu han sa? Den som är utan synd kastar första stenen.

Jag kastar inga stenar. Gör du?

Då, nu och sen

Det är så lätt att tänka sig att vi lever i den bästa av världar. Att trots att allt inte är bra så är det så bra som det kan vara. Att saker kommer fortsätta i invanda hjulspår, de villkor som gäller i dag kommer gälla i morgon och de stötestenar vi lärt oss var de ligger kommer vara de vi måste hantera framgent också.

Att det gäller ekonomi, att det gäller politik, att det gäller miljö och sedvänjor och värderingar och vår egen relevans och status i samhället.

Jag är gammal. Jag har grått hår, och jag har levt genom många olika eror. Jag har sett och upplevt hur värderingar, tankesätt, ekonomi, samhällstrukturer, nationsgränser, teknologi, medicinska landvinningar  och möjligheten till utbildning förändrats. Somligt är sig likt, men mer är förändrat,

Andreas Cervenka beskriver i sin söndagkrönika den fjärde november skillnaden mellan det som var och det som är:

Ni känner igen storyn. En hyggligt framgångsrik direktör född någon gång efter kriget hänger av sig den dubbelknäppta kavajen för att lagom till 60-årsdagen låta sig omslutas av den förmånsbestämda pensionens varma och trygga famn. Han kan berätta om en fantastisk resa: född under enkla förhållanden (farsan var arbetare), universitetsstudier (tack staten!) därefter klivet in i arbetslivet (jobb fanns hur mycket som helst) och så en trivsam seglats genom industrin i hyfsat frisk medvind.

Lägg till det ett pensionskonto som fick en trevlig skjuts av 80- och 90-talens aktiefest och den välbelägna mexitegelvillan som trettio års boprisrally och lite 70-talsinflation förvandlat till en obelånad valutareserv i 10-miljonersklassen.

Men tiderna förändras. Den eviga tillväxten är inte evig, och truismen att ekonomin hela tiden expanderar är inte längre något man kan slå sig till ro med:

Att varje generation kommer att få det bättre än sina föräldrar är en kalkyl som länge varit självklar. Men är något på väg att hända? Tidningen Financial Times konstaterar att de som gör entré på arbetsmarknaden i Storbritannien idag är de första som ser ut att få nöja sig med en magrare skörd än sina föregångare.

Samtidigt har de på väg in i pensionen det bättre ställt än några andra seniorer i historien. För första gången sedan data började samlas in för 50 år sedan har den disponibla inkomsten för britter som är 60-plus passerat den för personer mellan 20 och 30. Tas även kostnader för boende med i kalkylen har även 70- och 80-åringarna det bättre än Iphone-generationen.

Det här borde vi veta, allesammans. Tiderna förändras, villkoren förändras. Industrisamhället faller samman i en rykande slagghög bakom oss, och hur det nya kommer att se ut kan vi bara spekulera om. Jag ska inte förneka att det är nog så nöjsamt att spekulera, försöka se vilka vägar världen kommer ta utifrån tidigare mönster, men ingen av oss vet. Det enda vi kan vara säkra på att framtiden kommer att skilja sig ungefär lika mycket från den tillvaro vi växte upp i som dagens verklighet skiljer sig från Bullerbyn.

Och det är lite bra att hålla det i minnet när man diskuterar saken.

.

Född sån

Led by Lady Gaga and her mother Cynthia Germanotta, the Born This Way Foundation was founded in 2011 to foster a more accepting society, where differences are embraced and individuality is celebrated. The Foundation is dedicated to creating a safe community that helps connect young people with the skills and opportunities they need to build a kinder, braver world.

We believe that everyone has the right to feel safe, to be empowered and to make a difference in the world. Together, we will move towards acceptance, bravery and love.

”Alla har rätt att känna sig säkra, att bli stärkta och att göra skillnad i världen. Tillsammans rör vi oss mot acceptans, mod och kärlek”

Helt enkelt.

Lady Gaga och hennes mamma Cynthia Germanotta startade Born This Way Foundation år 2011 i det enkla och komplexa syftet att bidra till att göra världen till en vänligare och modigare plats genom att inspirera ungdomar i USA och runt om i världen till att stå upp för vänlighet, acceptans och kärlek.

But even more important are the youth themselves whose stories of hope keep us inspired to do everything we can. So our foundation and our partners are ready to get out there and roll up our sleeves in the months and years to come. We’re going to do our best to help youth feel safe and accepted, so that they have the skills to effect change and recognize opportunities in their communities where they can make a difference.

I #skolchatt häromdagen pratade vi om mobbning, om vad vi som skolor och samhälle kan göra för att förbygga och hantera kränkningar, övergrepp, mobbning, utfrysning etc i skolorna. The Born This Way Foundation är inte silverkulan som en gång för alla dödar monstret, någon sådan finns inte, men kärlek, acceptans, styrka och mod har stor betydelse för hur stabil grunden i det samhälle vi alla tillsammans utgör blir.

Ville bara nämna det såhär lite i förbigående.

.