Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

<3

Konsekvenser av regn

Det har regnat i Malmö. Ett veritabelt skyfall och skadorna har nog ingen riktigt överblick över mer än sådär på ett ungefär än så länge. Källarförråd, bilar, bussar, brunnar, trädgårdar, stan var full av vatten och vatten är inte bara blött, det är mäktiga krafter som rör sig, föröder och ändrar på allt i sin väg.

Infrastrukturella konsekvenser har självklart hög prioritet, i synnerhet i en region där kombinationen av stora mängder människor som hela tiden rör sig åt många olika håll samtidigt och en redan innan vattnet smått kaotisk situation dimensionerad för en annan värld,  med många flaskhalsar och gott om utrymme för förbättringar. För enskilda individer är det översvämmade källarförrådet ofta långt mer än en förtret, minnesföremål, vinterkläder, möbler, sportutrustning, leksaker etc, allt eller mycket är för alltid borta.

Kulturlivet i Malmö, det kreativa, levande, pulserande kulturlivet som gör Malmö till Malmö, det kulturliv som ger färg och luft och nerv till staden, drabbades hårt i skyfallet. Sydsvenskan ger oss en liten aning:

Många band saknar nu replokaler och många konstnärer har inga ateljéer. Tangopalatset, Moriskan, ABF och Inkonst är fyra andra drabbade aktörer.

När skyfallet föll över Malmö natten till söndagen så vattenfylldes stadens källare. Och eftersom en stor del av Malmös kulturliv repeterar och utspelar sig i källarlokaler, är den lokala kulturscenen väldigt drabbad.

Vart alla dessa band, konstnärskollektiv, scener, föreningar, artister med flera kulturutövare nu skall ta vägen är en fråga jag hoppas kommunen själv tar på allvar, på lika stort allvar som kommunen tar den infrastrukturella situationen. Kanske kan de många tomma affärslokalerna i staden få nytt liv som repolokaler, ateljéer och scener? Åtminstone under en övergångsperiod? Utan lokaler blir det inte mycket kultur, och utan kultur blir Malmö en väldigt annorlunda stad än staden vi kände innan skyfallet. Inte bara tråkigare och gråare, utan också mer stillastående, krympande i stället för växande och mindre lockande att besöka.

Det vore en samhällstragedi.

På äventyr

Jag ska på äventyr i dag. Till ett litet samhälle jag inte alls känner till, för att besöka en skola jag inte har en aning om var den ligger. Väl där skall jag hitta ett personalrum jag aldrig besökt, och sedan tala med en grupp högstadieungdomar jag aldrig träffat om det här med att kommunicera.

Det löser sig. Det finns nämligen människor på vägen och de allra allra flesta människor är vänliga och hjälpsamma. Vi behöver varandra, vi människor, det är bara tillsammans med människorna omkring oss vi kan bygga ett hållbart samhälle. Det vet ni redan, inte sant? Jag behöver inte påpeka det mer, men det skadar ibland inte att påminna oss om saken.

 

Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.

 

Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.

Könsroller och förväntningar

Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.

Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:

Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.

Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.

Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.

Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.

Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.

 

Var är alla?

Svenskar talar ofta drömmande om den engelska pubkulturen, det där vardagsrummet utanför hemmet där man umgås och träffar vänner och bekanta. Vi drömmer om torgmarknader, inte mest om billigt bling och närodlade gurkor utan om mötesplatsen, den självklara, naturliga enkla.

Det kan tyckas motsägelsefullt för den som ser tysta svenska pendlare som vilar en stund i självvald isolering, respektfullt med blicken vilande på vad som helst utom medpassagerarna. Men faktum är att svenskar också är sällskapssökande, umgängestörstande, gemenskapslängtande.

Men här möts vi i föreningar. Vi organiserar och styr upp och hittar andra med gemensamma intressen i föreningslivet. I studiecirklar, i idrottsföreningar, i körer, i gammeldansgillen, i skrivarskolor, bokcirklar, brevduveföreningar, symöten.

Säger föreläsaren, apropå vägar ut i samhället.

Han har en poäng.