Det här med ADHD

Det debatteras än en gång friskt kring huruvida ADHD faktiskt finns, och om det i så fall överdiagnosticeras, om inte de här barnen egentligen skulle kunna klara skolan om bara lärarna bemöter dem rätt, om det månne inte egentligen handlar om att de aktuella barnens hemsituation är sådan att de blir som de blir, om det kanske snarare beror på socker eller färgämnen eller ungefär vad som helst annat än en faktiskt medicinsk diagnos.

ADHD har kommit att bli en slaskdiagnos, en sophink dit man sopar ner dem som inte riktigt passar in. Det är otroligt dumt, på många vis. Inte minst för att det är lika dumt att behandla den som inte har ADHD som den hade ADHD som det är att behandla den som inte har diabetes med insulin eller den som hör illa med glasögon.

Samtidigt är det en stigmatiserande diagnos. Många föräldrar, och många pedagoger, är beredda att gå väldigt långt för att, som man uttrycker sig, förhindra att barnen ”stämplas i pannan’. Människors sätt att se på en förändras i det ögonblick man talar om att man har ADHD, man sjunker ett par steg i deras aktning och respekten i bemötandet följer med ner. Det är inte ovanligt med kommentarer av antingen den överslätande modellen ”men så upplever ju alla det ibland” eller ”jag är också disträ, jag vet precis hur det kan vara” eller rena ohövligheter som ”jaha, är det det som är fel på dig”.

Det gör mig sorgsen. Ty samtidigt som man kämpar på alla sätt för att hitta andra förklaringar än det där skamliga, så skriker man ut att den som faktiskt diagnosticeras är en Sämre Människa. En Skamlig Varelse. Diagnosen blir, i stället för ett instrument som ger nycklar till hur svårigheterna kan hanteras och styrkorna tas till vara, ytteligare något man måste dölja.

GothBarbie beskriver väl problem som hänger ihop med diagnosen. Det är värt att läsa, och värt att reflektera över hur stigmatiseringen inte får problemen att försvinna, bara gör dem svårare att hantera.

ADHD är en rätt ny diagnos, men det betyder inte att fenomenet är nytt, och inte heller att det var ett mindre problem förr i tiden. Däremot syntes det sannolikt mindre i ett samhälle där färre faktiskt syntes, där den som inte klarade skolan försvann ut i kulissen och lämnades att klara sig själv eller gå under utan att det gjordes något väsen av saken. Att vi faktiskt ser även de besvärliga, krångliga, konstiga, udda, trasiga gör det svårare att låtsas att världen vi lever i är den bästa av världar, och det är inte alls konstigt om den som inte riktigt orkar hantera komplexiteten försöker låtsas att man inte ser, att det kantiga inte finns. Det är inte konstigt, men det är respektlöst och rätt omoget, är det inte?

.

Min lyckliga stjärna

Någon berättade för mig att man vet om man tittar på en planet eller en stjärna helt enkelt för att stjärnor tindrar och glittrar medan planeter lyser med ett stadigt sken, som månen fast mindre. Varför det är så har jag inte riktigt luskat ut ännu, men jag gläds åt att veta detta och känner mig genast mer astronomiskt orienterad*

Det var inte alls det jag tänkte prata om, men jag tänkte att det kanske är kul att veta.

I själva verket tänkte jag prata om något helt annat:

Jag, som är född under en vandrande stjärna, glömmer ibland att andra kan tillbringa tillvaron på ett mindre kringirrande sätt, och vara rätt nöjda med det. Det tycks mig fascinerande på ett exotiskt sätt, att man kan trivas bäst när man kan avgränsa sin tillvaro till ett geografiskt mycket begränsat område, helt utan att känna sig vare sig instängd eller begränsad. Jag anar att de människor som har den förmågan ser världen i ett helt annat ljus än jag ser den, och jag jobbar på att behärska min impuls att fråga ut dem för att försöka få en skymt av deras perspektiv.

Människor är rent generellt ett grundligt fascinerande släkte – så inbördes olika, med så olika önskemål, behov och sätt att tänka, agera, reagera och se på världen. Tack vare detta inte bara kan människor leva överallt på jorden, utan också trivas i alla olika slags miljöer. Och tack vare detta utvecklas och förändras de mänskliga samhällena hela tiden, ofta i förutsägbara, regelbundna mönster men rätt som det är i en helt oförutsedd riktning (att man i efterhand kan se vad som ledde till det som ledde till som ledde till betyder inte att det gick att se i förväg, med det man visste då)

Ja, det var ungefär allt jag har att säga om saken i kväll. Jag tror jag kommer återkomma till ämnet.

.

.

*via det utvidgade lärarkollegiet på Twitter lär jag mig att ”planets reflect light and shine, stars shine producing its own light, a twinkling light” och känner mig ännu mer astronomiskt orienterad. Tack!

Vem är du, vem är jag?

Ringarna från torsdagens #skolchatt fortsätter spridas. Petter Bergenstråhle lyfter i ett blogginlägg upp hur gränsen mellan yrkesjag och privatjag tycks bli allt otydligare:

I samhället idag så suddas gränsen mellan professionell och privat ut allt mer. Gränsen mellan tiden jag jobbar och tiden jag är ledig är inte längre självklar.

Kraven på den professionelle yrkesutövaren har i och med teknik utvecklingen ökat allt mer. Vi förväntas att vara uppdaterade och beredda på att jobba hela tiden. Som mannen jag satt bredvid på tåget till stan här om dagen. Det var tidigt och han somnade till, telefonen ringde och han hade en kund på tråden som ville ha reda på ett nummer av något slag. Från sovande på väg till jobbet så förväntades han på en gång komma ihåg en lång sifferrad.

För oss lärare är det inget nytt, för oss har det alltid varit så.

Att arbeta som lärare medför en grad av offentlighet. Bergenstråhle beskriver det såhär:

I det lilla samhället bland elever och elevernas föräldrar för jag jobbar, där är jag en offentlig person. Eleverna på skolan och deras föräldrar vet vem jag är, och utifrån det så har jag ett större ansvar att vara en vuxenförebild än gemene man. Även när jag är ledig.

Man kan kanske se det som en liten lönebonus, om man vill.

Detta är inget unikt för läraryrket. Präster, läkare, sjuksköterskor, skådespelare, operasångare, poliser, receptionister, myndighetspersoner, butiksbiträden, politiker med flera lever i samma verklighet – oavsett om man har semester, är sjukskriven, sitter på pendeltåget på vägen till jobbet, befinner sig på sin första date med någon som man hoppas kommer visa sig vara en Någon eller befinner sig på sin arbetsplats ser människorna vi möter oss först som vår yrkesroll.

Jag tror att det är djupt mänskligt att göra så. Vi gör det själva, hela tiden, gör vi inte? När vi träffar människor i sociala sammanhang är frågan ”vad jobbar du med?” en av de första vi ställer. Kanske är det så att den uppfattas som mindre intim än frågor som ”hur gammal är du?” eller ”var bor du?’, och upplevs som relevant helt enkelt för att det vi frågar om är personens funktion i det samhälle som vi alla är en del av. Att vi vill veta var vi befinner oss i relation till personen, i synnerhet om personen i fråga har inflytande över vårt liv på ett eller annat sätt?

En av kommentarerna till det inlägg jag skrev igår, också utifrån torsdagens samtal, lyfter hur behovet av att skilja av den privata personen från yrkespersonen kan vara både svårt och stressande. Jag svarade glatt att jodå, visst är lärare privatpersoner ibland, och så är det ju. Men jag funderar nu på om den där gränsen mellan personligt och privat verkligen är en geografisk (här är jag privat, här jobbar jag) eller kronografisk (nu är jag privat, nu jobbar jag) gräns, en sån som går lätt att peka ut, mäta och beskriva? Kanske befinner den sig i en helt annan dimension, en mental eller social dimension, och svajar långsamt fram och tillbaka utifrån ett eller annat?

Om mobbning

Mobbning handlar mycket om hierarki, mobbaren vill klättra på bekostnad av den utsatte. Vanligt är att mobbaren uppfattar den utsatte som ett potentiellt hot mot mobbarens egen ställning, eller att den som utsätts uppfattas som ett enkelt sätt att visa sig stark och betydelsefull på. Mobbaren räknar kallt med omgivningens stöd i detta.

Det är ju så att det i en mobbningssituation finns minst tre inblandade – mobbaren, den utsatte och åskådaren. Ibland glömmer vi det.

Den som har makten att avgöra vem som stiger och vem som sjunker i rang är åskådaren. Antingen genom att aktivt stötta mobbaren, öppet eller i skymundan, eller genom att, som på bilden, ställa upp för den mobbade. Eller genom att passivt låta mobbningen fortgå, och därmed godkänna den. Det är varje enskild åskådares eget val.

Seth Godin beskriver i ett inlägg det han kallar mobbaren-offret-cykeln:

A bully acts up in a meeting or in an online forum. He gets called on it and chastised for his behavior.

The bully then calls out the person who cited their behavior in the first place. He twists their words, casts blame and becomes an aggrieved victim.

Often, members of the tribe then respond by backing off, by making amends, by giving the bully another chance.

And soon the cycle continues.

(Eftersom jag vet att det finns läsare som har lite svårt med engelskan följer här en snabb sammanfattning på svenska: En mobbare kränker öppet och blir tillrättavisad. Mobbaren siktar in sig på den som tillrättavisat eller avslöjat agerandet, vänder och vrider på situationen och framställer sig själv som det förfördelade offret. Ofta leder detta till att övriga i sammanhanget backar, slätar över, och ger mobbaren en chans till.)

Många förknippar mobbning med ungdomar, ofta med skola och/eller nätet, men den uppmärksamme konstaterar att Godin pratar om ett möte, utan att ange vare sig ålder på de inblandade eller sammanhang. Det här mönstret går igen i alla åldrar och alla sammanhang. En vanlig strategi är att mobbaren i cykelns andra steg kräver en konfrontation med den utsatte, med argument som att h*n har rätt att höra vad h*n anklagas för, att h*n bara vill ha en diskussion om saken eller att h*n bara varit ärlig, och vill förklara sig.

Många gånger uppfattar sig mobbaren själv som utsatt i det här läget. Det är inte alls konstigt, h*n har avslöjats och exponerats i en ofördelaktig dager och en enkel försvarsstrategi är att göra sig liten och svag, alternativt sårad och kränkt, och vädja till omgivningens medkänsla.

Det är lätt att falla till föga. Ofta är mobbaren en människa man uppfattar som trevlig och sympatisk och mobbningbeteendet tycks inte alls stämma överens med den bild man har av personen. Nog är väl den utsatte aningen överkänslig, är h*n inte? Det var egentligen inte så farligt, lite får man tåla, det var ju bara på skämt, och nog borde h*n ta diskussionen när…

Och cykeln rullar vidare.

Godin understryker i inlägget att det är ett val att vara mobbare. Det är ett val att släta över också.

Men låt oss samtidigt hålla i minnet att alternativet inte är att vända på steken, utesluta mobbaren eller utsätta denne för samma kränkning. Öga för öga slutar med att alla är blinda. Alternativet är i stället att stötta offret, som ofta känner sig både rädd och osäker i det här läget, och samtidigt tydligt påvisa för mobbaren vilket beteende som är oacceptabelt om denne vill förbli en del av gemenskapen.

Skolan förändras

Skolan har alltid förändrats, den skola där Emil i Lönneberga kysste sin fröken av sin godhets skull är inte densamma som den i vilken Madicken gladdes åt att fröken också fått hjärnskakning, och den i sin tur är inte densamma som den Bullerbybarnen traskar långa vägar till eller den där Pippi ritar på golvet. Och ingen av dessa skolor, trots att de beskrivs av samma författare, är desamma som den Lillebror går i, eller den vars fröken skriver vackert, om än lite fånigt, om sin döde elev när Jonatan hoppat med Skorpan på ryggen.

Det är olika samhällens skolor hon skildar, nationalikonen Astrid Lindgren. Emil är elev i den tämligen nyinrättade svenska folkskolan, i brytningstiden mellan sockenstämman och kommunalstämman, där den politiska makten flyttade från prästen till den framröstade ordföranden. I Madickens skola i stan går barn från alla samhällsklasser, och tack vare delade pippor lär man känna varandra och får en liten inblick i att andra, trots stora skillnader i både bostad och mathållning, ändå inte är så främmande. Lindgren tar oss med in i det ena klassrummet efter det andra och ger oss en grundlig genomgång av både folkhemmets framväxt och skolans utveckling.

Hon visar oss idyllen, men ställer den ständigt mot den inte fullt lika idylliska sidan – fattighjonens lilla usla stuga, Lus-Mias bara fötter och hungriga ögon, skomakarens berusade ilska och Skorpans TBC. Hon skriver om fattigvården som en självklarhet, och låter ibland en karaktär ytterligare understryka missförhållandena, som när Madickens pappa tar henne på promenad genom de fattiga delarna av staden medan övriga familjen går i julottan.

Precis som berättelserna är olika är samhället olika platser vid olika tider. Precis just nu, exakt i detta ögonblick, ställs saker på huvudet, lyfts upp, skakas om och sätts ner igen. För alltid förändrade. Vi möter någon. Vi skiljs för alltid från någon. Någon får syn på något, ser plötsligt något från en ny synvinkel, lär sig något, vinner förtrogenhet med något. Och inget blir någonsin som det var.

Skolan är en del av samhället, och förändras med samhället. Vare sig vi vill eller inte. Det coolaste i det hela, tycker jag, är att om absolut inget överhuvudtaget förändras i skolan så förändras den drastiskt. Den går från att vara en del av ett samhälle, en del av den idé som utgör ett samhälle, till att vara en del av ett förgånget samhälle, en anakroni, en kuriositet. Och det kan ju vara roligt på sitt sätt, och visst finns det ett odiskutabelt värde av skolmuséer och att kunna få veta hur vi hamnade där vi är. Men det är inte skolan. Det kan vara en liten del av skolan, en illustration, en kuriositet, en upplevelse, men det är inte skolan.

Skolan behöver vara här och nu, skolan behöver vara angelägen, spännande, utmanande, rik! Den behöver ge utrymme att höra med hela kroppen, se med hjärnan, smaka med minnet, lära med andra och växa i själ och sinne.

.

.

ps Evelyn Glennie blev döv vid tolv års ålder. Därför tar hon av sig skorna, hon behöver vara barfota för att höra musiken genom golvet.

Sjukförsäkring

Lotta Gröning ställer frågan Kan vi ha en regering och riksdag som inte lyssnar på folket? Kan det överhuvudtaget kallas för demokrati? apropå de i princip enbart kosmetiska förändringarna i sjukförsäkringssystemet som presenterats. Och faktum är att med det politiska system som vi har så visst kan vi det.

Sjukförsäkringssystemet är en av de stora ideologiska vattendelarna i samhället – vi har gått från tanken att i ett anständigt samhälle tar vi hand om varandra, även när vi är trasiga och knasiga, oavsett om det är av övergående natur eller permanent, till tanken att i ett anständigt samhälle betalar var och en för sig själv. Allmän, skattefinansierad sjukförsäkring är en oundgänglig del av det första. För att det andra inte ska leda till den rätt horribla situation med utförsäkringar, utslagningar och fattigdomsexplosion som vi är på väg in i just nu behöver det finnas alternativ. Om vi strävar efter ett system liknande t ex det amerikanska kan vi inte bara stryka de delarna vi hade som de inte har, utan också bygga upp de delar de har som vi inte har.

Detta är inte ett inlägg där jag förespråkar den ena eller den andra ideologin, detta är ett inlägg där jag påtalar det faktum att om vi monterar ner den generella välfärden och pratar om att man själv ska betala så måste vi bygga upp ett system där så är möjligt. Nu. Genast. Det räcker inte med försäkringsbolagens små söta men väldigt begränsade inkomstförsäkringar, inte heller att en och annan klok arbetsgivare börjat ge sjukförsäkringar som lönebonus till sina anställda – ett lappverk håller inte.

Ty i ett samhälle där människor lever i ständig, realistisk rädsla för att förlora sin försörjning vågar ingen chansa och pröva något nytt, och vågar ingen chansa får vi ett stillastående samhälle, helt utan utveckling, och kommer inom en mycket snar framtid att finna att vi hamnar efter på alla fronter.

Och det var ju inte tanken i någon av ideologierna, eller hur?

Yttrandefrihet

Vi kom att prata om yttrandefrihet idag. Om vad det faktiskt innebär att få uttrycka sin åsikt fritt. Och vad det leder till om man tolkar friheten att uttrycka sin åsikt, oavsett vilken den är, som att man ska få uttrycka den utan risk för vare sig konsekvenser eller repressalier.

Om vad det innebär, om man tänker ett varv till. Att man tar sig den rätten innebär att man ger den rätten till andra också, oavsett hur kränkande eller elakt det de säger är.

Då blir det inte lika självklart enkelt längre.

Världen är en komplex plats, och att leva tillsammans på ett sånt sätt att alla människor får leva i frihet kräver väldigt mycket hänsynstagande och omtanke om nästan från alla. Det är svårare än man tror, men mödan värt många gånger om.

Ja, det var väl ungefär kontentan av diskussionen, som jag uppfattade den.

.

För vems skull skolar vi?

I ett samtal om skolan råkade jag, tankspridd som jag är ibland, tänka lite högt, och säga en sån där sak som gör att folk tystnar besvärat, tittar åt alla håll utom på varandra, och generat börjar prata om något annat. Jag gör sånt ibland. Det jag tänkte högt kom som en reaktion på något någon sa om att lärare har för lite tid för planering, och att lektionerna går ut på att förvara eleverna och hålla dem sysslsatta, och jag sa ungefär:

Är skolan sysselsättning och förvaring av barn och ungdomar eftersom det egentligen inte finns plats för dem i samhället, eller är skolan en plats för lärande och kunskapsutveckling? Eller är det en kombination? Hur ser vi lärare på saken? Hur ser samhället på saken?

Naturligtvis tog folk illa upp, och jag vill passa på att offentligt be om ursäkt för den saken, jag menade inte alls att lärare inte är mer än en slags upphottade barnvakter. Jag menade att jag ibland får intrycket av att samhället ser lärare som en slags kostbara barnvakter, framför allt i grundskolan, och att skolan, även om den inte håller med, inte heller protesterar. Och jag menade, och menar fortfarande, att det är rätt tråkigt.

Plura tycks vara inne i samma tankebanor, han skriver om skolans kundfokus idag:

Enligt ISO 9000 principer för kvalitetsledning står kundfokus för:

Organisationer är beroende av sina kunder och bör därför förstå aktuella och framtida kundbehov, bör uppfylla kundbehov och bör sträva efter att överträffa kunders förväntningar.

Enligt SIQ-modellens tretton grundlägande värderingar står kundorientering för:

En organsiations långsiktiga framgång beror på dess förmåga att skapa värden för dem som man finns till för – kunderna. De externa och interna kundernas uttalade och underförstådda behov, krav, önskemål och förväntningar skall vara vägledande för organsiationen, dess medarbetare och verksamhet.

och ställer frågan

Om vi för en stund byter bort ordet kund och ersätter det med elev i värderingarna ovan inträffar intressanta skrivningar. Är det så att skolan med dess rektorer och lärare har just den värderingen eller ledningsprincipen?

Om vi slentriansvarar på frågan blir svaret givetvis JA. Men om vi reflekterar innan vi svarar, blir svaret fortfarande ja då? Jag föreslår att man också provar att byta ut ordet ”kund” i citatet från Pluras blogg mot ordet ”samhälle” och sen funderar man en stund över vilket som är sant.

Elev:

Enligt ISO 9000 principer för kvalitetsledning står elevfokus för:

Skolan är beroende av sina elever och bör därför förstå aktuella och framtida elevbehov, bör uppfylla elevbehov och bör sträva efter att överträffa elevers förväntningar.

Enligt SIQ-modellens tretton grundlägande värderingar står elevorientering för:

En skolas långsiktiga framgång beror på dess förmåga att skapa värden för dem som man finns till för – eleverna. De externa och interna elevernas uttalade och underförstådda behov, krav, önskemål och förväntningar skall vara vägledande för organsiationen, dess medarbetare och verksamhet.

Samhälle:

Enligt ISO 9000 principer för kvalitetsledning står samhällsfokus för:

Skolan är beroende av samhället och bör därför förstå aktuella och framtida samhällsbehov, bör uppfylla samhällsbehov och bör sträva efter att överträffa samhällets förväntningar.

Enligt SIQ-modellens tretton grundlägande värderingar står samhällsorientering för:

En skolas långsiktiga framgång beror på dess förmåga att skapa värden för dem som man finns till för – samhället. De externa och interna samhällenas uttalade och underförstådda behov, krav, önskemål och förväntningar skall vara vägledande för skolan, dess medarbetare och verksamhet.

Vad säger ni? Svamlar jag strunt eller finns det en tanke värd att tänka här?

Jag tycker mig uppfatta att de nya styrdokumenten har ett större elevfokus än de gamla, mycket i och med att formuleringar skärpts och tolkningsutrymmet minskar. I samma process tycker jag mig uppfatta att samhällsfokuset, som definitivt finns där i och med de tydligare kunskapskraven, har flyttats från lokalsamhället till det större samhället.

Frågan är kanske vart barnvaktsbehovet tar vägen i detta? Fanns det med från början eller var det bara något jag fick för mig?

Jesse James igen

Låt oss bli lite historiska: För sådär ett och ett halv år sedan funderade Mats på Tysta Tankar kring den maskerade hjälterollen, och som kommentar skrev jag om fenomenet Jesse James. Tyvärr har jag anledning att återvända till detta, och säga lite mer om saken.

Först, en återblick på vad jag sa då:

Jesse James var en mycket känd man. Hans ansikte fanns på efterlysningsaffisher över landet, han jagades av Pinkertons Detektivbyrå, lokala sheriffer och prisjägare men lyckades under minst femton år hålla sig steget före. Men lagen var inte de enda som jagade honom. För att överleva dessa minst femton år var han tvungen att ständigt vara på sin vakt, för när som helst, när han satt och åt, när han rensade grönsaksland (inte ens Jesse James slipper ogräs), när han besökte hemlighuset, när han sov, när han besökte en bar eller handlade tobak kunde någon dyka upp som ville göra sig ett namn. Det räckte ju gott med att ha fått stryk av Jesse James, att ha förlorat en duell mot honom för att få lite extra glans kring sitt namn, för att gå från att vara en vemsomhelst till att bli Han Som Vågade Utmana Jesse James.

James själv kunde aldrig komma bort från detta. Om han så följt sin far i fotspåren och blivit baptistpastor hade han fortfarande varit Jesse James, och någon hade förr eller senare dykt upp för att försöka gå till historien som HSVUJJ, eller ännu hellre Han Som Dödade Jesse James. Det fanns ingen väg ut ur livet som vandrande manlighetsprov för James, hans ansikte och person var alltför känt.

Och han är inte unik i historien. Runt omkring oss i samhället finns hans efterföljare. Oftast är de män, ibland är de kvinnor. Oftast var de unga när de halkade fel. De har levt ett hårt liv, de har begått misstag och dumheter. De har slagits, och de har ett rykte som säger att de är hårdare än livet självt. Att våga utmana någon av dessa ger machopoäng även till den som blir slagen sönder och samman på kuppen. Man blir HSVUJJ. Att gå vidare, lägga Jesse James bakom sig och leva ett vanligt svensson-liv är svårt, ibland på gränsen till omöjligt, för den som en gång i ungdomligt oförstånd trätt in i rollen. Ansiktet har man alltid med sig, och när som helst kan den dyka upp, utmaningen, oavsett hur långt man flyr i tid och rum.

Det tycks finnas en brist på möjligheter för män att känna sig riktigt manliga i vår kultur idag. Jag tror inte bristen är biologisk, och egentligen inte social heller. Jag tror den ligger på ett föreställningsplan – det finns en diskrepans mellan den verkliga bilden av vad som förväntas av en man i dagens samhälle och den föreställning av vad som är manligt som lever kvar i föreställningsvärlden. Det finns arenor för män att vara fysiska, starka, aggressiva, imponerande, brutala och allt vad man önskar, det finns kamsporter, styrkelyftslokaler, det finns onlinepoker och thrialton, och massor av liknande arenor.

Men för den vanlige radhussvensson kan det vara svårt att hävda sin manlighet genom att söka upp en kampsportslokal och hamna i nybörjargruppen, att gå till ett gym och tvingas lyfta av (eller rent av tvingas be om hjälp för att få avlyfta) tyngder från stången innan man kan börja pumpa eller starta bland tanterna med kaffetermos i ryggsäcken och hemstickade vantar i vasaloppet.

En lockande genväg, särskilt om man är lite berusad och några stycken i grupp, till att skaffa sig lite tuppkam i den egna kretsen kan tyckas vara att ge sig på Jesse James. Om man gör det bakifrån, med ett järnrör, och är tre stycken kan det tyckas som en god idé. Visserligen är det inte att utmana, direkt, och kräver egentligen inte mycket mod.

Men i de historier man sedan berättar för vännerna, på radhusets preproducerade bastulavar, blir man HSVUJJ, kanske blir man rent av HSVUJJ och slå ner honom, inte tvärtom. Det är inte charmig, det är inte snyggt, och det är definitivt inte särskilt manligt.

För James blir konsekvenserna digra. Inte bara hjärnskakning (man får det av järnrör i skallen. Om man har tur.) utan ökad ryktbarhet, och ökat värde som trofé. Utan att han, eller hon, gjort det minsta för att förtjäna detta har hon, eller han, blivit ett ännu mer lockande mandomsprov.

Är inte det rätt dumt?

Övervakning

I Aftonbladet skriver Oisín Cantwell om hur frågan om övervakningsteknik inte är en helt okomplicerad fråga. Visst är det så  till att grova brott klaras upp, och kommer att klaras upp:

Två män utan synbar koppling till varandra mördas med ett par års mellanrum.

Det är inte polisiärt enkelt att inse att det är en och samma gärningsman som ligger bakom båda dåden.

Dubbelmordet klarades upp genom att utredarna vände sig till Eniro och frågade om någon gjort en sökning på det senare offret.

Det visade sig att en slagning gjorts. IP-adressen tillhörde Wisam Khadims mammas dator.

Vi ser det här hända ofta. Ett av bevisen mot Carolin Stenvalls mördare Toni Alldén var hans inköp av alkohol på systemet. Inköp som gick att kartlägga med hjälp av dennes kreditkortsnummer.

Men övervakningstekniken har minst en annan sida också påpekar Cantwell:

Men även om jag har svårt att uppröras över att en dubbelmördare avslöjas av en sökning på en dator, så är brottsbekämpning ingen anledning att rättfärdiga vilka inskränkningar som helst i den personliga friheten.

De här inskränkningarna leder nämligen till ett sämre samhälle. De flesta av oss har rent mjöl i påsen, men bär även på pinsamheter vi inte vill bli kända.

Och övervakarna är inte helt pålitliga själva. Poliser läcker till kollegor, släktingar och press.

Vi lever i ett samhälle där övervakningskameror vid butiksdiskar och entréer är vardagsmat, där internettrafiken och mobiltrafiken loggas, där arbetsgivare rutinmässigt kontrollerar arbetssökandes Facebooksidor och bloggar. Elever håller koll på lärare, och studenter tänker ibland två gånger innan de tycker något om sin skola på bloggar eller sociala media.

Det finns fler aspekter på övervakning. I augusti i fjol skrev jag om hur ungdomar, i brist på tillräcklig vuxennärvaro på skolor, upplever kameraövervakningen som en trygghet. Med kameror som dokumenterar vad som händer upplever man att risken för t ex ännu en Bjästamobb minskar.

Sen finns det de som bara inte gillar kameror, helt enkelt.

Oavsett om vi gillar det eller inte kommer övervakningen att bestå. Det måste vi förhålla oss till.