Om du tror att pengar inte kan köpa glädje

så spenderar du dina pengar fel.

.

.

Delar man med sig så blir man gladare. Men det visste ni redan, inte sant?

Svensk forskning i världen

En svensk forskare förklarar som den naturligaste sak i världen hur h*n och den forskargrupp h*n ingick i skickade in en artikel till en internationell tidsskrift, glada och förväntansfulla att de rön de gjort skulle tas emot med förtjusning. De blev refuserade eftersom tidningen redan publicerat så många artiklar i ämnet att det för läsarna skulle bli en upprepning och inget att tillföra.

Och lo and behold, den svenska forskargruppen upptäckte att internationellt fanns en rik, flödande källa av forskning inom deras område! Det fanns statistik, det fanns rapporter, det fanns erfarenheter, forskarkollegor, konferenser, samarbetsmöjligheter, nätverk… Refuseringen fungerade som ett Sesam Öppna Dig!

Jag tänker inte berätta varken vilket område de forskade kring eller vilken tidskrift det gäller. Jag vill inte hänga ut någon, utan bara stillsamt påpeka något som gäller generellt: Det händer mycket i resten av världen också, och man har mycket att vinna på att ta del av det som händer. Och man riskerar att bli lite efter om man inte gör det.

Fattigdomsmålet nått. Och nu då?

Det mål FN satte år 1990, att den extrema fattigdomen i världen skulle minska med hälften till år 2015, nåddes redan för två år sedan, visar statistik Världsbanken släppt i veckan, berättar Expressen. Visste ni det? Ni är långt ifrån ensamma om ni svarar nej på den frågan:

Berättelsen om hur världen ständigt blir bättre är den mest underrapporterade storyn som finns. Kanske för att sådana glädjebud ändå inte riktigt biter på vår djupt rotade föreställning om världens tilltagande elände.

Alla problem är inte lösta och allt är inte frid och fröjd överallt, det vet vi – målet var att minska den extrema fattigdomen med hälften, det finns fortfarande extremt fattiga människor, det finns fortfarande krig, det finns fortfarande förtryck och miljön mår fortfarande långt ifrån hallon. Men det finns tecken på att världen kan vara på väg att vända i en rimligare riktning.

På drygt 30 år har mödradödligheten i världen minskat med närmare 40 procent. Sedan 1970 har antalet analfabeter blivit hälften så få. HIV-viruset, som för ett par decennium betraktades som ett hot mot civilisationen, skördar allt färre dödsoffer.

Nyckeln till denna utveckling, skriver Expressen, är ”tillväxt och handel”, men inte villkorslöst:

Forskning visar att tillväxtens effekt på fattigdomen minskar av allt för stor ojämlikhet i ett samhälle. Det gäller också att tillväxtens frukter tas tillvara på ett klokt sätt, med investeringar i utbildning, hälsa och infrastruktur. Men utan företagsamhet och tillväxt finns ingen väg ut ur fattigdomen.

Så hur går vi vidare? Nästa mål torde rimligen vara att en gång för alla bli av med den andra halvan av fattigdom, på ett långsiktigt hållbart sätt, på samma gång som vi utvecklar den gamla miljöskadliga västvärlden i samma riktning.

Går det?

Klart det gör. Vi behöver investera resurser, tid och möda i utbildning, hälsa och infrastruktur.  Inte bara, men bland annat, järnvägar, avfallsåtervinningssystem, energiförsörjning, informationsteknologiska nät behöver utvecklas och underhållas. Skolor behöver tillföras de resurser som behövs, inte det som blir över i kommunens budget, och det gäller lärarfortbildning, dokumentationstekniska hjälpmedel, trådlösa nätverk såväl som skolbyggnader, möblering, material, skolmat och toaletter. Hälsotänkandet behöver genomsyra varje del av det politiska arbetet, hand i hand med miljötänkandet. Jordens hälsa är en förutsättning för människors hälsa.

Och så håller vi det där med jämlikhet i minnet, inte sant?

.

Fortbildningsvår – folkbildningsvår

Som om det inte vore fantastisk nog med EdCamp Öresund, den 16 April drar dessutom folkbildningsnätets nätpedagogiska ämneskurs i Engelska igång.

En nätpedagogisk ämneskurs är en kombination av nätverkande och kurs där folkbildare under fyra veckor möts, via nätet, och delar med sig av sina erfarenheter, resurser, länkar, tankar och idéer kring att undervisa i engelska via nätet. Första veckan ägnas åt att presentera sig och bekanta sig, med varandra och med varandras idéer. Därefter följer i tur och ordning fokus på lyssnande, läsande, talande, skrivande, språkriktighet och kultur. Alla dessa aspekter går ju in i varandra, och tanken är att när de fyra veckorna har gått kommer alla som varit med att ha inspirerat varandra, skapat inte bara ett kontaktnät utan också lagt grunden för en samling användbara resurser för bland annat den idén man hade med sig från början.

Det kommer bli en fantastisk April i år!

Ateistiska ritualer

Mats brukar framhålla värdet av ritualer och ceremonier. Jag tror han kommer att nicka instämmande åt Alain de Bottons argument om religiösa ritualers värde för ateister, skolan, resebranschen… ja de flesta områden i världen:

.

NB: Han argumenterar inte för den ena religiösa doktrinen eller den andra, utan för religioner som fenomen, för värdet i det storslagna, i ceremonier, ritualer, stämning, andlighet, gemenskap, kunskapsdelande, lärande, retorik och holism.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

I går spelade jag Ronnie James Dios God Rest Ye Merry Gentlemen. Dels gjorde jag det för att smeka era trumhinnor, Dios fantastiska röst är en ren terapi för julhandelsmisshandlade öron. Dels gjorde jag det för att bädda för den här bloggposten. Dio var ju inte bara en fantastisk sångare och artist, han var en generös människa med stort engagemang för de små och svaga här i världen.

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Sverige är ett rikt land, men alla som bor i Sverige är inte rika. Har du råd, så ge ett bidrag. Har du inte råd att ge ett ekonomiskt bidrag så kan du bidra ändå: prata om hur okomplicerat det är att bidra, t ex via den här kampanjen så att de som har råd får veta det. Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Julstämning

Efter att ha spelat julsånger på längden och på tvären tänkte jag att vi kan prata om en annan del av juleriet idag. Bjällerklang och glitter och tomtemys i alla ära, men i ett Europa där det ekonomiska klimatet hårdnar behöver man inte gå långt för att möta den som upplever saken annorlunda:

.

.

Stadsmissionen finns bland annat i Stockholm, Göteborg, Skåne och tar emot och vidaredistribuerar ekonomiska gåvor, men också saker man inte längre behöver. Hos Unicef kan du köpa vätskeersättning, poliovaccin, skolböcker, pennor och mycket annat som ger människor runt om i världen en chans till, och gör den goda julen god för än fler.  Läkare Utan Gränser går dit där människor lider, och gör vad de kan för att lindra.

Har du råd att att dela med dig, om så bara en liten slant, gör det. Du gör skillnad. Har du inte pengar att avvara så prata om saken, kanske inspirerar du någon annan som har råd.

 

Google+ smyger sig på dig

Google+ har tagit lite från Facebook, lite Twitter, lite av andra populära sociala media. De har tagit alla dina g-mail, alla dina sökningar på google, allt du gillar, allt du delar, all information du lägger upp om dig själv, allt du berättat för dem – och låt oss vara ärliga, du berättar mer för Google än du berättar för din fru, eller make – och blandar alltihopa i en gryta, kokar ihop det och häller upp det på Androidplattformen. Och utifrån all den här informationen om dig, och utifrån lika mycket information om andra människor, ger Google+ dig förslag på människor du, utifrån ditt onlineagerande, har glädje av att träffa.

.

.

Jo, jag kan förstå att det låter skrämmande, som att vi lagt hela våra jag i händerna på en organisation som visserligen har som måtto att inte vara elak, men ändå är stor och mäktig, inflytelserik och världsomspännande.

Men håll i minnet att du bara får förslag på människor parametrarna indikerar att du skulle ha glädje av att känna. Du väljer själv om du vill ta kontakten eller låta bli. Det avgörande steget är ditt. Bara ditt.

Genuint inspirerande

Det här fortbildningsprojektet jag pratat lite om ibland fokuserar på tre områden – hållbar utveckling, entrepenörskap och kommunikation. Viktiga områden alla tre, och än viktigare är att man kommer ihåg att alla tre områden hänger ihop.

Till exempel såhär. Denna slags berättelser, de människor han berättar om, ja, inte minst det han berättar om sig själv, finner jag genuint inspirerande:

.

 

Idol den 7 oktober

och plötsligt inser jag att jag faktiskt har två favoriter kvar i tävlingen. Två helt fantastiska unga kvinnor, med röster som gnistrar fyllda av färger och nyanser, röster som letar sig rakt ut igenom TV-rutan och in i mitt musikhjärta, som lockar mig att skratta och le och känna med sin sång.

I fredags var de båda två så vackra, var och en på sitt sätt, var och en på ett sätt vi inte sett dem innan och ändå helt och fullt sig själva. Och framförallt lyckades de båda två tillföra något ytterligare i den låt de valt.

Jag lyssnade på Amanda Fondells låt på Youtube under fredageftermiddagen, och tyckte uppriktigt talat att den var skittråkig. Jag är nog mycket för gammal för att förstå mig på den här sortens musik, och när det var hennes tur oroade jag mig för hur det skulle kännas. Helt i onödan, jag borde litat på hennes träffsäkra förmåga att inte bara välja låtar, utan också att framföra dem:

.

 

.

Den tråkiga, malande låten från Youtube-klippet fylls plötsligt med innehåll och livsglädje, och utropet This is What I’m Made of! säger mig i Amandas tolkning något. Jag imponeras.

Och så Molly Petterson Hammar. Jag har försökt intala mig själv att jag tyckt om henne så mycket för att hon påminner mig om en fantastisk ung kvinna i min närhet, men nu erkänner jag för mig själv att det är större och mer än så. Hon har en fantastisk röst, och ett fantastiskt sätt att använda den. Hennes låt förstod jag mig bättre på i orginaltappningen, och när jag såg hennes framförande av den kom ytterligare en dimension, en dimension av ren styrka och kraft, in i bilden.

.

.

Jag finner att jag nu uppnått en nivå där jag kan diskutera och prata om programmet med viss självklarhet, utan att vara tvungen att stanna upp och tänka efter först. Det är fortfarande svårt att komma ihåg namnet på en del av deltagarna, men det blir bättre, och när mer erfarna IDOL-tittare börjar göra jämförelser med tidigare säsonger blir det tydligt vilken rookie jag är. Jag har inte riktigt uppnått nivån där samtalet är helt avslappnat från min sida, jag har fortfarande en tendens att betrakta mig själv utifrån och nästan ta anteckningar om mitt eget deltagande i samtalet, och jag fascineras fortfarande över den sociala gemenskap som öppnade sig när jag började titta på programmet.

TV är spännande!