Att ge och få

Ni som läser här då och då vet att jag älskar TED, inte sant? En och annan har säkert också uppfattat att jag är rätt förtjust i Amanda Palmer. Så när hon för en tid sedan via Twitter berättade för oss att hon blivit inbjuden att tala på just TED tjöt jag tillsammans med många många runt om i världen högt av förtjusning. Via Twitter, hennes och Mr. Palmers blogg har vi fått glimtar av hur hon arbetat fram sitt talk, och häromdagen var det äntligen dags:

Det hon talar om handlar om konst. Om kultur och musik, om levande statyer och om den svåra konsten att ge, och få, och att se andra få möjlighet att de, att se andra ge, och få, och glädjas däråt.

Det är inte så lätt. Det väcker känslor. Palmer berättar om hur hon, när hon arbetade som levande staty, fick glåpord och hånfulla uppmaningar om att skaffa sig ett jobb slängda mot sig från människor i förbirullande bilar. Och hon berättar om hur hon känner igen tonfallet, och känslan det väcker i henne, känslan av att det hon gör är så fel, i tonfallet hos människor som högljutt ger uttryck för sin åsikt att det inte är rimligt att hon t ex använder Kickstarter för att be om hjälp att finansiera projekt i dag, när hon är framgångsrik artist gift med framgånsrik författare.

Sharing is caring. Det innebär att ge, och få. Inte att ta, men att få. Att ta emot, acceptera, och minnas att det inte alls är säkert att man behöver eller ens förväntas betala igen med samma mynt. Det innebär att inse att tacksamhet och tacksamhetsskuld inte är samma sak.

Och det kan vara en konstart i sig.

Jag har tid

Jag delar gärna med mig av den. Jag delar den gärna med andra. Jag använder den hellre än bara låter den rinna bort. Jag ger av den med glädje, det ger mig glädje att faktiskt kunna ge av den. Det är inte alla förunnat, det är en ynnest och en lyx.



Men jag tycker inte om när någon tar för sig av min tid som vore det hens egen, när någon låter mig vänta bara för att låta mig vänta, av nonchalans eller som en markering; när någon är generös med min tid men njuggt bevakar sin egen blir jag irriterad, drar en gräns och – inte så charmigt och generöst, men – höjer ibland utan att kommentera på ögonbrynet när hen står förvirrad och sårad och undrar varför jag plötsligt är så otrevlig.

Det är inte alltid så lätt att själv märka när man kliver över den där gränsen mellan generositet och att utnyttja, jag vet det, och i de allra flesta fall sker det av misstag. Jag tar inte illa upp. Jag bara förtydligar den gräns som måste hållas för att jag ska kunna fortsätta vara generös med min tid.

Att kunna vara det är ett privilegium jag är rädd om, nämligen.

Om läsande lärare

Lärarnas Nyheters artikel om lärares läsvanor har väckt reaktioner och känslor. Frågan om huruvida en läsande lärare faktiskt är en bättre lärare, och en ickeläsande således sämre har ställts. Många har känt sig manade att försvara ickeläsande lärares ickeläsande, ofta med hänvisning till tidsbrist. Molloys uttalande i artikeln om att lärare bör använda en del av förtroendetiden till att läsa in sig på aktuell litteratur har bemötts med hänvisning dels till att förtroendetiden redan som det är inte räcker till, dels till att förtroendetid inte längre är en självklar del av lärarvardagen. Semestertjänsterna med reglerad arbetstid vinner mark, och att få utrymme att läsa på arbetsplatsförlagd arbetstid är sällsynt.

Formuleringen har uppfattats som kritik mot lärares ambitionsnivå, som om där funnes ett outtalat ‘lärare är lata’ dolt bakom funderingen över vad lärare som inte läser i stället använder sin förtroendetid till, och det framhålls att lärare i dag redan utan läsning upplever sig behöva lägga mer än stipulerade 45 timmar i veckan på jobbet för att kunna hålla den standard som krävs, att böcker är kostbara och att lärares arbetsbelastning gör att man inte har tid att besöka bibliotek för att låna böcker.

Avvikelse från ämnet: har biblioteken runt om i landet så skrala öppettider bör man planera om. Det är inte alls konstigt om utlåningen sjunker om folk inte har möjlighet att faktiskt besöka biblioteken i lugn och ro på tider när de inte jobbar eller behöver stressa iväg till dagis eller skolor. Det gäller inte bara lärare.

Åter till ämnet. Själv tillhör jag helt i enlighet med statistiken den grupp människor som läser mer än 25 skönlitterära böcker per år. Jag läser oftast omkring en bok per vecka, i perioder mer, sällan mindre, och kan överhuvudtaget inte minnas en tid i mitt liv då jag inte läste. Jag har alltid flera olika böcker jag läser parallellt, jag har bussböcker i rockfickan och väskböcker i väskan. Jag läser när jag väntar i telefonkö, jag läser, om vädret tillåter, när jag väntar på bussen, jag läser när jag väntar på att avtalade möten skall börja. Jag läser pocketböcker, jag läser ljudböcker, jag läser e-böcker. Jag läser när jag dricker kaffe eller äter ensam. Jag läser för att låta min ständigt spinnande hjärna koppla av, jag läser för att lära mig saker, för att vidga min horisont, göra min världsbild mer nyanserad, och för att det roar mig och berikar mig.

Jag beskriver inte mitt läsande för att skryta, utan för att understryka hur illa rustad jag är för att sätta mig in i de ickeläsande lärarnas verklighet. Att rekreationsläsa är en färdighet som andra färdigheter, det tar tid och kraft att lära sig och kräver att man ägnar sig åt det med viss frekvens för att förmågan skall utvecklas och bli något man gör nästan utan att tänka på att det är något man en gång lärde sig och inget man fötts med.

Jag funderar över om jag som rätt driven läsare kan göra något för att göra vägen in i böckernas värld mer lättvandrade för de som känner att de borde, att de skulle vilja, men upplever det mer som en börda än något lockande? För det är mödan värt att öva upp sin litteraturläsarförmåga. Det kostar tid och möda, men det betalar sig väl.

I Skolvärlden skrev härförleden den klassikerkramande (ljuvlig formulering!) professorn Ebba Witt-Brattström en artikel om poängen med att läsa skönlitteratur. Hon pratar om elevers läsande, men det hon säger  gäller oss alla i lika hög grad:

människor utan träning i att läsa mer komplexa texter med skiftande mänskliga perspektiv uppfattar alla yttranden som bokstavliga. De tror att man förespråkar det man i själva verket diskuterar, ja till och med argumenterar emot.

Elever som genom att läsa skönlitteratur har lärt sig att tänka i bilder, metaforer och liknelser, uppfatta och identifiera ambivalenser, metadrag, retorik, ironier och andra stilmedel, faller inte offer för nätets skadliga påståendekultur och åsiktsterror. För dem handlar inte mänsklig kommunikation om det enkla tyckandet: för eller emot, gilla – inte gilla.

Kalla det demokratifostran eller bildning, det kvittar. Men snälla, lär ungarna läsa!

Om vi hjälps åt, om vi gamla storläsande tanter delar med oss av våra erfarenheter, håller upp dörren in till böckernas värld, visar vägen och välkomnar, och den som inte är lika hemmastadd faktiskt upphäver sin röst och ber om tips, så tror jag vi löser det här också. Vad tror ni?

Sex i #skolchatt

Många av de saker man förväntas lära sig i skolan tycks, för eleven, ibland för föräldrar och många andra vuxna omkring skolan, ibland, till och med för läraren, abstrakt och ogripbart. När kommer eleven att ha användning för kunskapen? När kommer eleven ha glädje av den?  Ofta rör det sig om något som kommer att tjäna som grund för något annat som i sin tur tillsammans med annan ungefär lika abstrakt och svårgreppbar kunskap kommer att göra det möjligt för eleven att lära sig något helt annat, något som kan tyckas fullständigt orelaterat, i en avlägsen framtid, flera årskurser senare.

Ikväll på Twitter under hastagen #skolchatt klockan 20.00 pratar vi om ett av de mer påtagliga, hangripliga kunskapsområdena där kopplingen till elevens faktiska verklighet är tydlig och konkret. Sex och samlevnad är ett sådant område. De allra flesta av eleverna i svenska skolor, oavsett om vi pratar om kommunala skolor eller friskolor, grundskolor, gymnasieskolor eller någon annan form av skolor, kommer att engagera sig i någon form av sexuell relation och, under längre eller kortare perioder, dela hushåll med någon annan människa.

Att momentet som går under rubriken sex och samlevnad är viktigt tror jag få förnekar, och de flesta i skolan är nog så medvetna om hur ämnesövergripande och omfattande momentet är. Det inbegriper och tangerar superviktiga och påtagliga aspekter som preventivmedel, ekonomi, juridik, statistik, bostadspolitik och utbildning. Dessutom inbegriper och tangerar momentet lika viktiga men mindre konkreta och djupt personliga aspekter som kärlek, vänskap, identitet, HBTQ, aborter, Instagramupplopp, skolskjutningar, värderingar, heder, status, etik och moral.

Hur arbetar vi med momentet sex och samlevnad i skolan? Räcker det med en temadag, eller kanske en temadag, per läsår? Ser en film? Bjuder vi in representanter från RFSU som kommer och berättar och svarar på elevernas frågor?

Eller arbetar vi på ett mer genomgripande sätt, drar nytta av alla de olika erfarenheter och kunskaper som finns i skolan? Samarbetar och samverkar med varandra och hjälps åt? Vem tar det övergripande ansvaret? Biologiläraren? Samhällskunskapsläraren? Skolsköterskan? Idrottsläraren? Fritidsledaren? Rektor? En arbetsgrupp?

Välkomna!

Första advent

med allt vad det innebär av förväntningar och förhoppningar och pynt och ljus och mys och allt vad det nu kan vara man har för traditioner.

En liten tradition jag har är att någon gång under advent visa den här filmen här i bloggen. Jag vill inte på något vis dämpa stämningen, bara påminna om att det finns barn som har det på annat sätt här i världen. Och man kan göra något för att ge dem också en julklapp.

Det var bara det.

Glad advent på er

I Malmö: Konsert till förmån för Cancerfonden

Måndagar är inte bara den första dagen i veckan, de är också utmärkta dagar för diverse trevliga, fantastiska arrangemang. T ex måndagen den tionde september klockan nitton, då tenoren Rickard Söderberg med vänner bjuder på konsert till förmån för Cancerfonden i den vackra S:t Petri kyrka i Malmö.

Inget inträde, det är bara att gå dit (i tid, jag tror det kommer bli fullsatt) och låta sina öron och sin själ smekas av musiken. Det kommer tas upp kollekt under konserten, och vartendaste litet öre går rakt in i Cancerfonden. Den som har råd och möjlighet att bidra gör skillnad, den som inte har råd att bidra med pengar kan bidra genom att berätta för andra som kan ha möjlighet att bidra med pengar.

Cancer är en fruktansvärd sjukdom som slår till var som helst och när som helst. De flesta av oss känner någon som drabbats, och varje bidrag till forskningen för oss ett steg närmare effektiva behandlingar och bot.

Bor du i eller i närheten av Malmö – kom till S:t Petrikyrkan vetja. Bor du någon helt annanstans i landet, förtvivla inte. Du kan bidra ändå, t ex genom att SMS:a BESEGRA 6402 till 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen, sätta in en valfri summa på Pg: 901986-0, Bg: 901-9514 eller prata om möjligheterna och betydelsen av att bidra till forskningen.

 

Analogik

Jag läser ett stycke i en bok, det är bara ett par sidor långt och jag tänker, när jag läser det, att just det här stycket, det beskriver så precis något vi pratat om, det fångar i ord det jag själv inte kunnat fånga ens i tankar. Min spontana impuls är att markera det och genast dela det med personen jag pratade om saken tillsammans med, för att visa och förtydliga och få höra dennes reaktion på stycket.

Men personen jag vill dela det med befinner sig inte i samma hus som jag när jag läser det. Inte ens i samma kommun, så trots att jag kan säga att oh, det här vill jag dela med dig så slår det mig plötsligt att själva det rent praktiska kring delandet blir lite omständligare, lite tyngre, lite bökigare, eftersom stycket finns i en bok av äldre modell, en analog pappersbok.

Just den här gången är det inte så krångligt som det skulle kunna vara, personen jag vill dela det med befinner sig inte bara på samma kontinent och i rimligt samma tidszon som jag, vi är rent av i samma landsände och träffas då och då irl, så det enda som krävs för att delandet skall kunna äga rum är att jag lyckas komma ihåg dels att ta med mig eller ta fram boken när vi träffas, dels varför jag tog fram den, dels var stycket jag ville dela faktiskt befinner sig, och, som en eventuell bonus, varför jag ville dela just det stycket, vad det var jag fann att det belyste så tydligt. Ja, och så att vi båda kommer ihåg ungefär hur vi tänkte kring detta just då, när vi pratade om det.

Det är en hel del som krävs, när jag tänker på saken. Men det är genomförbart.

Jag skulle så klart kunna ringa upp personen och läsa stycket högt, skriva av det och skicka det, leta upp en scanner, scanna in det och skicka det eller skriva en kort sammanfattning, men även dessa metoder innebär att mycket tid går innan den lilla texten når fram, och vi kan fortsätta samtalet.

Jag säger inte att det analoga är sämre, att det digitala är bättre. Det digitala är smidigare, snabbare, enklare men alla som mött någon med ADHD vet att det inte är en automatiskt fördel. Ibland kan trögheten i det analoga, trots att den kan upplevas som frustrerande, vara en välsignelse eftersom den ibland kan ge utrymme för den eftertankes kranka blekhet som ofta slår till när det är för sent att göra något åt saken att göra entré redan innan dådet.

Men jag säger att det är annorlunda, det har förändrat det sätt på vilket vi delar våra tankar med varandra och med detta förändrat världen.

Och det tycker jag är lite coolt.

Anansi och kunskapen

Trots att Anansi redan var så klok och påhittig som han var kom han en dag på idén att han skulle samla all världens klokskap och ha den för sig själv.

Så han satte igång, han fångade in och samlade all kunskap, all klokskap och all visdom han kunde hitta och stoppade den i en lerkruka som han nogsamt förslöt. Men det kändes inte som om kunskapen, klokskapen och visdomen var trygg nog i krukan.

Han bestämde sig för att den behövde ett gömställe. Ett gammalt ihåligt träd, det var nog det perfekta stället att förvara kunskap, klokskap och visdom på. Så med stor möda och stort besvär släpade han lerkrukan långt ut på ett fält, till den plats där det stod just ett sånt träd.

Men Anansi, som ju var en spindel, var mycket liten och krukan, som ju innehöll all världens kunskap, visdom och klokskap var med nödvändighet väldigt stor. Han knöt den framför sig för att få upp den i trädet, men det var svårt. Gång på gång föll han ner igen.

Anansis son hade följt efter sin pappa för att se vad han hittade på. Efter att ha stått och tittat, och skrattat, en lång stund steg han fram och sa ‘Varför låter du inte krukan hänga bakom dig i stället, så att du kan klättra utan att den är i vägen?’

Anansi tänkte efter och fann det sonen sa vara en god idé. Så han hängde krukan i ett snöre bakom sig, och började klättra.

Hur tror ni det gick?

En kruka som hänger i ett snöre, den dinglar och far och rätt som det var slogs den sönder mot trädets stam. Och i precis den stunden kom en vind, och ett regn, och all den kunskap och visdom och klokskap Anansi med sån möda försök samla ihop och gömma undan spreds ut över världen.

Jag kommer att tänka på berättelsen om spindelguden när samtalet hos Mats kommer in på spindelnät. Spindeln som symbol kan tolkas på så många olika sätt, som den som lömskt ligger i bakhåll och inväntar sitt stackars byte, som den som håller ihop alla trådarna, eller den som samlar in saker och ting, som Anansi i berättelsen, och själva spindelnätet är i sig en rätt fantastisk konstruktion. Spindelsilket är oöverträffat i styrka och seghet, och spindeln ser till att vissa trådar är klibbiga och andra inte, för att den själv ska kunna röra sig obehindrad i nätet medan dess panikslagna byte trasslar in sig i klibbtrådarna.

Det betyder inte att spindeln är grym eller elak. Inte att den är särskilt vänlig heller. Precis som Anansi är den vad den är, och vi kan lära oss mycket av att iaktta den.

Svensk forskning i världen

En svensk forskare förklarar som den naturligaste sak i världen hur h*n och den forskargrupp h*n ingick i skickade in en artikel till en internationell tidsskrift, glada och förväntansfulla att de rön de gjort skulle tas emot med förtjusning. De blev refuserade eftersom tidningen redan publicerat så många artiklar i ämnet att det för läsarna skulle bli en upprepning och inget att tillföra.

Och lo and behold, den svenska forskargruppen upptäckte att internationellt fanns en rik, flödande källa av forskning inom deras område! Det fanns statistik, det fanns rapporter, det fanns erfarenheter, forskarkollegor, konferenser, samarbetsmöjligheter, nätverk… Refuseringen fungerade som ett Sesam Öppna Dig!

Jag tänker inte berätta varken vilket område de forskade kring eller vilken tidskrift det gäller. Jag vill inte hänga ut någon, utan bara stillsamt påpeka något som gäller generellt: Det händer mycket i resten av världen också, och man har mycket att vinna på att ta del av det som händer. Och man riskerar att bli lite efter om man inte gör det.