Somligt underlättar att ha en på jobbet och en hemma. Dels slipper man besväret att bära emellan, och det kan vara skäl nog när bussen är full med folk och det är trångt om saligheten. Dels reducerar man risken att ha glömt den på det ena eller andra stället.
Så jag har en på jobbet:
Och en hemma:
Man vet ju aldrig när man plötsligt behöver en ukulele.
Posted by Morrica on 4 maj, 2013
http://curiousheathen.wordpress.com/2013/05/04/dubbel-uppsattning/
Svensk skola är inte i toppform. Internationella och nationella tester visar sjunkande kunskapsnivåer, elever är otrygga, högskolor och universitet slår larm om att svenska studenters förkunskaper brister.
Det finns väl fungerande skolor, det finns formidabla lärare, det finns klassrum där undervisningen är briljant och elever får möjlighet att lära sig allt vad styrdokumenten utlovar och mer därtill. Men det finns också skolor där kaos råder, där elever får mycket lite om ens någon undervisning och lämnar utan att kunna läsa, skriva eller hantera enkla instruktioner. Inte för att eleverna är dummare än andra, utan för att skolan de går i brister.
Dagens system bygger på att elever och elevers målsmän förväntas ta ansvar för att välja en av de skolor som fungerar väl. Pengarna följer eleven, vilket i teorin innebär att väl fungerande skolor får en ständigt ökande budget med allt vad det innebär av möjlighet att ständigt växa, knyta fler formidabla lärare till sig, behålla de formidabla lärarna med höga löner och goda villkor. Samtidigt innebär det, i samma teori, att skolor som inte fungerar, där eleverna inte får den undervisning de borde få och lärarna arbetar under vad som beskrivs som omöjliga villkor, blir utan pengar och därmed faller bort.
I praktiken fungerar systemet inte optimalt. Det vet vi.
Frågan är var felen ligger. Vad behöver ändras? Vad är symptom och vad är bakomliggande orsak? Det är inte självklart, och risken att ideologiska hållningar hamnar i vägen och skymmer bilden är stor.
Vi har tur – det svenska skolsystemet granskas av forskare från andra länder. Visserligen med ungefär samma skräckblandade fascination som man kan se någon sitta på den gren hen sågar av, men granskas och dokumenteras icke desto mindre. Om vi tar del av deras iakttagelser och reflektioner, även om risken finns att det svider, kan vi få en bild av vad som fungerar och vad som inte fungerar i vårt skolsystem, och har chansen att göra något bättre och mer konstruktivt än antingen såga vidare eller försöka att göra det som gjorts ogjort.
För så här kan vi inte fortsätta.
Posted by Morrica on 8 april, 2013
http://curiousheathen.wordpress.com/2013/04/08/systemfel-i-skolan/
Seriöst, raringar, svenska förhållanden är inte fullt så unika som vi gärna föreställer oss, svenska hjärnor skiljer sig i mycket liten grad från internationella hjärnor, svenska elever har ungefär samma behov av bra lärare som elever i andra länder, och vad som gör en lärare bra för elevernas lärande är ungefär detsamma här som på andra håll.
Internationell forskning är – håll i er nu – tillämpbar även i Sverige. Svenska skolor har mycket att lära av erfarenheter från andra länder.
Vi behöver ta del även av den forskning som inte bekräftar oss, som inte stämmer in på hur vi ser världen och våra föreställningar. Vi behöver i synnerhet ta del av den forskningen som utmanar vårt tänkande, som ställer saker på sin spets, som känns sådär besvärande när den artigt antyder att vi kanske inte arbetar fullt ut helt optimalt, eller rent åt helvete.
Är vi med? Bra, då kan vi gå vidare.
Posted by Morrica on 2 april, 2013
http://curiousheathen.wordpress.com/2013/04/02/svenskar-inte-unika/
För en månad sen träffades vi i biblioteket på Bishops Arms på Norra Vallgatan i Malmö. I dag är det dags igen. 18.00 ungefär ses vi i det trevliga biblioteket, äter om vi vill, dricker vad vi vill, och möts, nätverkar, utbyter erfarenheter och lär känna varandra. Vi pratar om skola och lärande, forskning, framtid, utveckling, lösningar, visioner och vad mer vi nu vill prata om.
Välkomna!
Posted by Morrica on 2 april, 2013
http://curiousheathen.wordpress.com/2013/04/02/pedagogiskpub-i-malmo-2/
I en präktigt bekymrad artikel i DN läser vi att det är kört, vi kan lika gärna ge upp. Det spelar ingen roll vad vi gör, fläskar på med resurser, specialpedagoger, frontline teknologi – det som avgör om elever kan lära sig något eller inte är vilken familjebakgrund de kommer ifrån.
Men varför är det så? DN har genomfört en omfattande datakörning och studerat vad som döljer sig bakom de negativa siffrorna. Vår analys visar att varken ökat anslag, fler behöriga lärare eller högre personaltäthet har någon som helst betydelse för elevernas prestation. Detta är faktorer som Skolverket använder som kvalitetsindikatorer, men som åtminstone inte biter på problemen med fallande skolresultat.
– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet.
Inte heller antalet specialpedagoger på en skola spelar någon roll för elevernas resultat, enligt DN:s genomgång. Problemen med fallande skolresultat är i stället kopplade till segregation. Det finns ett mycket starkt samband mellan snittresultaten på de nationella proven i årskurs nio och den genomsnittliga utbildningsnivån bland elevernas föräldrar på skolan. Även arbetslösheten i den aktuella kommunen har stor betydelse för resultaten.
– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skolsystem. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson.
Om den genomsnittliga utbildningsnivån bland föräldrarna på skolan sjunker över tid eller om arbetslösheten ökar i ett område, försämras i de flesta fall även elevernas resultat. Det finns även ett statistiskt samband mellan hög invandring och sämre provresultat. Med invandring avses andel barn som är födda utomlands eller där båda föräldrarna är födda utomlands.
Men vänta nu ett ögonblick. Vad är det de säger egentligen? Att människor från vissa klasser, etniska och kulturella bakgrunder helt enkelt inte kan lära sig lika mycket som människor från andra klasser, etniska och kulturella bakgrunder?
Ursäkta mitt språkbruk, men vilket jävla skitsnack!
Klass, etnisk bakgrund, socioekonomiska förhållanden, sociokulturella förhållanden etc förutsäger elevs möjlighet att förstå och lära sig saker och ting i lika liten grad som färgen på elevens tröja.
Vi läser igen, och bortser nu från journalistens fria tolkning av statistiken och byråkratens värdebaserade tyckande i slutet. Vad säger den forskare som faktiskt får uttala sig i artikeln? Jo:
– Internationell forskning visar att korrelationen mellan pengar och resultat är väldigt svag i länder med ett utvecklat skolsystem. Exempelvis har Finland nästan den billigaste skolan i Norden men är samtidigt klart bäst, säger Magnus Oskarsson, skolforskare vid Mittuniversitetet [min fetstilsmarkering]
och
– Vi ser att socioekonomiska faktorer får allt större betydelse i Sverige. Pisa-undersökningen visar att föräldrarnas bakgrund har lika stor betydelse i dag för resultaten i Sverige som det har i Tyskland och USA. Då ska man komma ihåg att USA har ett hårt segregerat skolsystem. Det är uppseendeväckande, säger Magnus Oskarsson [min fetstilsmarkering]
Att de socioekonomiska faktorerna återspeglas i skolresultaten är en konsekvens av ett segrererat skolsystem. Ett symptom, inte en orsak. Eleverna är minst lika kapabla, lika smarta, lika kreativa, lika bildbara, lika begåvade, lika vetgiriga, lika nyfikna, lika intresserade av sin omvärld i fattiga områden som i rika. Ingen skillnad.
Barn i fattiga områden äter ofta sämre mat hemma än barn i medelklassområden, de bor trängre än barn i medelklassområden, de har mindre stimulerande utomhusmiljöer än barn i medelklassområden, föräldrarna har ofta sämre möjlighet att hjälpa dem med hemläxor än barn i medelklassområden. Absolut. Men det är bara yttre förutsättningar.
Barn i fattiga områden är inte mer korkade. De är inte mindre ambitiösa. De vill inte mindre.
Tvärtom.
Så problemet ligger någon annanstans. Hur ser egentligen den undervisning de får, från förskolan och uppåt, ut? Får de lära sig att gå i skolan? Får de lära sig att lära sig? Får de lära sig det skolans styrdokument garanterar dem att de ska få lära sig i skolan?
Eller hänvisas de till en skolan som bemöter dem som stackare som behöver tas om hand? Som svagbegåvade utan möjlighet att lära sig uppföra sig i sociala sammanhang?
Jag har inte forskat på saken, och jag påstår inget. Jag bara ställer frågan.
Posted by Morrica on 26 mars, 2013
http://curiousheathen.wordpress.com/2013/03/26/obildbara/
En text i DN om något så torrt som ett statistiskt påvisat samband svepte över sociala media i söndags. Det visar sig, när man tittar på det nya index som kallas ”mänsklig utveckling”, som är ”en fylligare och mer Sverigeanpassad version av FN:s ”human development index”. Den bygger på 18 olika faktorer och jämför hur olika utfallen är inom fem huvudkategorier: Skolan, Jobben, Hälsan, Pengarna samt en kategori som här kallas ”Hopplöshet och utanförskap” rent krasst byråkratiskt, att den vanligt förekommande föreställningen om invandrartäta områden som problemområden kommer på skam.
I stället visar det sig att det är helt andra aspekter som spelar roll:
Exempel på mått som ingår i indexet är andelen underkända i åk 9, andel avhoppare från gymnasium, ungdomsarbetslöshet såväl som arbetslöshet totalt, andel långtidssjukskrivna och förtidspensionerade, medellivslängd, inkomster, betalningsförelägganden och några till som tillsammans är ämnade att fånga hur det går med utbildning, arbetet och hälsa
I #fbchatt har vi pratat om de två första syftena med statens bidrag till folkbildning:
att stödja verksamhet som bidrar till att stärka
och utveckla demokratin,
att bidra till att göra det möjligt för människor att
påverka sin livssituation och skapa engagemang att delta i samhällsutvecklingen
Denna vecka står det tredje syftet på planeringen:
bidra till att utjämna utbildningsklyftor och höja
bildnings- och utbildningsnivån i samhället
I artikeln i DN läser vi om hur en av de aspekterna som bidrar till ett svagt index för mänsklig utveckling är många med oavslutade gymnasie- eller rent av grundskoleutbildningar – just precis det som beskrivs i det tredje syftet.
I morgon pratar vi i #fbchatt om hur vi arbetar med just detta – i olika folkhögskolor, men också i folkbildning överlag. Vilka möjligheter erbjuds den som lever och bor i ett samhälle med lågt index, där det kanske är långt till närmsta folkhögskola?
Välkomna!
Posted by Morrica on 5 februari, 2013
http://curiousheathen.wordpress.com/2013/02/05/i-fbchatt-denna-vecka-folkbildning-och-utbildningsklyftorna/
Från universitetshåll ringer man än en gång i larmklockan. Svenska studenter, med svensk skolgång i ryggen, med svenskklingande namn, hela kitet, kommer från svenska gymnasier med otillräckliga förkunskaper, otillräckligt ordförråd, otillräcklig studieteknik, otillräcklig lärandeteknik, otillräcklig förmåga att formulera sina tankar.
Konsekvenserna för studenterna blir digra:
Språkproblemen yttrar sig i alla tänkbara undervisningssammanhang. Studenter missförstår muntlig och skriftlig information, klarar inte av att läsa kurslitteraturen, och förstår inte tentafrågorna. Men allra tydligast blir problemen då studenterna själva måste uttrycka sig i skrift. Utan hjälp av ordbehandlare är stavningen över lag eländig. Detta brukar vi emellertid överse med, eftersom man i de flesta situationer i arbetslivet har tillgång till datorer.
Mer beklämmande är att studenterna har ett oerhört begränsat ordförråd, och verkligt oroväckande är att ordförståelsen är grund eller direkt felaktig.
Uttryck – även enkla vardagsuttryck – blandas ihop och används fel. (För att ge ett fåtal exempel: man kan skriva ”gav födsel till” i stället för ”gav upphov till” och ”menar på” i stället för ”avser”. ”Tar plats” betyder för det mesta ”äger rum”, inte ”breder ut sig”.) Den grammatiska förmågan är ytterst begränsad och ligger ibland på en nivå som gör studenternas utsagor direkt obegripliga.
Artikelförfattarna efterlyser vänligt och lite slentrianmässigt sådär ‘mer resurser till svenskundervisningen’ men handen på hjärtat, kamrater och mötesdeltagare, det här handlar om något annat, något större än resurstilldelning till enskilt ämne, gör det inte?
Handlar det inte snarare om en attityd och en inställning till lärande från skolors och lärares håll? Ingen föds med en fungerande studieteknik, ett adekvat och tillräckligt ordförråd glider inte passivt in i någons medvetande. Att förstå och tillämpa instruktioner kräver övning, tålamod och handledning, att läsa och tillgodogöra sig faktatexter likaså. Tålamod är en förmåga några få föds med, men alla kan öva upp. Det är inte så roligt alla gånger, men belöningen är mödan värd.
Att tillägna sig en fungerande studieteknik, en god lärandeteknik, ett fullödigt, användbart språk, god kommunikationsförmåga och tillräckliga förkunskaper tar tid. Svensk skola har, även om det inte alltid låter så när man lyssnar på debatten, gott om just resursen tid – tolv år per skolungdom innan de ska vara redo att gå vidare till universitet och högskoleutbildningar. Hur kan det komma sig att det inte räcker till för att rusta dessa unga adepter med de förmågor och kunskaper de behöver för att klara vidare studier?
Är svaret för stora dokumentationskrav, för lite planeringstid, för låg status för lärarkåren, för lite föräldrainflytande i skolan, för lite samarbete med företagen, för få datorer, för korta sommarlov, för många nationella prov, för krångliga styrdokument?
Jag är skeptisk. På tolv år borde en skola med hyggligt professionella lärare som samarbetar, prioriterar och arbetar målmedvetet hinna rusta eleverna inför högskolestudier, väl medvetna om vad som kommer att krävas av eleverna när de blir studenter.
Om vi inte kan det bör vi ställa oss frågan i rubriken – Vad gör vi åt saken?
För så här kan vi inte fortsätta.
Posted by Morrica on 29 december, 2012
http://curiousheathen.wordpress.com/2012/12/29/sa-vad-gor-vi-at-saken/
I en artikel i Sydsvenskan lyfts än en gång argumentet att den undervisning som erbjuds i skolan har allt för liten anknytning till elevernas vardagstillvaro för att ha full relevans
Problemet är att eleverna ofta känner att de traditionella texterna inte har med deras verklighet att göra. De kan inte se något samband mellan undervisningen och sitt vardagsliv. Enligt Skolinspektionen leder det till att eleverna inte förstår varför de ska läsa texterna och därmed försämras motivationen och läsförståelsen.
Dessutom får eleverna inte någon undervisning i hur de ska hantera den information har tillgång till på internet. Det gör att de kan få svårt att tolka, kritiskt granska och värdera olika källor och budskap i sin vardag.
Artikeln handlar om läsförståelse och läsvanor, och det nämns bland annat att ett delproblem är hur man läser – det är till exempel skillnad på att läsa digitala texter och papperstexter. Inte bara formatet skiljer, där texten på papper är statisk och direkt överblickbar då den inte erbjuder mer än just det som finns på papperet låter sig den digtala texten både anpassas i storlek och nyans efter läsarens behov och önskemål, är enkelt sökbar, och ger dessutom ofta möjlighet att slå upp ord och uttryck direkt, med ett enkelt klick, utan att behöva avbryta läsningen för att bläddra i en uppslagsbok.
So far so good. Olika sorters läsning kräver olika lästeknik, och att de unga människor som är elever i skolan i dag har annan lästeknisk bakgrund än vi hade är inte konstigare än att vår lästekniska bakgrund skiljer sig från våra egna lärares. TVn, som i dag är en sjävklarhet i de flestas tillvaro, gjorde t ex stor skillnad. I dag är det digitala media som påverkar skillnaden. Vad som kommer i morgon kan vi bara spekulera kring, men jag skulle inte bli det minsta förvånad om det suckas kring hur elevers läsförmåga försämras eftersom de knappt kan hantera läsplattorna längre, de använder ju bara sina moderna mojänger och har svårt att se vilken relevans det har i deras vardagsliv att tvingas hålla på med de där klumpiga gamla verktygen.
Men tekniken är inte det enda problemet när det gäller elevers läsande. Artikeln beskriver också hur eleverna upplever att texterna de ges saknar sammanhang och kontext, de har svårt att se hur det de förväntas läsa har koppling till deras egen vardagsverklighet.
Detta är ju egentligen två olika frågor, men de går in i varandra. De handlar om kontext, och hänger intimt ihop med problemet med stängda klassrumsdörrar. Det är absolut nödvändigt med tämligen hämningslöst samarbete mellan lärare, över ämnesgränser och stadiegränser, kommungränser, nationsgränser och alla andra mer eller mindre konstruerade gränser för att ge eleverna det sammanhang och den kontext i vilken texterna de läser blir meningsfulla. Var skrevs de? När skrevs det? Hur ser det ut på den platsen? Hur levde människorna på den platsen vid det tillfälle när texten skrevs? Hur levde textförfattaren? Hur levde den tänka läsaren? Hur levde övriga? Hur såg den politiska situationen ut, där och då? Var i den litterära traditionen hör texten hemma? Hur anknyter den till tidigare texter, och hur anknyter senare texter till texten i fråga?
Har eleven nytta av detta i sin vardag? Är det relevant för den verklighet i vilken eleven lever utanför skolan? Det kan. vid en hastig blick, tyckas som att svaret på detta är nej, men då bör man titta en gång till. Ty eleven existerar inte i ett vacuum. Tvärtom – eleven lever i ett sammanhang, och detta sammanhang är många gånger större än den vardag eleven som fjorton eller sjuttonåring förmår se och omfatta med sina dåvarande erfarenheter. Men skolan skall inte förbereda eleven för en existens som evig fjortonåring – skolan skall ge eleven möjlighet att som tjugofemåring, som trettioåttaåring, som femtiosexåring kunna fortsätta vidga sina horisonter. För att göra detta möjligt behöver man få veta hur saker ser ut och fungerar, sett ut och fungerat och kan komma att se ut och fungera, långt utanför den vardag där man själv befinner sig.
Skolans uppgift är inte att begränsa eleverna till en evig tillvaro i den vardag där de växer upp. Skolans uppgift är att visa att det finns en värld där utanför också, så att eleverna själva kan avgöra om de vill stanna där de är, eller finna sin plats i tillvaron någon annanstans, i ett sammanhang där de kan känna sig hemma och leva ett givande liv.
Argumentet om vardagsanknytning är försåtligt. Det låter rejält och påtagligt, konkret och relevant, men det inrymmer ett mått av begränsning vi bör vara uppmärksamma på.
Posted by Morrica on 2 november, 2012
http://curiousheathen.wordpress.com/2012/11/02/vardagskunskaper-och-vidare/
