Tag Archive | skoldebatt

Något helt annat

Sötaste flickvännen har bannat mig från skoldebatten ett tag, eftersom jag blir så arg på månglare och coacher och ansvarslös tyckare som…. jag inte får prata om just nu. Jag lovar att återkomma!

Vi tar en 500 miles lång Hogmanay-relaterad musikpaus i stället:

 

En taktfast mening

Väl medveten om att en och annan kommer ta illa upp, och en och annan därutöver kommer fnysa och tycka att jag gör mig viktig vill jag bara lite i förbigående sådär påminna om det faktum att när välmenande skoldebattörer tar till brösttoner om ‘att få läsa i egen takt’ så bör den som är pedagogiskt ansvarig behålla sitt klara sinne och minnas att det inte bara innebär långsammare takt för somliga, utan att det finns de som får ut mest av ett rent halsbrytande tempo då och då.


Dags att gå?

I dag hände det. Jag fick den första impulsen, den första känslan av att det kanske är dags att hoppa av allt det här med skoldebatt, kanske lämna skolvärlden helt och hållet bakom mig. Att lägga ner mina vapen, kliva ner från barrikaden och gå min väg.

Det som utlöste den var inte lönen, inte dokumentationen, inte elevers bristande förkunskaper, inte styrdokumenten eller någon annan av de aspekter som ofta lyfts som orsaker. Det var i stället att höra ännu en person som tycks befinna sig i undervisande ställning säga, rent ut, att hen inte är mycket för vetande och forskning, utan föredrar att hävda sitt eget tyckande.

Jag betraktar fascinerad min egen plötsliga impuls. Var kom den ifrån? Jag har ju hört det här hundratals gånger tidigare, det är inget nytt?  Jag vet ju att hen sannolikt har goda intentioner i sitt hållningssätt, och att det gäller de som väljer att instämma med hens uttalande också. Jag vet att hen inte alls menar illa med att begränsa elevernas möjligheter genom att gömma nycklarna de borde få med sig och låta dem leta på vinst och förlust i stället för att ens tala om ifall det är fågel, fisk eller mittemellan. Hens avsikt med att låtsas att de är på rätt spår trots att de tröttnat, tappat intresse för jakten eftersom den inte leder någonstans och i stället ägnar sig åt något helt annat är välmenande, hen menar sig kanske rent av uppmuntra elevernas egen nyfikenhet.

I föraktet mot vetenskap och forskning ligger ett lika stort förakt mot eleverna, en attityd av att de inte kan hantera de där stora frågorna, att de inte ska bry sina söta små huvuden med sånt som de ändå inte förstår utan fokusera på sina oskyldiga små intressen. Skolans uppgift att öppna nya möjligheter, ge eleverna nycklar till nya dörrar, dörrar de inte ens visste fanns, och visa dem att de faktisk kan lära sig mer än de någonsin drömde om att kunna, sopas in under en våt, kvävande filt av välmenande beskydd.

Det gör mig förtvivlad, och arg… och har man sett, impulsen att hoppa av gick över. Jag blir kvar på barrikaden ett tag till.

Men den här dagen är ändå värd att notera. Den första impulsen. Den första känslan av tvivel. Den första tanken på att kanske ändå är striden fåfäng. Den är värd att dokumentera för att så småningom få en bild av vad som leder till vad.

Det är inte mitt bord

Har ni hört historien om kvinnan som kom till ett medium för att få kontakt med sin avlidne make? Han hade varit hovmästare på stans finaste restaurang när han levde, berättade hon stolt. Tillsammans med andra som också ville få kontakt med andra sidan satt hon runt mediets runda bord, täckt med en dramatiskt vinröd sammetsduk. Så främlingar de var uppmanades de hålla varandras händer och sluta ögonen medan mediet gjorde sina mediala saker.

Kontakt upprättades, meddelade mediet, och hon skulle nu låta maken tala genom henne. Änkan ställde ivrigt sin första fråga och den avlidne maken svarade avmätt:

Tyvärr, det är inte mitt bord.

Historien dyker ibland upp i mitt huvud när jag tar del av den offentliga debatten, när det tycks mig som det enda jag ser och hör är hur alla lägger ansvaret på någon annan, ständigt förklarar att jo, det som diskuteras är allvarligt och viktigt, men någon annans bord. Någon annans ansvar. Någon annan ger inte de förutsättningarna som behövs för att åstadkomma förändringar, och därför blir utfallet som det blir.

Det jag saknar är rösterna som säger ‘Det här, däremot, är mitt bord. Den här delen av helheten är mitt ansvar. Just detta tar jag ansvar för att förbättra.’ Förhållandena må vara allt annat än idealiska, och nån annan må vara hur ovillig att ge oss de förutsättningar vi egentligen behöver som helst, det förändrar inte det faktum att vi, var och en, faktiskt är denna ‘nån annan’ vi också. Inte för oss själva, men för dem vi kommer i kontakt med, direkt eller indirekt, så är vi denna ‘nån annan’ vars ansvarstagande, eller brist därpå, påverkar de förhållanden och förutsättningar de har att röra sig inom.

Förstår ni hur jag menar?

Privat, personligt och politik

Det är varken av ointresse eller arrogans jag avstår från att kommentera på den skoldebatt som sveper över landet just nu. Tvärtom. Skolan och utbildningen är en av de absolut viktigaste institutionerna i ett samhälle. Där ligger grunden för framtiden.

Därför avstår jag från att kasta mig in i känsloutspel och dramatiska positioneringar för eller emot politiker, partier, teknologiska aspekter och allt vad det nu är.

Inte för att jag inte bryr mig. Utan för att jag gör det. Skolan ska inte stå i vägen för ungdomars utveckling, tvärtom – skolans ansvar är att möjliggöra, ta ansvar för att portar slås upp och horisonter vidgas.

.

Elektroniskt #skolchatt

Jag är gammal. Jag var barn och gick i skolan under ett helt annat paradigm – pappersparadigmet. På den tiden gav man föräldrarna information om saker och ting genom att ge barnen lappar att bära hem. Kalendrar var i papper och man skrev, för hand, in saker och ting och inga påminnelser lämnades om att man om tre timmar förväntades bryta ordinarie rutin för studiebesök eller vad det nu kunde vara.

För mig, som inte heller på den tiden hade något fungerande arbetsminne, innebar detta i praktiken att jag fick en lapp av fröken, stoppade den i väskan, sa hej då och allt minne av att lappen överhuvudtaget existerat var försvunnet. Det innebar att jag då och då stod ensam utanför ett tomt klassrum medan övriga klassen befann sig någon helt annanstans för det aktuella studiebesöket, filmen eller vad det nu kunde vara vi fått information om på senaste lektionen, utan minsta aning om vad eller varför eller hur.

I dag lever vi under ett annat paradigm – veckobrev och information till föräldrar går ut via e-mail, bloggar och hemsidor, kopior av stenciler finns att hämta på nätet, elektroniska kalendrar gör det lätt att ta del av terminsplaneringar med både prov, studiebesök och andra avbrott i rutinen tydligt och klart presenterade i god tid.

Och många elever, antagligen de flesta, har sina mobiler med sig i skolan, plockar fram information de behöver, besöker referensbiblioteket wikipedia under lektionstid, kommunicerar med varandra och med människor utanför klassrummet, påminner varandra om studiebesök och schemaändringar, prov och utvecklingssamtal och allt vad det är.

Det är inte länge sedan man på fullt allvar diskuterade mobilförbud i klassrummen, hyllor där eleverna skulle lägga sina telefoner när de kom in i klassrummet nämndes, lådor i katedern, trevliga korgar etc. Pappersparadgimets tänkande kolliderade brutalt med den nya verkligheten. I andra änden har vi den lätt hysteriska entusiasmen över utvalda elektroniska verktyg som tar sig uttryck som ”paddagogik” (ett uttryck som ger mig nässelutslag) och fokus hamnar på just verktyget. Jag tror det är övergående, förmodligen mötte den frihet kulspetspennan medförde samma entusiasm när den ersatte de mer stationära bläckhornen en gång i tiden.

Men jag kommer av spåret här.

I #skolchatt i kväll pratar vi kring hur vi ser på elevers synbarliga beroende av elektronik, och huruvida detta kanske rent av är av godo för såväl lärande som för skolan som sådan.

Men vänta nu lite

Det här med segregation, friskolor, skolval etc ni vet? Jag bekymrar mig lite över den vändning samtalet ofta tar. Föräldrar från ett sammanhang väljer si, föräldrar från ett annat sammanhang väljer så, en kategori elever går här, en annan går där. Stödinsatsbehovet är större i den ena skolan än den andra, vilket går ut över ekonomin, vilket i sin tur leder till att skillnaderna blir än större.

Jo, visst är det så. Det kan man och bör man ha synpunker på.

Men det som bekymrar mig är när jag hör hur ansvaret för detta hamnar på eleverna, och elevernas föräldrar. När utvecklingen beskrivs som konsekvenser av föräldrarnas val eller av elevernas personliga egenskaper och/eller sociokulturella bakgrund, snarare än konsekvenser av politiska och pedagogiska beslut och ställningstaganden.

Pedagogernas förväntningar på eleverna styrs väl av pedagogernas inställning, snarare än eleverna? Skolans ekonomiska förutsättningar beror väl på politikers beslut, inte på föräldrarnas skolval? Det är helt tillåtet för huvudman att tillföra medel utöver det lagstadgade minimumkravet, är det inte?

Hur man än vänder sig så tycks det mig rimligt att pedagogerna har större möjlighet att påverka kvalitén på undervisningen i en skola än vad eleverna har, och därmed bör bära ett större ansvar för resultatet än vad eleverna gör. Men i debatten låter det rätt som det är annorlunda. Vad är det jag missar?

Strax innan Blåkulla: #skolchatt

Det är torsdag, och inte vilken torsdag som helst utan skärtorsdagen när, enligt tradition och folktro, häxorna flyger till Blåkulla för årets fest. Men först blir det torsdagstraditionsenlig #skolchatt klockan 20.00. Anna Kaya modererar och ämnet för kvällen kanske kan visa sig vara en het potatis:

 Hur förändrar vi lärarkulturen som säger att vi som lärare inte ska säga ifrån & protestera mot pålagor från utomstående?

Finns det en sådan kultur, eller är den en tankekonstruktion, en chimär, en retorisk halmdocka som används för att elda på debatten? I tidningars kommentarsfält hävdas det ibland att det handlar om bekvämlighet, motvilja inför förändring eller okunskap. Andra hänvisar till Jante och låter skymta fram en rädsla för att digra konsekvenser drabbar den som säger emot skolledningen. Eller handlar det om att lärare är så överarbetade att det helt enkelt inte finns tid eller ork att samla sig till en protest?

Onsdagkvällens försnack antyder att samtalet kan komma att röra sig dels kring den spända situation som kan uppstå när politiker tycker en sak och forskningen indikerar en annan, dels kring den inte mindre spända situation som kan uppstå när politiker tycker en sak och skolledning och lärare arbetar i en annan riktning. Det har också kommit antydningar om att det kan förekomma funderingar kring hur skillnaden mellan att säga ifrån och att gnälla, ja, rent av ikläda sig offerkoftan och/eller bitterkappan, ser ut.

Visst låter det intressant och angeläget? Vi ses i #skolchatt klockan 20!

Den övervakade skolan

Under höstterminen följde jag IDOL, nu under vårterminen siktar jag på att följa ett program av annan karaktär:

I morgon är det dags för del 2 av den brittiska serien Den övervakade skolan och jag förvånas över hur tyst det är om serien i såväl svensk media som på bloggar och sociala media. En och annan försiktig fråga om hur andra ställer sig har jag sett, ett fåtal reaktioner på Passmores Academys sätt att arbeta med disciplin, men det är allt.

Det brittiska skolsystemet har lyfts så ofta som avskräckande exempel i debatten att tystnaden nu känns nästan bedövande. Kanske är det lugnet före stormen, kanske har jag valt ett program som få är intresserade av att följa, kanske har viss mättnad uppnåtts i skoldebatten för ögonblicket, kanske känns det brittiska skolsystemet trots allt för främmande för att man ska se programmet som relevant?

Eller så pågår debatt, och jag bara inte har upptäckt den?

#VBSS

Jag har hänvisat till programmet Världens Bästa Skitskola ett par gånger, länkat till det så att den som önskade se det efter att ha deltagit i #skolchatt skulle slippa leta. Ibland är Morrica serviceinriktad. Däremot har jag inte riktigt kommenterat på det, så det tänker jag göra nu.

Men bara lite. Det är trots allt annandag jul, och skoldebatter plägar gå på sparlåga under loven.

Seriens främsta förtjänst är att den lyfter fram skillnaderna mellan svenska skolor. Det går inte längre att med bibehållen trovärdighet prata om ”den svenska skolan” som vore den ungefär likvärdig överallt, och det gör Nathanael Derwinger plågsamt tydligt i programmet. Han lyfter fram skolor där bara hälften av eleverna når godkända kunskapsnivåer när de lämnar grundskolan, gymnasieskolor där eleverna lämnas åt sitt öde såväl i undervisning som i praktikletande och han kontrasterar dessa mot skolor där i princip alla elever excellerar, där undervisningen håller genomgående hög klass och närvaron och engagemanget hos eleverna gnistrar.

Debatten som följt i programmets spår är också intressant. Många bloggar klokt, läs t ex Helena von Schantz, Johan Kant eller Mats på Tysta Tankar, ämnet diskuteras på Twitter, på Facebook och i media. Jag är övertygad om att det också diskuteras i lärarrum runt om i landet. Jag har lite svårt att navigera i debatten, måste jag erkänna, det är bland annat därför jag inte kommenterat tidigare.

Framförallt är det vissa ord och uttryck som trasslar till det för mig. Det tycks t ex som att begreppen förväntningar och krav är synonyma i skoldebatten, liksom ansvar och skuld. Det förekommer också en tänkt dikotomi mellan begreppen kunskap och kreativitet, som om det ena uteslöt det andra. Att svenska elevers resultat sjunker i internationella undersökningar som t ex PISA bemöts förvirrande med hur väl svenska elever trivs i skolan, och man får nästan intrycket att man tänker sig att eventuellt stigande kunskapsnivåer också oundvikligen skulle leda till att eleverna börjar må sämre i skolorna.

Derwingers programserie visar på politikers ansvar, på huvudmäns ansvar och hur eleverna drabbas och används som förklaringsmodell till varför det går som det går – de är språksvaga, de kommer från hem utan studietradition, de har diagnoser, de har stort behov av hjälp i klassrummet. Det är mycket viktiga aspekter, framför allt hur förklaringen läggs på eleverna – de som absolut inte har något att säga till om när de gäller vare sig undervisning, skolans utformning, schemaläggning eller politikers, huvudmäns eller lärares förväntningar.

Jag ser serien som ett intressant inlägg i debatten. Hur tänker ni?