Today’s talk

I dag är jag på konferens för allmän kurs på folkhögskola. Den allmänna kursen är den kurs på Folkhögskolor som vänder sig till dem som av olika anledningar inte har de behörigheter och kunskaper de behöver för att kunna gå vidare till högskola eller universitet.

Jag kommer prata lite här i dag. Det här är en del av det de som sitter i publiken får höra:

(funkar inbäddningen?)

Flexlär2012

Jag är på väg att vimsa mig ut i Stockholm. Jag ska till ABF-huset för att delta i folkbildningskonferensen FlexLär 2012. Jag har ingen aning om var ABF-huset ligger, det ska vara omkring en kvarts promenad härifrån, men jag ämnar förlita mig på främlingars vänlighet och fråga mig fram.

Det kommer pratas mycket sociala media både idag och i morgon. Det viktigaste i sociala media, kommer jag säga även om jag formulerar det lite annorlunda, är detsamma som är nyckelkomponenten i mitt orienteringssystem – människorna. Plattformar kommer och går, det är människorna som gör dem sociala.

Nu – främlingar, jag litar på att ni tar hand om mig!

En sak om sociala media

Om bara en enda sak jag säger om sociala media någonsin når fram så hoppas jag det blir denna:

Varken plattform, design, hierarki, teknik, trender är avgörande. Allt handlar om människorna. Trevliga människor gör att människor återvänder, pratar, delar, interagerar och stället kommer till liv.

Vi vill veta att det finns någon där ute.

De där frukostuppdateringarna, ni vet, som många pratar så föraktfullt om. De där smålarvigt pekorala uppdateringarna om miljön kring sommarstället eller de där irriterande humblebraggiga bilderna av svindyra handväskor eller skor som fyller upp timelines över hela nätet. Just de där sakerna som får många att fnysa överlägset att de minsann inte fläker ut sina liv som andra gör, ni vet?

De är inte allt sociala media är, dessa lättviktiga uppdateringar, men de är en viktig ingrediens. Ty de bekräftar för oss att det faktiskt är människors röster vi ser. Riktiga, levande människor, med riktiga liv och riktiga behov av frukost, av att få bekräftelse på att just deras sommarstuga är fin, av att få dela glädjen över sina nya fina skor.

.

Nu – med ljud

Jag har pratat med Mathias Anbäckenfolkbildningsnätet om det här med nätet, med sociala media, nätverktyg, nya och gamla och är det möjligen så att det är stressande att hålla sig uppdaterad med det nya som kommer, och var går gränsen mellan privat och personligt? Vi satt på ett kafé, det hörs i bakgrunden. Och jag försökte prata långsamt och tydligt – det gick sådär, kan man väl säga. Ibland gick det riktigt bra, andra gånger… Nåväl. Men Mathias är en klok och strukturerad man så det går att hänga med i resonemangen ändå.

Moderna tider

Sociala medier, skriver Deepedition, är inte längre ”det där nya” utan en del av en medieväv som alla behöver hantera. Behovet av att förklara ”vad det är” har minskat även om det fortfarande finns [...] Det har varit ett stort steg; ett paradigmskifte som förändrat grunden för hur samhället kommunicerar. Sociala medier handlar egentligen ganska lite om teknik utan mycket mer om en ny logik, ett nytt sätt att tänka runt hur vi marknadsför saker, hur vi kan vara sociala och hur vi relaterar till saker i vardagen oavsett om det handlar om företag, organisationer eller våra vänner och bekanta.

Det är svårt att skatta den långsiktiga betydelsen av ett paradigmskifte man är med i. Man står för nära, man får ingen riktigt översiktlig bild och tenderar att överskatta betydelsen av somliga aspekter och underskatta betydelsen av andra. Vi ser det t ex i de delar av skoldebatten där det fokus ligger på specifik utrustning eller enskilda verktyg – man fastnar fortfarande lite där och är inte riktigt redo att se världen på det sätt Deepedition beskriver:

Från att skapa information som är envägsinställd till att börja arbeta med ett kommunikativt tänkande där målet är att låta användarna interagera och vara en del av [kunskapsutvecklingen] genom att sända vidare

Men jag tror det är en övergångsfas.

Det nyförälskade stadiet som tydligt syns i delar av debatten, där en enskild plattforms, ett enskilt verktygs eller en enskild enhets förträfflighet lyfts och framhållet som Framtiden är naturligt. Vi känner igen det från tiden strax innan millenieskiftet när Internet började bli stort även bland icke-nördar, när grafiken och användarvänligheten exploderade och datorer gick från att vara ett specialintresse till att bli vardag – då när hemsideskapare tjänade pengar på att med enkel kod skapa putslustiga hemsidor till individer och företag, när små och slutna communities flammade upp, hypades och sedan slocknade allt eftersom utvecklingen och användarna gick vidare och fler, öppnare och tillgängligare alternativ dök upp.

Skolvärldens smekmånadsfas kommer, tror jag, att kondenseras av det faktum att mycket av det som presenteras med fascinerade utrop är vardagligheter, ibland rent utav ses som aningen gammaldags, i världen omkring. Det finns helt enkelt ett momentum i utvecklingen som inte ens de mest prestigefyllda och traditionstyngda institutioner kan stå emot. Deepedition igen:

Idag börjar vi se hur sociala medier helt enkelt blir en del av det sätt som vi arbetar, det sätt som vi kommunicerar i vardagen. Stålbadet, nyheten och fr a arbetet med att evangelisera är över (bland annat det jag pratade om på min SSMX-session ”Fem år som sociala medieguru”). Det är nu saker kommer att hända, och det är nu arbetet börjar på riktigt.

 

Söndagskaffe på Lilla Torg

Jag drack söndagskaffe på Lilla Torg i dag, tillsammans med genomtrevliga folkbildarkollegan Mathias Anbäcken från Västerås Folkhögskola. Vi pratade om det här med sociala media, om att ha konton på många ställen, om nytt och gammalt, om rädsla och offentlighet, lite om #skolchatt och en del annat. Med tiden kommer delar av samtalet att finnas att lyssna på, för den som är nyfiken.

Morricas musikaliska horisont vidgas

Via Twitter kommer ny musik till min kännedom. Energin och glädjen går mig inte förbi:

.

Privatlivets helgd

Torsdagens livaktiga #skolchatt rörde sig stundtals kring den viktiga men svårdefinierade gränsen mellan privat och personligt. Det framkom t ex att det förekommer att lärare väljer att ha två profiler i populära sociala media som t ex Facebook – en ”lärarprofil” där man blir vän med eleverna, och från vilken man skapar grupper dit man förlägger delar av undervisningstiden, ibland ägnar ”stor del” av sin förtroendetid åt läxstöd på kvällar och helger och kan ”ha koll på” vad som händer. Och så en ”privat profil” dit man förlägger sitt privatliv – familj, semesterbilder, eventuella bakfyllestatusuppdateringar etc.

Jag förstår hur man tänker – arbete här, privatliv där, vattentäta skott emellan så att man faktiskt kan koppla av och vara ledig när man är ledig.

Men jag funderar också över framförallt två saker här.

För det första, den naiva förströstan att det ska räcka, att det inte alls kommer att bli möjligt någonsin att se den timeline man uppfattat som privat utifrån genom en enkel websökning, att ingen någonsin kommer att dela något man önskar hålla privat med någon som delar det med någon som… och så vidare. Ungdomar i dag är inte mindre nyfikna än vi var, och det dolda är alltid mer spännande än det öppna. Jag vet inte, kanske är det jag som är lite gammaldags när jag brukar tänka att allt som läggs upp på nätet, oavsett om det läggs bakom lösenord eller inte, är potentiellt offentligt?

Det är det ena. Det andra har med integritet att göra – jag får inte riktigt ihop kopplingen mellan önskan att skydda sin egen integritet med dubbla konton samtidigt som man förväntar sig att eleverna glatt skall koppla sina privata Facebookkonton till ens offentliga och med detta släppa in sin lärare och skolan långt in i sin privata sfär? I synnerhet om möjligheten ”att ha koll” är en av orsakerna till att skolan önskar ha denna kontakt. Var blir elevens integritet av? Är inte den minst lika viktig att skydda som lärarens?

Jag vet inte, för mig känns det lite udda om gränsen mellan privat och personlig går på olika ställen för olika personer, men jag anar att man kan se på saken från olika håll?

#skolchatt om sociala media

Lärarnas yrkesetiska råd släppte häromdagen ett uttalande om lärare och sociala media, där man dels konstaterar att

Lärares yrkesutövning via sociala medier är en viktig fråga. Ny teknik slår igenom och fler använder sig av digitala kommunikationsvägar. Det är en utveckling som på många sätt underlättar läraryrket men som också ställer krav på nya kompetenser. Rådets utgångspunkt är att lärare bör använda den teknik som kan underlätta arbetet, förbättra undervisningen och utveckla kommunikationen med elever och föräldrar.

dels att

det som sker i sociala medier kan påverka lärarens integritet i förhållande till elever, föräldrar, arbetsgivare, kollegor och allmänhet, men också när det påvekar elevers integritet. Exempelvis ger ibland nätet en känsla av anonymitet och lärare kan därför få veta mer om sina elever än de skulle fått annars.

Ska man vara vän med elever eller inte? Ska man vara vän med kollegor? Med rektor? Och hur öppen och privat kan man kosta på sig att vara på nätet? Behöver man tänka på jobbet när man skriver i sin privata blogg? Hur förhåller man sig till att även de man inte är Facebookvän med rätt som det är kan ta del av det man uppdaterar sin Facebook med? Vilket tonläge väljer man när det plingar till i chatten och en elev frågar om läxan halv elva på kvällen, när man egentligen precis var på väg att logga ut för att gå och lägga sig? Magnus Blixt konstaterar lakoniskt att det rör sig om

en aktuell fråga som ytligt sett kan kännas enkel, men när man funderar djpare blir alltmer komplex.

Precis en sådan fråga som passar att prata om med kloka skolmänniskor från när och fjärran, från olika skolformer och med olika erfarenheter och synsätt.

Låt oss mötas klockan 20.00 ikväll, torsdag, på Twitter under tagen #skolchatt och prata sociala media.

TV vs sociala media

Mediavärlden blir allt mer interaktiv för var dag som går – tidningarnas elektroniska upplagor ger utrymme för kommentarer och diskussioner i direkt anslutning till de flesta artiklar, författare kommunicerar med sina läsare, artister med sina fans, det bloggas, twittras, facebookas, tumblas, pinterestas, delas och diskuteras som aldrig förr. En statisk hemsida utan interaktionsmöjligheter lockar få besökare, den hamnar snart bortlömd längst bak i sökmotorer och längst ner i RSS-feeder.

Det har talats om att TV-tittande kommer att avta i en sådan värld, man tänkte sig att vanan att bänka sig i TV-soffan och ta del av envägskommunikation vid ett klockslag beslutat av någon annan är något som hör hemma i en annan tid och en annan vardag, i den nya digitala eran kan man välja när man vill titta och det kommer alla att göra.

Men TV-sofforna står kvar i hemmen, och människor väljer att inrätta sin vardag så att de kan se program när de sänds, och än en gång handlar det om synkron interaktion – man har med sin dator, telefon eller surfplatta i soffan och medan man tittar twittrar, facebookar och chattar man med andra som ser samma program, i andra soffor, på andra TV-apparater eller datorskärmar, men samtidigt och tillsammans.

Jag reflekterar över denna utveckling när jag läser Magnus Blixts reflektion kring programmet som i svensk TV gavs det lätt provokativa namnet Den Övervakade Skolan. Det har varit, och är fortfarande, knäpp tyst om programmet i traditionella media, i tidningar och övriga TV-program, men varje söndagkväll har vi varit ett gäng som träffats på Twitter och sett programmet tillsammans. Alla har inte varit positiva till allt vi sett, en och annan har på klassiskt svenskt skoldebattsmanér avfärdat Passmores Academy som en skola med ‘fokus på regler och ordning som struntar i elevernas lust att lära’, utan att kunna se att det ena faktiskt inte utesluter det andra. Blixt beskriver det bra:

Jag tycker verkligen det är härligt att se hur lärarna vi får följa verkligen kombinerar en tydlighet med ett stort hjärta. De uttrycker sig ofta på ett sätt jag skulle vilja, så mycket mera rakt, så mycket mera tydligt. Samtidigt som de är tydliga med att de inte accepterar vissa beteenden så visar de verkligen att de älskar och respekterar ungarna.

Tack vare Twitter vet jag, och andra med mig, att jag inte är ensam att se den värme och den omtanke som finns i den tydliga och strikt hållna strukturen vi får se i programmet. Jag hade inte heller vetat att skolan valt att ha gemensamma skoltoaletter, inte bara för pojkar och flickor utan för elever och lärare. Inte heller hade jag förstått att de skoluniformer alla elever bär i många fall bekostas av skolan, och att syftet med detta är att alla faktiskt skall ha råd att gå i just denna skola om de så önskar, trots att var tredje familj lever på socialbidrag. Jag vet också, tack vare samtalen på sociala media, att jag inte är ensam om att uppleva skolans fokus på undervisning och elevernas kunskapsutveckling.

Jag gläds, trots att jag är urdålig på att titta på TV, åt denna utveckling. Det enkelriktade mediet blir en interaktiv, gemensam, synkron aktivitet. Det är en lovande utveckling, är det inte?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 285 other followers