Häromdagen diskuterade Benjamin Katzeff Silberstein i SVD kring hur den socialdemokratiska partiprofilen förändrats, hur akademiker inte längre ser partiet som en plats att påverka samhället ifrån. I dag kommenterar seniorombutsmannen Sten O Andersson, och argumenterar att om socialdemokraterna kapar banden med LO och istället försöker inleda ett brett samarbete med TCO och Saco, och LO, och lanserar sig som ett brett löntagarparti så kommer trenden att vända.
Hade Socialdemokraterna kapat sina ensidiga band till LO och i stället lanserat sig som ett brett löntagarparti, förankrat sina idéer hos alla demokratiska fackförbund, då hade det politiska läget varit ett helt annat.
I stället har Alliansen lyssnat, lagt sina förslag som i hög utsträckning gynnar alla anställda i arbetslivet. Om socialdemokraterna kunnat förnya sig och följt med samhällsutvecklingen så hade de varit vinnare i valet, kanske till och med haft egen majoritet.
Kommer socialdemokraterna att ha kraft att till nästa val lägga om politiken och föra en politik i hela folkets intresse?
Visst ligger det mycket i vad han säger, men det som bekymrar mig i resonemanget är var fokuset läggs. Helena von Schantz funderade i en kommentar till inlägget Socialdemokraterna behöver akademiker över om inte problemet helt enkelt är att för få akademiker överhuvudtaget är intresserade av partipolitik, och jag tror hon har helt rätt. Och jag tror att en del av ointresset grundar sig i partiers vindflöjeltendenser och en del i hur socialdemokratisk retorik fokuserat så mycket mer på vad motståndarna gör än på vad de själva vill göra. Man drar sig helt enkelt för att engagera sig i en rörelse som inte verkar veta riktigt vart den ska röra sig.
Andersson framhåller i sin artikel det faktum att ”Trots att socialdemokraterna och LO, är två krympande organisationer klamrar de sig allt hårdare fast i varandra, försäkrande att de växer ur samma träd” som bekymmersamt. Men vad händer om socialdemokraterna, med sikte på regeringsmakten, mer eller mindre annammar alliansens politik? Kommer akademikerna att återvända till fållan? Kommer de som idag hålls som kärnväljare inom socialdemokratiska partiet att känna igen sig i partiet?
Jag vet inte, jag. Det är klart att regeringsmakt är viktigt för ett parti, men partimedlemmarna då? Finns det inte en risk att man springer ifrån dem i sin ivriga jakt på regeringsmakten?
Nej, jag vet inte. Jag är inte statsvetare, men precis som fackförbunden i LO företräder sina medlemmar tycks mig det enda rimliga vara att socialdemokraterna faktiskt företräder sina medlemmar. Jag tror man har större chans att påverka om man gör så, istället för att försöka jaga ikapp dem som inte längre finner partiet relevant.
Jag vet inte, men funderar på saken, det gör jag.
You're no different to me 