#Blogg100 – första gången

Hundra dagar är lång tid. Om hundra dagar är sommaren här, soliga dagar, grönt överallt, varma vindar, bara ben. Läsåret är över, de som var elever i klassrum bara veckor innan har gått ut i världen, mot högskolor, universitet, en vinglig arbetsmarknad och en oskriven framtid. Några kommer att ära oss med att lägga till oss på Facebook, ge oss en möjlighet att då och då få en glimt av vilka vägar de tar. Andra lämnar skolgården och försvinner in i en för oss okänd framtid, och vi kan bara önska dem all lycka.

Det går så fort.

Jag tänker ge mig själv ett försök att genomföra #Blogg100 under dessa hundra dagar. Det kommer bli ungefär som vanligt, skola, politik, böcker, miljö, utvidgat kollegium, musik som illustrerar humör, stämning och saker jag av respekt för andra människor väljer att inte blogga om, lite kultur, lite HBTQ, lite flärd och lite nonsens.

Om ni vill kan ni slå vad om hur många dagar jag klarar innan jag glömmer bort att jag är med ;)

 

Du ska inte tro det blir sommar

Astrid Lindgren är med rätta en av våra mest ikoniska författare, en värdig efterträdare till Selma Lagerlöf på tjugokronorssedlarna. I sina böcker ger hon oss en bild av det samhälle ur vilket det samhälle vi lever i idag har vuxit fram. Hon gör det subtilt, det ligger bara som ett diskret raster över hennes berättelser, spelar ingen huvudroll men sopas inte åt sidan. I Emils värld skiftar makten från kyrkan till kommunen, i Madickens verklighet möts Abbes slitsamma, osäkra verklighet och Madickens egen priviligierade trygghet över staketet. Bullerbybarnen passerar på vägen mellan sin idylliska by och lika idylliska skola kontrasten som är skomakarens boning.

Och alla har de sommarlov, långa, ljuvliga sommarlov som stimulerar både kropp och sinne. Bullerbybarnen räknar sina myggbett på bryggan, Madicken och Lisabeth badar medan Alva pysslar i närheten och Ida traskar barfota i hjulspåren efter hästvagnen och sjunger om sommaren. Berättelserna utspelar sig för omkring hundra år sedan – Bullerbybarnen lite mindre, Emils Lönneberga lite mer än hundra år sedan, men Lindgren berättar om ett helt annat Sverige, i helt andra världar än den vi lever i idag, en värld som få av oss ens besökt. Kanske levde våra föräldrar, eller våra farföräldrar, i någon av dessa världar, men vi har inte gjort det.

Trots det, eller kanske på grund av det, ser vi Lindgrens fiktiva karaktärers sommarlov som idealtillvaron. Vi bortser från det historiska raster hon lyfter fram. vi vill ge dagens barn samma upplevelser, vi vill ge oss själva samma upplevelser, som vi väljer att se i böckerna. Utan att riktigt inse att föräldrarna i Lindgrens värld varken ligger i hängmattan eller äter långa, lata frukostar, inte ens åker till stranden i många timmar med barnen, utan arbetar hårt i bakgrunden, och att barnens lekar blandas upp med arbete, plikter, ansvar.

Vi sjunger Idas sommarvisa och drömmer om bilfria sandvägar, stengärsgårdar och självhushåll, och glömmer att det är hundrafemtio år sedan små flickor gick så, med den tunga kaffekorgen till de vuxna som slet hårt i stekande sol med att skörda vinterfoder till kreaturen.

Du ska inte tro det blir sommar,
ifall inte nån sätter fart
på sommarn och gör lite somrigt,
då kommer blommorna snart.
Jag gör så att blommorna blommar,
jag gör hela kohagen grön,
och nu så har sommaren kommit,
för jag har just tagit bort snön.

Jag gör mycket vatten i bäcken,
så där så det hoppar och far.
Jag gör fullt med svalor som flyger
och myggor som svalorna tar.
Jag gör löven nya på träden
och små fågelbon här och där.
Jag gör himlen vacker om kvällen,
för jag gör den alldeles skär.

Och smultron det gör jag åt barna,
för det tycker jag dom kan få,
och andra små roliga saker
som passar när barnen är små.
Och jag gör så roliga ställen,
där barnen kan springa omkring,
då blir barna fulla med sommar
och bena blir fulla med spring

En annan värld. En drömvärld, en sagovärld.

I vår värld börjar skolorna strax. Vardagen, rutinerna, strukturerna återinträder. För många barn är det en jobbig period, det kostar energi och kraft att inrätta sig i vardagen igen, att komma in i sovtider, mattider, att ta hänsyn till andra i gruppen igen. För andra är det en lättnad, de långa, tråkiga dagarna är över, äntligen kommer vardagen med regelbunden lunch, med rutiner, med kamrater, med lekar på rasterna och med lärande och kunskapsutveckling i klassrummet.

Vi har än i dag ett skolår inrättat efter den värld där Lindgrens lilla söta Ida traskar på en sandväg. Två sekler bakåt i tiden var Sverige ett bondesamhälle. I dag har vi lämnat industrisamhället bakom oss också. Kanske börjar det bli dags att lyssna på forskningen i stället för barnboksnostalgin, och överväga att organisera läsåren så att eleverna kan dra nytta av all den energi solen och ljuset ger om sommaren, och i stället få en lättare arbetsbörda på vintern, när mörker och kyla gör många människor trötta?

Det ljuva livet

Läsåret är över, skolgården är tom, kramar har utdelats, tårar torkats, många är stolta, många är glada, somliga är vemodiga, en och annan rent av ledsen att det är över.

Som jag nämnde tidigare planerade jag även i år ett litet utbrott av kreativ galenskap till skolavslutningen, och lyckades än en gång engagera en formidabel ensemble. Jag är fascinerad och ödmjukt tacksam över hur människor år efter år ställer upp och gör det möjligt att göra verklighet av stolligheter.

.

Och snart är det skolavslutning

Vårterminen är igång, planeringen gjord och kurserna har börjat få upp farten. Det står inte på förrän gräs och gröda gror, sig solens strålar närmar och allt är över, elever och kursdeltagare ger sig ut i världen och skolan än en gång ekar så tom som bara en skola kan göra när läsåret har passerat och endast personalen rör sig som övergivna spöken i lokalerna.

Så det är dags att börja fundera lite över skolavslutningen, helt enkelt.

Det ägnar jag den här helgen åt. Som traditionen bjuder kommer jag att göra vad jag kan för att inte avslöja planerna i förväg, och än så länge är det väldigt spretigt. Vilken väg det tar till slut beror på vilka som är villiga att ställa upp på mina idéer.

Välkomna tillbaka i juni om ni vill veta hur det blev.

.

 

I de sista skälvande sommarlovsveckorna….

I #skolchatt igår pratade vi om skolstarten – början på skolåret, och slutet på sommarlovet. Det märks att folk börjar komma tillbaka från semestrar, etc, och ämnet väckte intressanta diskussioner och tankegångar.

En av de tankegångar som lockade igång en kedja av tankar i min hjärna rörde det tydligen rätt välbeforskade sambandet mellan ljus och människors energinivå. Jag tror inte jag är den ende som har erfarenheten att många människor blir väldigt väldigt trötta under de mörka vintermånaderna, och liksom kommer till liv igen när vårsolen kommer igång.

Ackumulerar ni verkligen så mycket kraft och energi under dessa sommarmånader att det räcker långt in i februari? Jag tvivlar, människor är inte solcellsbatterier, och jag tycker mig dessutom vagt minnas något om hur effekten av solresor faktiskt i princip går över ungefär samtidigt som man stiger av planet. Om det stämmer torde väl den faktiska effekten av sommarsolen gå över mot slutet av september, mitten på oktober när det skoningssamma höstmörkret äntligen rullar in över oss?

I mina öron låter detta som ett tungt argument för att lägga om hela skolåret. Att studera och plugga är hårt jobb, det kräver kraft, fokus, koncentration och energi. Om det är så att ljuset bidrar till att människor har mer av detta, och mörkret bidrar till att människor har mindre av detta, hur kan det komma sig att vi inte drar nytta av det, och ägnar den ljusare delen av året till studier och den mörkare delen åt att vila?

Ett lovande inlägg

Vi pratade om sommarlovet i #skolchatt häromdagen. Det är ett inte helt enkelt ämne att prata om, sommarlovet är en känsloladdad symbol, skuggan från Bullerbybarnens idylliska lov med hölass och myggbett vilar tung över debatten, men det var ett givande samtal där en hel del klokt blev sagt.

Framförallt var det en tankegång som fick mig att reflektera – vi pratade om elever som upplever det långa sommarlovet många älskar och uppskattar och njuter av som påfrestande, av olika anledningar. Det kan handla om struktur, om sociala sammanhang, om mat, om föräldrar som jobbar, om kamrater som är bortresta, om kamrater som man faktiskt bara umgås med i skolan, om stökiga hemmiljöer och mycket annat.

Det funderades kring om aktiviteter anordnade av kommunen, fritids, skolbibliotek eller rent av sommarundervisning kunde vara till hjälp i sammanhanget, om det kanske är dags att organisera om läsåret så att lovet faktiskt blir kortare och mindre otympligt att hantera.

Och ungefär i det sammanhanget lyftes tanken att för lärarna så är skulle en omorganisation av läsåret, där sommarlovet kortas till säg fem eller sju veckor innebära en betydande försämring av arbetsvillkoren, man behöver flera veckor för att bara varva ner från läsåret, flera veckor för att planera nästa läsår och däremellan de fem veckors semester och rekreation som de flesta som arbetar i sverige får.

Och jag tänker att det nog är så att det här med hur vi lägger upp läsåret, det är något vi behöver prata om och fundera en hel del över i svenska skolan.

#skolchatt om tid

Det är torsdag och #skolchatt igen. Tiden går fort när man har roligt, och vi är redan mer än halvvägs igenom juli och sommarlovet.

Här förleden kom jag att småprata med någon på Twitter om hur relativt detta med tiden är, hur det för den ena kan vara skönt avkopplande och semesterkänsla att inse att man inte ens vet riktigt vilken veckodag det är medan samma upplevelse för den andra blir ångest och stress, en känsla av att semestern aldrig kommer ta slut och att vardagens trygga struktur är långt utom räckhåll.

Det gäller våra elever i lika hög grad. Sommarlovet, tio långa veckor utan skola, är för somliga en underbar oas, en härlig tid tillsammans med familj och vänner, lek, vila, äventyr. För andra är det tio oändliga veckor av väntan på att skolan skall komma igång igen. Tio oändliga veckors väntan på lagad lunch varje dag, tio oändliga veckors väntan på struktur, på ett socialt sammanhang.

Hur förhåller vi oss till detta i skolan? Är sommarlovet för långt, rent utav? Om detta pratar vi i #skolchatt i kväll. Klockan åtta, precis som vanligt, en timme som brukar dra förbi på mindre än en kvart.

Sommarjobb

Jag läser the Hunger Games. Jag har läst den innan, för min egen skull, men nu läser jag den för att undervisa den i höst. Det är en annan sorts läsning än när jag läste den bara för att, en närmare, långsammare, mer förgrenad sorts läsning som sträcker sig utanför, genom, bortom själva historian i boken.

Jag är dåligt uppdaterad på det här med reality-tv och dokusåpor, och känner att det kan vara så att en säsong IDOL inte riktigt räcker som research för att få grepp om den sortens program som ligger till grund för själva spelet. Jag behöver mer research.

Doctor Who tycks som ett bra ställe att börja:

.

Skolan och nätet

Det här med IT i skolan.

Det går sådär, kan man säga.

Trots att Sverige är ett av de länder i världen där det genomsnittliga IT-användandet ligger högst. Trots att det fläckvis finns en nykläckt, storögd fascination, en nyförälskad, okritisk passion, finns samtidigt en nyvaken insikt i att svenska lärarkårens genomsnittliga digitala litteracitet inte riktigt motsvarar behoven. Sätter man detta i samband med hur huvudmännens inställning är av vitt skiftande modell:

Det händer väldigt mycket på många ställen. På många ställen händer det väldigt lite. Så det är egentligen en ökande klyfta vi ser i svenska skolor i dag, säger Peter Becker, ordförande för Datorn i utbildningen.

så finner man sig kanske rätt som det är funderande över vad som kan göras åt saken.

Borde vi göra något åt detta? Lite folkbildningsmässigt tillsammans, sådär, kanske?

T ex skulle man kunna tänka sig en lättsam, smått informell fortbildningsinsats där samtliga lärare, i samtliga skolformer, i samtliga kommuner och organisationer, kunnat ägna åtminstone ett par timmar ett par dagar i veckan under sommarlovet åt att göra sig stabilt hemmastadda på nätet. Man kan, om man vill, föreställa sig ett slags faddersystem där de som är hemmastadda redan tar på sig ansvaret för att visa den som känner sig lite borttappad runt, introducerar nykomlingen till sitt nätverk och förklarar hur etiketten fungerar på Twitter, Facebook etc.

Jag tror det skulle innebära skillnad för det där förargliga genomsnittet. Jag föreställer mig att det skulle kunna ge bieffekter också,  göra det lättare att samarbeta lite härs och tvärs över landet och skolformer också. I all enkelhet skulle det kanske rent av medföra att svensk skola är lite bättre rustad när höstterminen börjar än den är i dag?

En folkhögskollärares sommarlov XV

Sista avsnittet. Jag vet inte riktigt om det varit den mest spännande och givande serien i bloggens historia, men hoppas den gett någon något.

Detta är helgen innan vi börjar jobba ”på riktigt”, schemalagda aktiviteter, samplanering och synkronisering av planeringar, genomgång och presentationer av det som är nytt. Nya kollegor, inte minst, det ska bli spännande att träffa dem och se vilka de är.

Det blir en arbetshelg, det är några bitar som ska läggas på plats i sista ögonblicket, bitar jag väntat in och bitar jag inte kunnat göra förrän de bitar jag väntat in lagts. Det ska bokas lite salar, och skrivas lite listor. Spana efter en sten med ett hål rakt igenom.

Sånt där sista minuten-pyssel, ni vet. Hur är det, känner ni er redo att starta upp terminen?

.