Arkiv

Etikettarkiv: sommarlov

Det här med IT i skolan.

Det går sådär, kan man säga.

Trots att Sverige är ett av de länder i världen där det genomsnittliga IT-användandet ligger högst. Trots att det fläckvis finns en nykläckt, storögd fascination, en nyförälskad, okritisk passion, finns samtidigt en nyvaken insikt i att svenska lärarkårens genomsnittliga digitala litteracitet inte riktigt motsvarar behoven. Sätter man detta i samband med hur huvudmännens inställning är av vitt skiftande modell:

Det händer väldigt mycket på många ställen. På många ställen händer det väldigt lite. Så det är egentligen en ökande klyfta vi ser i svenska skolor i dag, säger Peter Becker, ordförande för Datorn i utbildningen.

så finner man sig kanske rätt som det är funderande över vad som kan göras åt saken.

Borde vi göra något åt detta? Lite folkbildningsmässigt tillsammans, sådär, kanske?

T ex skulle man kunna tänka sig en lättsam, smått informell fortbildningsinsats där samtliga lärare, i samtliga skolformer, i samtliga kommuner och organisationer, kunnat ägna åtminstone ett par timmar ett par dagar i veckan under sommarlovet åt att göra sig stabilt hemmastadda på nätet. Man kan, om man vill, föreställa sig ett slags faddersystem där de som är hemmastadda redan tar på sig ansvaret för att visa den som känner sig lite borttappad runt, introducerar nykomlingen till sitt nätverk och förklarar hur etiketten fungerar på Twitter, Facebook etc.

Jag tror det skulle innebära skillnad för det där förargliga genomsnittet. Jag föreställer mig att det skulle kunna ge bieffekter också,  göra det lättare att samarbeta lite härs och tvärs över landet och skolformer också. I all enkelhet skulle det kanske rent av medföra att svensk skola är lite bättre rustad när höstterminen börjar än den är i dag?

Sista avsnittet. Jag vet inte riktigt om det varit den mest spännande och givande serien i bloggens historia, men hoppas den gett någon något.

Detta är helgen innan vi börjar jobba ”på riktigt”, schemalagda aktiviteter, samplanering och synkronisering av planeringar, genomgång och presentationer av det som är nytt. Nya kollegor, inte minst, det ska bli spännande att träffa dem och se vilka de är.

Det blir en arbetshelg, det är några bitar som ska läggas på plats i sista ögonblicket, bitar jag väntat in och bitar jag inte kunnat göra förrän de bitar jag väntat in lagts. Det ska bokas lite salar, och skrivas lite listor. Spana efter en sten med ett hål rakt igenom.

Sånt där sista minuten-pyssel, ni vet. Hur är det, känner ni er redo att starta upp terminen?

.

Att lyssna till hur pusselbit efter pusselbit av det som ska bli ett nytt läsår klickar på plats såhär mot slutet av sommarlovet är en speciell känsla. Det finns gott om hål, såklart, och en hel del bitar ligger fortfarande med baksidan upp, men man börjar kunna skönja strukturen och motivet. Det börjar bli tydligt att det är ett pussel där alla har några bitar, och allas bitar är viktiga. Hur många man har, om de passar ihop med varandra eller är spridda över hela pusslet och fyller små hål här och där, om de bildar en ram eller ett hörn är inte det viktiga – det viktiga är att alla bidrar med sina bitar. Först då kan det bli komplett.

Jag vet inte hur ni ser på saken, men för mig antyder rubriker som den i Expressen att vi nog behöver tänka lite kring hur vi tänker kring det här med semester, trots allt. Jag har tagit upp ämnet ett par gånger, och nu kommer ny forskning och visar att det här med känslan av långvarig återhämtningseffekten efter semestern är mest placebo-effekt.

Professor Bengt Arnetz pratar i P1-morgon bland annat om hur lite det faktiskt forskats kring semestern, men också om hur de forskningsresultat som faktiskt finns kan påverka t ex förhandlingarna mellan arbetsmarknadsparterna:

Kanske vikten av att fördela om semestern, i stället för att kanske ha fyra veckor så fundera på ska vi föreslå tre veckor och sen lägga ytterligare kortare semestrar under andra delar av året.

På annan plats i Expressen går Niklas Ekdal så långt att han helt enkelt föreslår att vi ska lägga ner det här med semester:

Det är mycket som är sjukt med semester­filosofin. Vi behöver tre veckors ledighet för att varva ner, enligt stressexperterna. Fel, fel, fel, säger modern forskning – som tvärtom visar att semester­effekten bara sitter i någon vecka av höstterminen.
Bakom resonemanget om nedvarvningen ligger föreställningen att livet till vardags måste vara ett nervdallrande helvete. Det som stressar den moderna människan mest är dock inte det väl­organiserade jobbet, utan tusen olika krav från familjelivet och en aktiv fritid – krav som bara trappas upp när vi får ledigt

Notera att varken Ekdal, Arnetz eller jag talar emot att vi ska ha ledigt!

Tvärtom. Det är klart både vi som arbetar och de som går i skolan skall ha ledigt och möjlighet och utrymme både att återhämta sig och göra något annat än man gör till vardags, att resa (med tåg, helst, kom ihåg att vi bara har en planet och den ska räcka till fler än oss) eller ta ett semestervikariat eller umgås med familjen eller läsa en hög med böcker, vilket man nu föredrar eller har möjlighet till. Det jag, och de, ifrågasätter är om det verkligen är optimalt att jobba och jobba och jobba, i elva månader, tills vi är så uppe i varv att det tar mer än en vecka att landa och hämta andan, ta en lång paus och sen gör om samma sak igen.

Forskningen antyder att högpresterande människor lägger upp sitt arbetsår på ett annat sätt. Ekdal igen:

Allt färre människor har traditionella, livslånga anställningar. I stället sprider sig gigonomin, ett begrepp myntat av Newsweek och The Daily Beasts chefredaktör Tina Brown, där tillfälliga projekt och begränsade ”gig” ersätter de inrutade terminerna. Den höga produktiviteten och de flexibla arbetsvillkoren ger fler och fler möjlighet att planera det egna arbetet.
Här föds en otrygghet som måste hanteras – men också en ny frihet att ta vara på [...] Lägg ner sommarlovet och sprid ledigheten över året. Lägg ner idén om den sammanhängande industrisemestern, och bejaka detta gränslösa nya arbetsliv, med möjligheter att varva den fria och produktiva tiden.

Journalisten som samtalade med Arnatz i P1-morgon ställde frågan om hur populär man blir om man förespråkar en omläggning av den traditionella, mytomspunna semestern. Inte alls, kan jag berätta. Men det hindrar inte att vi behöver lyssna på forskningen och fundera på saken. Det kan vara så att vi skulle må bättre av det.

Det är bättre, berättar en studie som Aftonbladet berättar om, att sprida ut semestern, ta ett par dagar här och ett par dagar där, istället för en lång, sammanhängande ledighet:

Fyra veckors semester är inte bra för hjärnan i sig, man återhämtar sig helt enkelt inte. Därför bör man ha flera mikrosemestrar istället, säger Bengt Arnetz, professor vid Uppsala Universitet och vid Wayne State University i Michigan, med stress och återhämtning som specialområde [...] Att vi skulle må bättre av längre semestrar är en myt. Det spelar ingen roll hur lång semester du har. Det finns tvärtemot ett starkt biologiskt stöd för att sprida ut den.

och jag kommer genast att tänka på diskussioner vi haft om läsårstider. De behov det anakronistiska upplägg vi nostalgiskt håller fast vid svarade mot finns inte längre kvar. Sommarlovet var inte en lång ledighet för att vila upp sig från det hårda skolåret, utan en arbetsintensiv period på gården då alla händer behövdes för att man skulle ha mat under det lågintensiva vinterhalvåret, då barnen istället kunde avvaras och ägna sin tid åt skolan. Ja, med undantag för det som i vissa delar av landet kallas potatislov, i andra delar betlov eller skurlov, då arbetskraften behövdes igen, och de kristna högtiderna förstås.

Industrisamhället visste att ta vara på tiden, med skiftlag och ackord höll man produktionen igång, men maskinerna behövde servas och repareras ibland, och det stoppade upp verksamheten. Lösningen blev industrisemestern, fyra veckor då man stängde av de löpande banden, stannade maskinerna och servade och reparerade medan arbetarna fick ledigt i högsommarvärmen.

Men det var då det. Nu är en annan tid, understryker Arnetz:

Man behöver ta semester då och då. Men att jobba stenhårt och försöka återhämta sig på fyra veckor fungerar inte. Vi är dessutom i ett kunskapssamhälle där man inte behöver stänga industrin för att serva maskinerna i fyra veckor. Den bästa hjärnvården har att göra med vad som sker på semestern.

Det svenska samhället är i mångt och mycket inrättat efter skolan. Semestrar läggs i huvudsak under lov, dels för att det är då barnen är lediga, dels för att det är då ungdomarna är lediga och kan gå in som billiga, underpriviligierade men nödvändiga semestervikarier. Tre terminer skulle ge utrymme för de kortare och mer frekventa semestrar som skulle ge oss den återhämtning vi behöver.

Tanken är värd att tänka såhär i semestertider.

Oroa er inte, även Morrica kommer att ta ut sin lagstadgade semester, varendaste minut av den. Jag har inte för avsikt att skjuta några avtal i sank.

Men eftersom jag är som jag är, vad gäller det här med väder och sånt, och eftersom jag faktiskt har den sortens jobb där man, under det absurt långa sommarlovet, lägger upp sin tid som man vill, så sparar jag mina semesterdagar till de dagar då det faktiskt är skönt och vilsamt att vara ledig, dvs till gråvädersdagar, till åskvädersdagar och stormdagar.

Förlåt alla som uppfattar detta som okollegialt och illojalt!

.

Två paket fyllda med böcker har anlänt. Det är höstens och vinterns böcker som har anlänt, och det är min semesterläsning:

Ja, för det är ju lite det som är poängen med den här serien – sommarlov är ett privilegium, men det är inte synonymt med semester. Elever har sommarlov, och medan de har sommarlov har vi utrymme och tid för det där som vi inte har tid för under läsåret – att planera det kommande, att ta del av forskning och läsa in oss på den kurslitteratur vi planerar att använda. Och semester.

En av de böcker som kommer att läsas i mitt klassrum på Hvilan i höst är Coraline av Neil Gaiman och eftersom sommarlovet ännu bara tagit sin början vill jag passa på att rekommendera den inför hösten. Jag tror den passar bäst för inte så avancerade grupper som ändå vill läsa en riktig bok.

Historien är en spännande saga om flickan Coraline som flyttar till ett nytt, stort hus med sina föräldrar, som visserligen jobbar hemifrån men jobbar så mycket att de knappt har tid med henne. Lyckligtvis är Coraline en upptäckare, och ägnar dagarna åt att upptäcka trädgården, bekanta sig med grannarna och, en dag när regnet öser ner, våningen. Det är då hon hittar Dörren. Den leder synbarligen ingenstans, bakom den finns en röd tegelvägg och Coralines mamma förklarar att den ledde någonstans innan man delade upp huset i lägenheter. Men det är klart att den leder någonstans…

Från språkundervisningsperspektiv är det en lika fantastisk bok finner jag när jag börjat arbeta med att förbereda den – kapitlen låter sig utan större besvär delas in i kortare avsnitt där språkliga och grammatiska aspekterna låter sig belysas minst lika tydligt som i vilken lärobok man vill. Coralines utforskande öppnar upp det ena temat efter det andra i ordkunskap och svårighetsgraden i språket såväl som berättartekniskt stegras genom historien. En annan aspekt som man kan lyfta, om man vill, är att eftersom Gaiman är engelsman är det brittisk engelska som används i historien. Coraline bor t ex i en flat, snarare än i en apartment.

Som kronan på verket finns Coraline, givetvis, som ljudbok också, inläst av författaren själv.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 1 934 other followers