April

Jo, jag vet, det är Mars nu, men just nu vill jag prata lite om April, ty i April händer det saker här nere i Skåne:

11 April slår EdCamp Öresund ut i full blom. Vi börjar 17.00 och håller på till 20.00. Ni har väl anmält er? Det börjar bli dags att fundera över vad vi vill prata om också. EdCamp fungerar ju nämligen så – en deltagarstyrd okonferense bygger helt på att deltagarna har med sig ämnen, och kring dessa pratar vi, delar erfarenheter, uttrycker åsikter och tankar.

12 April hälsar Hvilan alla som funderar på att börja studera välkommna till Öppet Hus. Ingen föranmälan här, det är bara att hoppa av 130 vid hållplats Lindvägen och stiga på. Vi börjar 12.00 och håller på till 17.00. Vi bjuder på kaffe, te och något att äta. I sal 21 i Språkhuset kommer det dessutom att bjudas på färgglada karameller (om ni kommer i tid, i fjol var de helt slut redan klockan två), information om engelskaundervisningen och möjligheterna att få extra stöd i språk, svenska såväl som engelska, på Hvilan, och kanske en och annan Överraskning därtill.

16 April hälsar folkbildningsnätet alla folkbildare välkomna till Nätpedagogisk Ämneskurs i Engelska. Vi kommer att prata om de öppna resurser som finns på nätet, dela erfarenheter och tips, och vi kommer att nätverka. Risken finns att man har ett Twitterkonto när kursen är över. Anmälan sker på folkbildningsnätet.

20 April kommer jag att träffa Helena von Schantz i verkliga livet och i Malmö där hon föreläser på Bedömningskonferensen 2012. Det gör mig så innerligt glad!

27 April åker jag till Sundsgården för en fortbildning kring dyslexi, kärnämnen och lärverktyg.

Vilken månad!

Förläggartrender

I DN påminns jag om att det ju faktiskt finns trender inom de flesta områden, och bokförläggarbranschen är inget undantag. Och det handlar inte i första hand om vare sig formatet eller distributionen den här gången, utan om språk:

Antalet översättningar från engelskan sjunker stadigt. Samtidigt ges det ut fler svenska böcker. För 20 år sedan var det tvärt om. Då dominerade de utländska böckerna som översatts till svenska, säger Kristina Ahlinder, vd på Förläggareföreningen.

Det är flera faktorer som samverkar till att översättningarna minskat. Kristina Ahlinder pekar bland annat på att kostnaderna för översättning ökat så mycket att en del förlag inte längre har råd att arbeta med utländsk litteratur. Ett annat skäl är att tålamodet hos läsarna minskat och att många nu för tiden vill ha nyutkomna böcker direkt. Ytterligare ett skäl är att läsarna numera är så vana vid att läsa engelska att de aktivt söker sig till böcker på originalspråket engelska.

Ett par konsekvenser av detta, berättar artikeln, är att de stora engelskspråkiga förlagen gärna väntar så länge som möjligt med att släppa svenska rättigheter till böcker för att öka försäljningen av utgåvorna på orginalspråk, Amazon planerar att öppna en egen filial för Sverige och norra Europa och bokhandlare specialiserar sig på att snabbt få hit nyheterna från den engelskspråkiga världen. Och trenden är inte unikt svensk:

Intresset för att läsa böcker på engelska sprider sig inte bara i Sverige och Europa utan är en del av en global utveckling där de engelskspråkiga böckerna dominerar. Det är också förklaringen till att en så stor del av den svenska produktionen av deckare nu översätts till engelska och säljs internationellt. Exporten av svenska böcker steg under 2010 till rekordnivån 154,4 miljoner kronor, vilket är en ökning med över 25 procent sedan 2009 och en fördubbling jämfört med år 2000. Bakom framgången står författare som Stieg Larsson, Camilla Läckberg, Mons Kallentoft, Henning Mankell och pseudonymen Lars Kepler.

Engelskan spreds en gång över världen genom kolonialisering och handel, och med dess ställning som Internets inofficiella officiella språk letar den nu sig in i ännu fler områden och regioner och in i människors vardag genom skönlitteraturen. Jag gillar den utvecklingen – ett språk som människor från alla hörn av världen kan mötas och kommunicera på, det kan jag bara se fördelar med.

Inväntar tidvattnet

För er som undrat kan jag berätta att projeket sjösatts, den hamn där jag hamnade visar sig generös och acceptabel och vi inväntar nu tidvattnet för att sätta segel och ge oss ut på de sju haven.

.

.

Projektet – en uppdatering

Jag trivs bra med havsmetaforen i sammahanget, så jag fortsätter med den ett tag om det är i sin ordning.

Trots morgonens farhågor konstaterar jag att min egen kompass fungerar som den ska, trots att de magnetiska hållpunkterna ibland befinner sig på glid och trots att den farkost jag befann mig ombord på inte var långsiktigt hållbar kom jag i hamn. Hamnen är inte den förväntade, men den är livaktig och spännande och ser lovande ut.

.

.

Ett projekt

Jag vet inte säkert, det kan vara så att detta får man prata öppet om, det kan också vara så att det bör hållas hemligt tills det accepteras och jag härmed komplett förstör för mig själv. Lite spänning i vardagen piggar upp tillvaron, särskilt om man lägger till lite stämningshöjande musik:

.

. 

Så här ligger det till: jag och mina kollegor, ja nästan alla på nästan alla folkhögskolor i Skåne ingår i ett projekt. Och i detta projekt skall, som det plägar, komma att ingå delprojekt. Och jag har funderat ut ett superspännande projekt!

Jag vill lära mig mer om vilka specifika utmaningar och svårigheter det svenska språket bjuder för den som har antingen persiska eller arabiska som modersmål. Från så många aspekter som möjligt. Jag tänker på fonem och grafem, lyssnande, läsande, talande, skrivande. Jag tänker på aspekter som syntax och prosodi, språksociologiska och semantiska aspekter etc etc. Jag vill ta del av det som finns beforskat inom området, och jag vill ta del av andras empiriska erfarenheter, deras obesvationer och reflektioner kring frågan och dela med mig av mina egna till den som eventuellt visar intresse.

Vad säger ni? Visst låter det spännande? Skulle ni, om möjlighet gavs, vilja vara med och lära er mer om detta? Besitter ni lite (eller jättemycket) kunskaper på området och vill dela med er?

Jag tror det kan bli hur spännande och kul som helst!

Innerligt fascinerande!

Så mycket från så lite!

.

Kommunikation över så enorma avstånd, både i tid och rum, visst är det lite spännande?

Eeeeeeh……..

Svenska Dagbladet berättar om en studie gjord vid University of Rochester kring funktionen av de där hummande mumlande ljuden vi gör när vi söker efter ord:

dessa inskjutna småord kan underlätta språkinlärningen för barn. När vi vuxna famlar efter ord och lägger in ett ”öhhh” mitt i en mening, signalerar vi omedvetet till barnet att nästa ord vi kommer att uttala troligtvis är okänt och därför kräver lite extra uppmärksamhet för att förstå.

Små barns språkinlärning har relevans för oss alla eftersom vi faktiskt lär oss språk ungefär på samma sätt hela livet. Även om metoderna växlar, läsning kommer in i bilden, tempot växlar och den kognitiva mognaden ökar och vi kan dra medvetna slutsatser utifrån given information så är det inte jättestor skillnad hur språkinlärningen går till, hur förståelsen och förtrogenheten växer fram.

Hummande och mumlandet fungerar i talspråket ungefär på samma sätt som highlighter, understrykningar eller kursiveringar i texten, de ger en förvarning om att nu, här, kommer ett begrepp som bör uppmärksammas och läggas på minnet.

Detta är relevant för språklärare, men inte bara för den som undervisar i ett eller annat språk. Det är lika relevant för den som undervisar i kemi, och måste lära ut ämnesspråket kemi, för den som undervisar i geografi och samhällskunskap och bild och musik och måste lära ut de ämnesspråk som gör att man faktiskt kan börja prata om ämnet i fråga på den abstrakta nivån där man kan ställa frågor om ”vad händer om…” och resonera sig fram till en plausibel teori om vad som faktiskt skulle hända.

Och att kunna göra det har sina definitiva fördelar. Visst kan man experimentera sig fram till mycket, handgripligt undersöka ”vad händer om…” men ett och annat ”om” innebär fatala konsekvenser, antingen för oss som individer eller rent av för oss som samhälle. Då är det inte så dumt att prova experimentet i teorin först.

Micael Dahlén är professor i ekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Ljudet är lite svajigt en bit in i föredraget, men det jag vill fästa er uppmärksamhet på tar sin början redan 2.16, och Dahléns reaktion på intervjuarens (jag hittar inte dennes namn någonstans, men jag är säker på att han har ett) tveksamma sätt att prata om den professor som dagen innan pratade om Dahlén illustrerar tydligt effekten av eeeeeh….

.

 

En helt ny värld

Att världen förändras vet vi, och även om det kan vara nog så nöjsamt att se tillbaka och ägna en helgaftonskväll åt att gnabbas om vem som sa vad först och vilka konsekvenser det ledde till och hur det EGENTLIGEN gick till då, den där gången 1994 eller 1973 så kan vi inte göra mycket åt saken. Det har hänt, konsekvenserna har utvecklats och vi befinner oss här och nu och måste leva med dem.

Den syns i språket, den här förändringen. Uttryck dyker upp och försvinner, förändras när världen förändras eller blir lustiga anakronismer som används för att ge en tidsanda eller väcka uppmärksamhet.

Ni har säkert hört skämtet om armén, kartan och verkligheten, inte sant? ”Om inte kartan stämmer med verkligheten gäller kartan”

Det har uppdaterats: ”GPSen ledde oss fel! Den här stan behöver ny programvara!”

Språket är inte skrivet i cement, det är följsamt och smidigt och speglar ofta vår världsbildsförändring innan vi ens är helt medvetna om att vi börjat tänka annorlunda.

.

Det är som att cykla

Hos Mats samtalar vi om vad det innebär att kunna cykla. En viktig gräns går mellan stödhjul och icke stödhjul, hävdar Mats och det håller jag med om, men är man framme vid målet när man nått dithän? Är man cyklist om man i en trygg miljö, utan störande moment som stör koncentrationen, kan hålla balansen på cykeln utan stödhjul, starta, hålla farten, svänga, bromsa och stanna utan att falla? Nej, det behövs mer, såklart. Man behöver kunna hantera cykeln i ett sammanhang också. Cykla på en cykelbana, i trafiken, med saker på pakethållaren och/eller i en cykelkorg. Man behöver kunna hantera cykeln bland andra cyklister, backkrön och motvind och ta sig förbi en hel grupp livliga dagisbarn utan att köra på någon eller välta. Ska man nå dithän behöver man ha fokus på annat än tramporna.

Det sägs att om man väl lärt sig att cykla glömmer man inte hur. Förmågan att cykla automatiseras, ungefär som förmågan att gå. Kroppen håller balansen av sig själv, lutar sig åt rätt håll, lutar cykeln åt rätt håll, reglerar hastigheten efter förhållandena, kompenserar för vind och motlut utan att man behöver tänka på vad man gör, och man kan ägna uppmärksamhet åt omgivningen.

I Zarembas andra reportage om den svenska skolan är det läsningen som står i fokus. Läsförmågan kan med lite fantasi jämföras med förmågan att cykla. Zaremba tar ett exempel som, berättar han, ingår i ett test som på många skolor används för att mäta läsförmågan:

Var god och läs högt: Sjob flirk drojper, lomrimp jörkloschepi. Bloamit deb brystegrä? Stjilmak!

”Var det intressant?” frågar han retoriskt, och fortsätter: ”För mig mäter det förmågan att utstöta ljud vid åsynen av tecken, en färdighet som jag ännu inte haft användning för.” I det har han helt rätt. Och helt fel. Exemplet kommer från ett test som används vid utredning av läs och skrivsvårigheter.

Och mycket riktigt, man använder det för att testa om personen som testas har förmågan att koppla fonem, dvs ljud, till grafem, dvs skrivtecken, aka bokstäver. Det är nämligen inte helt ovanligt att den som har läs och skrivsvårigheter har svårt att skilja på t ex d och b. De ser ju lurigt lika ut, bara vända åt olika håll. Genom att låta personen läsa nonsensord blir det tydligt om personen har förmågan att koppla fonem till grafem, eller om det är så att det bara ser ut så för att personen känner igen somliga ordbilder och gissar väl utifrån sammanhang när personen läser riktiga ord.

Zaremba hugger dock i sten när han säger att han ännu inte haft användning för förmågan. Den är en essentiell del av den läs och skrivförmåga han använder i sitt arbete.

Det förkättade vitsippeprovet Hammar Säfström använde i säsongens omgång av 9A kommer från samma testbatteri, förresten.

Precis som den rent mekaniska delen av cyklandet behöver bli automatiserad innan cyklisten kan ge sig ut i trafiken på egen hand, utan att riskera liv och lem vare sig på sig själv eller andra, behöver den mekaniska delen av läsandet, avkodningen som den kallas, bli automatiserad innan läsaren kan ge sig i kast med mer komplexa projekt som artiklar i Metro eller lärobokstexter. Om den inte är det, om läsaren t ex måste ljuda sig igenom vartenda ord för att kopplingen mellan fonem och grafem inte fungerar fullt ut, blir läsandet jobbigt och läsförståelsen blir lidande. Det går helt enkelt så mycket tankekraft åt att avkoda att sammanhanget går förlorat. Precis på samma sätt som överblicken över omgivningen och trafiken går förlorad om tankekraften går åt till att trampa.

Björklunds bespottade ord om läsa skriv räkna (jag kan inte länka, jag vet inte när eller ens om han faktiskt sagt det eller om det är ännu en skoldebattsskröna) handlar om detta. Automatiserad läsning, automatiserad skrivning och automatiserad räkning är inte målet för skolan. Det är förmågor man behöver för att man inte ska behöva stå vid sidan av och se på när andra susar ut i livet med vinden i håret och överblick över omgivningen.

Dax att införa hemläxa i förskolan

Länge nog har de där små rackarungarna i förskolan sluppit undan regelbundna hemläxor, utan de har obekymrade kunna drälla omkring hela eftermiddagarna och göra just ingenting om de har lust med det. Men nu, skriver Malin Siwe i Expressen, är det dags.

Nej, det är inget aprilskämt. Ledarartikeln är skriven den 23 mars, men det är först nu jag kommit mig för att kommentera på den, trots att jag helhjärtat instämmer i Siwes text:

Det händer att lärare i svenska för invandrare rekommenderar att titta på Bolibompa och annat på Barnkanalen med sina ungar, eller helt själva. Det förekommer att förskollärare ger samma råd. Men egentligen borde alla förskollärare ge barnen i läxa att kolla svensk barn-tv en timme om dagen, helst tillsammans med en förälder. Och därtill låna ut Pippi, Tsatsiki eller Alfons Åberg på dvd. Eller för all del något utländskt tecknat, om alla talar svenska.
Den som är född i Sverige, eller har kommit hit i späda år, måste ges möjligheten att själv välja sin identitet: svensk, svensk-irakier, irakier. Ungdomarna ska inte tvingas välja bort det svenska på grund av att de fått för dålig bas i skolan.

Problemet hon lyfter är på riktigt, och det är viktigt. Språk är makt, den som behärskar språket förstår vad som sägs, och blir inte lurad av undermeningar eller halvsagda sanningar. Den som behärskar språket kan uttrycka sig, kräva sin rätt, argumentera, förklara, motivera och nå fram.

Lär mig riktig svenska! Jag kan bara blattesvenska och jag vill inte låta dum!

sa en elev i mitt klassrum för några år sedan. Det är ett verkligt, konkret problem inte bara för de elever som, likt Ali i 9A sorgset suckar:

Jag är ju född i Sverige, jag har gått nio år i en svensk skola. Ändå ligger jag på en sådan nivå, det tycker jag är helt sjukt

utan för hela samhället. De vill inte låta dumma, ungarna från de invandrartäta förorterna, precis som ungarna från Bjästa, Kävlinge eller Örebro inte vill låta dumma. De vill kunna uttrycka sig, de vill ha språket och makten.

Att ge dem Bolibompa i läxa är en gåva som hjälper dem på vägen. Jag gillar’t. Vad tycker ni?