Sex i #skolchatt

Många av de saker man förväntas lära sig i skolan tycks, för eleven, ibland för föräldrar och många andra vuxna omkring skolan, ibland, till och med för läraren, abstrakt och ogripbart. När kommer eleven att ha användning för kunskapen? När kommer eleven ha glädje av den?  Ofta rör det sig om något som kommer att tjäna som grund för något annat som i sin tur tillsammans med annan ungefär lika abstrakt och svårgreppbar kunskap kommer att göra det möjligt för eleven att lära sig något helt annat, något som kan tyckas fullständigt orelaterat, i en avlägsen framtid, flera årskurser senare.

Ikväll på Twitter under hastagen #skolchatt klockan 20.00 pratar vi om ett av de mer påtagliga, hangripliga kunskapsområdena där kopplingen till elevens faktiska verklighet är tydlig och konkret. Sex och samlevnad är ett sådant område. De allra flesta av eleverna i svenska skolor, oavsett om vi pratar om kommunala skolor eller friskolor, grundskolor, gymnasieskolor eller någon annan form av skolor, kommer att engagera sig i någon form av sexuell relation och, under längre eller kortare perioder, dela hushåll med någon annan människa.

Att momentet som går under rubriken sex och samlevnad är viktigt tror jag få förnekar, och de flesta i skolan är nog så medvetna om hur ämnesövergripande och omfattande momentet är. Det inbegriper och tangerar superviktiga och påtagliga aspekter som preventivmedel, ekonomi, juridik, statistik, bostadspolitik och utbildning. Dessutom inbegriper och tangerar momentet lika viktiga men mindre konkreta och djupt personliga aspekter som kärlek, vänskap, identitet, HBTQ, aborter, Instagramupplopp, skolskjutningar, värderingar, heder, status, etik och moral.

Hur arbetar vi med momentet sex och samlevnad i skolan? Räcker det med en temadag, eller kanske en temadag, per läsår? Ser en film? Bjuder vi in representanter från RFSU som kommer och berättar och svarar på elevernas frågor?

Eller arbetar vi på ett mer genomgripande sätt, drar nytta av alla de olika erfarenheter och kunskaper som finns i skolan? Samarbetar och samverkar med varandra och hjälps åt? Vem tar det övergripande ansvaret? Biologiläraren? Samhällskunskapsläraren? Skolsköterskan? Idrottsläraren? Fritidsledaren? Rektor? En arbetsgrupp?

Välkomna!

Matematiska samband

Jag säger absolut inte att det är så, men jag säger att vi bör reflektera över huruvida det faktum att oproportionerligt många unga människor tror att de har problem med sitt matematiska tänkande, trots att de i själva verket har ett väl utvecklat sådant och bara har brister i själva baskunskaperna, möjligen kan ha sin grund i något annat än de unga människorna per se?

De är så många, och det tycks mig helt orimligt att inte åtminstone fundera över vilken betydelse själva den undervisning de utsatts för från späda år har i sammanhanget. Jag har inte forskat på saken, så jag kan ta helt fel, men mig tycks det rimligare att anta att undervisningen gör större skillnad än t ex kön eller postnummer.

.

#skolchatt om undervisning för lärande

Det är mindre än en och en halv timme kvar till #skolchatt och jag inser att i dag hinner jag inte förblogga om ämnet. Helena von Schantz har dock skrivit klokt om saken, så jag hänvisar er med varm hand till hennes blogg.

Mitt soundtrack till kvällens samtal:

.

Gästbloggat på re:flexbloggen

Twitter är snabbt och enkelt, fyllt av möten, människor och möjligheter, och det har definitivt en plats i skolan i dag. Men det kan vara en god idé att läraren lägger en stund på att ta reda på vad h*n gör, hur saker fungerar, vilka möjligheter som finns innan h*n bestämmer sig för att använda Twitter i undervisningen. Så det pratar jag lite om i ett gästinlägg på Re:flexbloggen i dag.

Kraften och tiden

Om Kraften och Tiden funderar Magnus Blixt:

Jag är övertygad om att alla lärare har en ambition att skapa maximalt med kunskapstillväxt och lärande genom så bra undervisning (Skollagen 3§) som det bara är möjligt för att barn och unga ska ges möjligheter att nå sin potential (” ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt.” /Skollagen 4§). Men att göra det kräver både Tid och KraftKärnan i lärararbetet är undervisningen. För att undervisningen ska hålla hög kvalitet krävs det tid och möjligheter för planering och uppföljning. ”för- och efterarbete brukar lärare ofta benämna denna uppgift, men jag använder konsekvent ”planerings- och uppföljningsarbete” som ju även icke-lärare förstår vad det innebär.

men, fortsätter han:

 Ändå så minskar denna tid stadigt i skolan. Det märker jag. De som har arbetat längre säger att trenden varit tydlig länge. Den minskar inte till förmån för kompetensutveckling, forskning, reflektion, vilket antagligen gett vinster på sikt och därmed kunnat ses som en investering. Den minskar istället genom att allt fler administrativa uppgifter läggs på, allt mer vaktmästaruppgifter, omsorg, fostran, föräldrakontakter, dokumentation för dokumentationens skull. Samtidigt ökar mängden undervisning, sakta men säkert.

Det Magnus säger äger sin riktighet – tiden är begränsad, det gäller inte minst den betalda arbetstiden, och till synes små uppgifter som att byta en glödlampa, fixa pappersstopp i kopiatorn, ta ett snabbt telefonsamtal från en förälder och tala om vilka kläder som är lämpliga på den kommande friluftsdagen eller skriva en rekvisition för häftklamrar till häftapparaten kostar på många skolor runt om i landet många dyrbara lärartimmar.

Det går ut över eleverna. Det vet de flesta lärare väl om, men långt ifrån alla politiker, kommunala tjänstemän och föräldrar är medvetna om detta. Att det är så är inte alls konstigt.

Många tror sig veta precis hur det går till i skolan, eftersom de själva varit elever en gång i tiden. Det är lätt att minnas tillbaka och tro att det ser likadant ut i dag, vare sig ens gamla skola numera är vandrarhem, har byggts om så att ens gamla klassrum numera används som kapprum eller är sig tämligen lik. Man tror att man vet vad lärarjobbet innebär, eftersom man minns sina egna lärare.

Men lika lite som man får någon vidare helhetsbild av en politikers arbetsvardag utifrån det man ser i direktsändningarna från riksdagsdebatterna eller av en skådespelares arbetsvardag utifrån att man ser filmen får man det av en lärares arbetsvardag utifrån det man som elev ser i klassrummet. Det som sker bakom kulisserna vet man nog egentligen mycket lite om, gör man inte?

Därför är det upp till lärare själva att se till att fokus hamnar på uppdraget, på elevernas lärandesituation, på undervisningen och elevernas kunskaputveckling. Det är upp till lärare själva att dra och vidmakthålla gränserna. Hur man gör det skiljer sig sannolikt från lärare till lärare, från skola till skola. Där en är betjänt av att avsätta en timme eller två i veckan till telefontid istället för att ständigt vara tillgänglig för föräldrakontakt är en annan mer betjänt av att säga nej till allt som liknar vaktmästarsysslor, medan en tredje behöver göra båda dessa avgränsningar och fler ändå.

Detta måste man göra själv, men måste man verkligen göra det ensam? Jag föreställer mig att om man hjälps åt inom kollegiet, får stöd ifrån facket och ifrån det utökade lärarkollegiet går det både lättare och snabbare, och de som tjänar mest på det vore eleverna. Låter det rimligt?

.

.

May the Force be with you!

Radion granskar också skolan

Efter DNs uppmärksammade serie Hem till skolan och Aftonbladets famösa Skolgranskning är det nu Sveriges Radios tur att granska skolan. 30 dagar tänker man ägna åt satsningen Den orättvisa skolan, och först ut är programmet Kaliber med ett litet reportage om ett par kommuner som fått kritik av skolverket. Bland andra skolor besöker man den numera riksbekanta Bjästaskolan i Ö-vik, där man dels pratar med lärare som får berätta om skolans nya inriktning ”Alla kan”, dels pratar med elever som ger sin bild av hur det är i skolan:

 Lärarna vi intervjuar pratar om en ökad stress i skolan och att de har svårt att få tiden att räcka till. Det håller Elias Westin som går i sexan med om …

– Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här”. Jag vill ju hellre att de ska sätta sig ner med mig och visa längre så att jag förstår fullt ut. För annars då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart. De har inte tid att sätta sig ner och förklara.

Elias säger att det går bra för honom i skolan, men även de duktiga eleverna behöver hjälp från lärarna.

– Alla behöver ju hjälp. Man kan ju inte veta allting direkt. Det är därför man går i skolan. Det är därför man behöver hjälp. För att, jag kan ju inte komma hem och begära att mamma och pappa ska kunna sitta med mig en hel termin. De måste ju jobba och få in pengar. Så man behöver ju fröknar, och jag skulle vilja ha en fröken till.

Klarsyntheten i problembeskrivningen är beundransvärd. Den unge mannen sätter ord på ett av de absolut största problemen i skolan i dag: anvaret för lärandet lämnas över på eleverna. Oavsett om man förklarar detta med tidsbrist, med resursbrist, med stökiga klasser, med otillräckliga kunskaper hos lärarna, med överkrav på dokumentation, med genusaspekter, med bristande eller för höga förväntningar på elevernas förmåga, med brister i lärarutbildningen eller vad man än väljer så kvarstår problemet i blixtbelysning:

Om jag inte förstår vad jag gör och jag bara fortsätter ändå för att lärarna säger att ”det blir ju det här”, ”gör så här” [...] då kommer jag ju till proven och då blir der fel så klart

Så klart! Så enkelt. Om man inte förstår vad man gör men gör ändå så blir det fel.

Jag har mycket svårt att föreställa mig att den beskrivna skolsituationen är unik varken för klassen, för skolan eller för kommunen. Att döma av beskrivningar från såväl lärare som föräldrar och elever ser det likadant ut på många håll i landet. Ansvaret för lärandet lämpas över på eleverna och i förlängningen på föräldrarna, och den som inte har föräldrar som har möjlighet att hjälpa till hamnar efter.

Jag har lika svårt att föreställa mig att den beskrivna skolsituationen är den som gäller överallt i svenska skolor. Som vi har varit inne på tidigare är det i princip meningslöst att försöka diskutera ”situationen i svensk skola” idag. Situationen skiljer sig så mycket från skola till skola att det nästan alltid finns människor som känner igen sig och människor som står helt främmande inför det man pratar om. Det finns skolor som är fantastiska, där lärarna sitter ner med eleverna och förklarar, och förklarar igen, och igen på ett annat sätt, så många gånger det behövs, där eleverna frodas och kunskapen blommar i varje hörn.

Därför är det så viktigt att vi pratar om hur situationerna i svenska skolor är. I dag. Inte om hur de var när vi som i dag är vuxna gick i skolan, det är forntidshistoria, utan om hur det ser ut i dag. Vi behöver belysa det som inte fungerar, och vi behöver lyfta fram det som fungerar fantastiskt, och vi behöver titta på hur det som fungerar faktiskt fungerar. Vi behöver gå bakom kulisserna och se hur det fungerar där, ser hur man planerar och arbetar och fördelar resurserna för att det faktiskt ska fungerar, och vi behöver höra vad eleverna och lärarna på olika skolor har att berätta om sin vardag.

Och sen behöver vi se vad vi kan lära oss av detta. Finns det något som är gemensamt för de skolor där eleverna lär sig så det knakar? Finns det något som kan tas upp på andra skolor där eleverna får kämpa på själva efter bästa förmåga? Låt oss fundera tillsammans på saken!

Ett folkhögskollärares sommarlov XII

Detta inlägg kunde också rubricerats Sökes, eller Kära Bloggläsare, jag behöver din hjälp!

Jag behöver en sten med ett hål igenom. Rakt igenom, och tillräckligt stort för att man ska kunna kika igenom det och se det som finns på andra sidan. Helst hyggligt rund, men det är hålet som är viktigt. Den får inte vara större än att man kan gömma den i handen, och måste få plats i en burk vars öppning är omkring sex centimeter i diameter.

Om någon har en dylik och inte själv behöver den längre är den välkommen att få ett nytt hem hos mig.

En lista med ord

En lista med 18 substantiv på ett papper kan, i språkundervisningssammanhang, utgöra en klassisk gloslista, där orden skall skrivas i singular och plural, översättas och sättas in i meningar som visar att eleven förstått dem och kan använda dem.

Det är en möjlighet. Den har sina poänger.

Den kan också vara en viktig del av en skattjakt, denna lista. 18 substantiv som skall kluras ut vad de betyder, sedan sökas reda på och tas med till klassrummet där man får poäng för varje föremål som stämmer med listan. Och sedan återlämnas, givetvis, om man lånat saker av någon.

Det är en annan möjlighet. Även den med sina poänger. Genom det vansinnigt avancerade poängräkningssystemet så många som 21, om man ska vara noga.

.

Tvingad till misslyckande

En del av det ansvar man har som lärare är att välja ut de texter man arbetar med, om, kring, utifrån, mot etc i klassrummet, stora som små texter. Det är en komplex uppgift med många aspekter som måste tas i beaktande.

Innehållet är viktigt. Dels ska det tillföra något, det ska locka elevernas intresse, det ska i de flesta fall passa in i ett sammanhang, kanske rent av stämma överens med andra ämnen. Är det ett okänt eller välbekant innehåll? Är det en ny vinkel på ett välbekant innehåll?

Nivån på språket är viktigt, ordförråd, formuleringar, uttryck, hur konkret eller abstrakt språk som används. Meningarnas längd, användandet av bisatser, styckeindelning behöver vägas in.

Textens upplägg är viktigt. Är det en kompakt eller en luftig text? Radavstånd, teckensnitt, textstorlek och färg på både texten och papperet spelar roll.

Etc.

Det är också läraren som har ansvaret för hur man arbetar med texten. Hur förbereder man sig, vilka områden kommer att bereda svårigheter och behöver fokuseras extra på? Hur närmar man sig texten? Dyker man rakt i som entusiastiska ankor och letar godsaker under ytan, närmar man sig den försiktigt från sidan som en skrämd häst, delar man upp den i bitar och tar del för del som en trevlig tårta? Läser man högt alla tillsammans, i små grupper eller tyst var och en för sig? Stryker man under och gör små kommentarer i marginalen? Samtalar man om den innan, under och/eller efter läsandet? Skriver man om texten? Utifrån texten?

Eleven måste kunna lita på att läraren tar sitt ansvar för texten, så att eleven kan lägga sin energi och sitt fokus på att arbeta med texten, trygg i förvissningen om att läraren har valt omsorgsfullt.

Ibland misslyckas det. Texten kan vara för lätt, för svår, för tråkig, för fånig, för rolig eller hamna helt utanför det sammanhang man tänkt att den skulle hamna i. Förberedelserna kan vara för grundliga, så att eleverna tröttnat redan innan de börjat arbeta med själva texten, eller för ytliga så att texten blev ogenomtränglig. Ibland beror det på missförstånd, och ibland på att läraren av någon anledning inte hann med att förbereda sig riktigt.

Eftersom valet av text är lärarens ansvar, och valet av hur man arbetar med den också är lärarens ansvar, vilar detta misslyckande på läraren.

Det är inte hela världen, man misslyckas ibland, det är tillåtet. I bästa fall lär man sig något på kuppen, och nästa gång lyckas det.

Därför, för att detta är lärarens ansvar och inte elevens, skrämmer det mig att höra lärare tala om ”de texter vi tvingar eleverna att misslyckas med”. Även om det rör sig om en tillspetsad formulering född i stridens hetta, avsedd att framhålla en eller annan poäng, så skrämmer det mig ändå att misslyckandet läggs på elevens axlar. Det hör inte hemma där.

Lärare, var är du?

Vid en standardlektion i mitt klassrum finns det bord och stolar, det finns whiteboardtavlor och (oftast) pennor till dessa. Det finns pennor till elever, och papper, det finns en dödskalle, en gunghäst, dikter på väggarna, en helvetestratt, ordböcker och annat som är användbart i lärandesituationen. Det finns trådlöst internet, där finns elever, och så finns jag där.

Allt som finns där inne finns där för att göra elevernas kunskapsutvecklingssituation så gynnsam som jag någonsin kan.

När jag befinner mig i klassrummet vinnlägger jag mig om att befinna mig i klassrummet, med just den klass och de elever som befinner sig där just då. Jag är inte den sortens lärare som kan låta kroppen befinna sig i klassrummet och hålla en rutingenomgång om t ex skillnaden mellan ackusativobjekt och dativobjekt samtidigt som jag mentalt befinner mig i arbetsrummet och förbereder nästa lektion, eller befinner mig på eftermiddagens konferens, eller på kvällens sociala event eller någon annanstans.

Missförstå mig inte, jag lägger ingen värdering i detta. Jag säger bara att jag är inte den sortens lärare som kan låta mitt sinne planera inför nästa lektion eller eftermiddagens konferens eller kvällens matlagning etc samtidigt som jag håller en rutinlektion. Jag funkar inte så.

Däremot är jag lite nyfiken – hur är det med er? Var befinner ni er mentalt när kroppen står i klassrummet och undervisar, eller eleverna jobbar själva med uppgifter av något slag?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 2 283 other followers