Det är Valborgsmässoafton i morgon. Förutom att det innebär att ungefär hur mycket folk som helst, och så några till, kommer att samlas i stadsparken i Lund och grilla, umgås, lyssna på musik, prata med varandra, lära känna varandra även i den bibliska betydelsen och ha det allmän trevligt innebär det också att i övermorgon slår maj ner på oss med full kraft, med allt vad det innebär.
Var rädda om er, allesammans, ok?
I SvD belyser Seher Yilmaz och Felix König, ordförande respektive vice ordförande i LSU, medelåldern i den kommission som under ett och ett halvt år ska ägna sig åt att diskutera framtidens frågor och lösningar med siktet inställt på år 2020 och år 2050:
Bland de namn som räknades upp fanns inte en enda person under 30 – bortsett från Annie Lööf som ju som bekant är partiledare för Centerpartiet. Medelåldern på de utsedda medlemmarna i kommissionen är 47 år. Alla är såklart enastående kompetenta individer, men år 2050 – som kommissionens sikte är inställt på – kommer alltså deras medelålder vara 86 år.
Nu ska arbetet i kommissionen inte hålla på till 2050, utan presenteras redan i mars 2013 (senast) så medelåldern kommer inte ens att befinna sig i närheten av pensionsstrecket när de är färdiga. Men huvudpoängen i artikeln är inte medelåldern på kommissionärerna, utan ungdomsförbundens plats i sammanhanget:
För att den unga generationen ska kunna svara upp mot de krav som kommer ställas på dem under de kommande femtio åren håller det inte att unga exkluderas från påverkan och beslutsfattande. Lanseringen av Framtidskommissionen blev ett alldeles för tydligt exempel på hur regeringen värderar unga och ungdomsorganisationer [...] Unga och ungdomsorganisationer får alldeles för ofta höra från övriga samhället att vi är framtiden – att det är vi som kommer forma framtidens samhälle och hantera framtidens utmaningar. [...] Med det perspektivet missar man helt att unga och ungdomsorganisationer arbetar för inflytande och påverkan idag, här och nu! Vi hanterar problem och utmaningar som unga står inför, idag.
Vi vet inte mycket om hur framtiden kommer att te sig, egentligen, det bästa vi kan komma med är så väl underbyggda gissningar som möjligt. Vi ser t ex den demografiska utvecklingen, och den indikerar att befolkningsökningen inte består i att det föds fler barn, utan att folk lever längre och är friskare längre. Ett samhälle där många har grått hår och ägnar sina dagar åt att vara lediga skiljer sig på många sätt från ett samhälle där många är under arton och ägnar sina dagar åt att gå i skolan. Men vet vi utifrån detta något om hur framtiden kommer att te sig? Inte egentligen. Det finns alltför många aspekter som spelar in, och ett stort antal möjliga framtider ligger framför oss. Somliga mer oväntade än andra. Ändå måste vi planera för dem, förbereda oss för dem och hantera den av dem som faktiskt kommer.
Därför vore det bra, tycker jag, om Sveriges ungdomsförbund slog sig ner tillsammans (bildligt talat) och funderade över vad de ser. Hur de tänker sig framtiden. Vad de oroar sig för, vad de ser fram mot, hur de vill ha det och hur de absolut inte vill ha det. Vad som behövs nu, i skolan, på arbetsmarknaden, i samhället, i infrastrukturen, i miljön och vad de tänker sig kommer att behövas längre fram. Och sedan berättar detta, för oss med grånande hår, för varandra, för världen och för framtidskommissionen. Det behövs ingen inbjudan, det går bra att sätta igång direkt.
.
.
Som en del av er törhända lagt märke till ägnar jag hösten åt ett projekt – jag följer IDOL-säsongen för att utforska livet som Idol-tittare. Det är intressant och givande på många sätt, och jag förvånas över hur engagerad jag faktiskt blivit i de unga presumtiva artisterna. Jag har bloggat en del om dem med namn, och många sökträffar per dygn blir det i perioder.
Och där dök det plötsligt upp en aspekt jag inte väntat mig. Somliga av sökorden gör mig allvarligt bekymrad. Det är unga människor vi pratar om. De är sexton-sjutton år. De är i många aspekter precis så godtrogna och naiva, snälla och medgörliga som tonåringar faktiskt är, och de är väldigt utsatta i den synnerligen offentliga position de befinner sig som IDOL-deltagare.
Visa respekt när ni googlar dem. Undvik de där sökorden ni varken vill att er partner, förälder, barn eller arbetsgivare ser att ni använder.
.
.
Den finska trafikminister Merja Kyllönen föreslår, berättar Expressen, att kollektivtrafikresor för alla under 18 år skall vara kostnadsfria för resenären. Kyllönen bekymrar sig över den ökande privatbilismen och vill få ungdomar att välja kollektivtrafik istället för att bli skjutsade härs och tvärs av föräldrar.
Förslaget möter kritik, givetvis, argumenten handlar om att det inte i första hand skulle minska biltrafiken, utan ungdomars benägenhet att cykla och promenera.
Jag tycker det är ett utmärkt förslag. Ungdomar cyklar och promenerar av helt andra anledningar än de åker kollektivt, men blir ofta skjutsade av föräldrar av samma orsaker som skulle kunna få dem att välja kollektivtrafik: de ska långt, det är inget promenadväder, det regnar, blåser, snöar, är kallt, halt, de är trötta, har mycket att bära etc.
Möjlighet att resa gratis skulle bidra till ökad rörlighet bland ungdomar. De skulle på ett smidigt sätt kunna vidga sina vyer, se sig om och göra sig hemmastadda i större delar av världen än de gör idag. De skulle våga börja skolan lite längre bort, eftersom resekostnaden inte vore ett orosmoment, de skulle kanske våga söka sig jobb lite längre bort av samma anledning.
Dessutom skulle ingen ung människa behöva välja bort att ta nattbussen hem och i stället kliva in i en illa vald bild på grund av tappat busskort eller slut på pengar. Bara det gör investeringen värd att göra.
Tycker jag. Vad tycker ni?
Det svajar en del i ekonomin, såväl den globala som den intereuropeiska, och med ekonomin gungar arbetsmarknaden. Att vara ung och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är inte lätt, att vara ung och sakna utbildning och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är svårt. Att vara ung, sakna utbildning och inte ha något etablerat nätverk och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är ännu svårare.
Jag vet att många unga är oändligt skoltrötta och inget hellre vill än att hitta ett jobb, få en fast inkomst och kunna slå sig till ro. Blotta tanken på att sätta sig i skolbänken igen är ren fasa.
Ändå har man mycket att vinna och lite att förlora på att leta långt långt därinne och se om man inte kan hitta en liten studiemotiverad gnista ändå. För det är ju så att de som får de få jobb som finns, det är de som har kontakter, nätverk och utbildning.
Hur det än är, det enda vi vet om framtiden är att den sannolikt kommer, så att lära sig så mycket som möjligt som så mycket som möjligt så att vi är beredda på lite än det ena, än det andra, är en god idé.
.
Av grekiska kratein – styre och demos – folk.
2 500 år tidigare, på det grekiska fastlandet: Adeln har missbrukat sin makt och Athen befinner sig nu på gränsen till revolt. Något måste göras! I ett desperat försöka att rädda staten ger man arkonten Solon stor frihet i sitt ämbetsutövande, och han förvaltar den klokt. Lagarna mildras, skulder efterskänks, slavar blir fria och en folkförsamling inrättas. Alla medborgare i Athen får rätt att rösta i Ekklesia och friden lägrar sig.
Nja, nej, fullt så smidigt gick det naturligtvis inte till, alla medborgare inkluderade sannerligen inte alla människor, inte ens alla vuxna människor, och inte fattades alla beslut genom folkomröstningar heller. Men tanken om att folket själva skulle styra staten de levde i hade slagit rot i europeisk mark, och den växte och frodades genom årtusenden. Inte alltid, inte överallt och inte hela tiden, men när vi ser oss omkring idag finns den där, överallt i EU.
Här i Sverige är vi sedan generationer tillbaka vana vid att vi lever i en representativ demokrati, trots monarkin. Vi tar den för givet, ifrågasätter den inte utan ser det många gånger som en slags naturlag att två eller tre gånger varje årtioende, då får vi säga vår mening i allmänna val, och däremellan sköter politikerna det där politiska åt oss. Därför är det inte konstigt att det blir visst rabalder när det i en undersökning kommer fram att det finns ungdomar idag som skulle vara villiga att lägga sin röst på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva, eller som uttrycker att en stark ledare som inte behövde bry sig om valresultat styrde landet, det är nog ingen dum idé ändå.
Detta är allvarligt. Man pratar om ett misslyckande för skolan, man pratar om förstärkningar i historieämnet i skolan, man pratar om attityder och ungdomsförbund och visst har det sin betydelse. Men det man inte pratar om, trots att det är vad man borde prata om, är hur det kan komma sig att ungdomar upplever att deras inflytande och ansvar i samhället är så obetydligt att det gör detsamma var de lägger sin röst, de kan lika gärna sälja den för en slant så får de åtminstone en slant i handen.
Demokratin är ingen naturlag, den är ett samhällsystem som kräver av oss medborgare att vi tar vårt ansvar. Inte bara en gång när det är valår, utan varje dag, varje år. Den kräver att vi faktiskt lyssnar på varandra, och tar den andres åsikt både på allvar och under övervägande, och den kräver av oss att inte bara ha utan ge uttryck för underbyggda åsikter om det som gäller oss alla. Det innebär också att den kräver av oss att sätta oss in i de frågor som angår oss alla. Som sjukvård, omsorg, vägnät, järnvägar, universitet, skolor, forskning och situationen i EU, t ex den ekonomiska krisen i bland annat Grekland.
Om vi inte gör det, utan sitter på våra rumpor och tycker att det är politikernas sak att sköta, då bör vi inte förvånas över att ungdomar tappar tron på det här med att folket ska styra.
Än en gång är vi tillbaka i det här med ansvar. Vi kommer inte undan. Vi måste, var och en, ta vår del av det gemensamma ansvaret. Så är det bara.
Jag finner oftare att jag vill RT:a saker än jag vill trycka Like-knappen, även om det också händer. Jag gissar, helt fullständigt ovetenskapligt, att det har att göra med att jag alltid, och med alltid menar jag alltid, har Tweetdeck uppe när jag har datorn igång men besöker Facebook då och då. Twitter skämmer bort mig, helt enkelt.
En sak jag skulle vilja RT:a till alla barn och ungdomar är denna:
.
.
Det är nämligen så, kära unga människa, att oavsett vad någon än säger är mindre än perfekt i dig så har de fel. Du är perfekt. Du är du, och det är bara du som vet hur man gör det. Klä dig som du vill klä dig (men gå inte omkring och frys om mitten, det får du betala dyrt för en dag), lär dig som du lär dig (men lär dig så mycket du någonsin kan, om så mycket du någonsin kan, för kunskap är MAKT!), bär ditt hår som du bär det (man har trots allt fått håret för att leka med, som prydnad, som smycke), sätt vad du har lust med på huvudet (keps, slöja, hatt, mössa, tiara, diadem, hårsnoddar eller inget alls, du väljer!) och framför allt, kom alltid ihåg att du är fucking perfect!
När jag var barn var ett av de populära skämten att slå vad med någon om något, och formulera villkoren ungefär såhär:
Om jag vinner får jag femtio öre av dig (det var länge sen, det fanns både ettöringar, tvåöringar, femöringar och tioöringar. Femtio öre var inte mycket, men det var en del, särskilt för den som var liten), och om du vinner ger du femtio öre till mig.
Om man var noga med betoningen, och personen man vände sig till inte hört skämtet på ett tag, kunde man faktiskt komma undan med det. Åtminstone tills vadet var avgjort, man förlorat och det blev dags att övertyga den andre om att denne ändå skulle betala.
Denna lustighet dyker upp i mitt minne när jag hör någon ställa den vanligt förekommande frågan om vad som händer med barns lust till lärande:
När barn är små, fem sex sju sådär, då älskar de att lära sig saker. Men sen händer något, och när de är i tonåren tycker de plötsligt att skolan är det tråkigaste som finns. Vad är det som händer med dem, egentligen?
Svaret är helt enkelt att förutom att de får lite större fötter och börjar experimentera med sitt utseende och sin person så är svaret på frågan: Hörru, du ändrar ju helt på förutsättningarna mitt under frågan! Vad är det egentligen du vill veta?
Tonåringar skiljer sig inte anmärkningsvärt från sjuåringar när det gäller nyfikenhet, de älskar att lära sig nya saker, att lära sig bemästra områden de aldrig vågat närma sig, att lära sig kommunicera på nya sätt, att finslipa sina kommunikationsfärdigheter på välbekanta sätt. De fröjdas åt att få experimentera, prova sig fram, köra in i återvändsgränder och prova igen. Deras tålamod är oändligt när det gäller att hitta minsta beståndsdel i något de fascineras av.
Däremot är de påtagligt ofta måttligt roade av att sitta vid fula bord i fula, illa uppvärmda rum, av att fylla i tråkiga stenciler eller läsa i gamla trasiga böcker om inaktualiteter. De tappar snabbt intresset om de redan från början vet att de ändå inte kommer hinna göra klart det de påbörjar, vad det nu kan vara, och de lägger ingen större energi på sånt de finner onödigt eller självklart.
Och det är ju i och för sig rätt sunt.
Så ställ istället frågan:
Trots att tonåringar älskar att lära sig saker och ting och är obändigt oändligt nyfikna tycker de påfallande ofta att skolan är fruktansvärt tråkig och meningslös. Tonåringar är som de är, det kan vi inte ändra på. Så hur kan vi råda bot på detta?
så tror jag svaret kan bli både intressant och givande.
Sen kan vi vuxna ägna oss åt den tråkigt nödvändiga oundvikliga frågan om vem som ska betala, det behöver inte tonåringarna tänkta på. Det är krävande nog att vara tonåring idag som det är.
I Aftonbladet beskriver professor Jerker Hetta de konsekvenser som drabbar ungdomars sömn när 24-timmarssamhället krockar med industrialismens sätt att se på tiden och dygnet:
andelen kvällsmänniskor ökat från 25 till 50 procent och vår sovtid krympt rejält. Framförallt bland tonåringar och yngre vuxna där nio av tio numera har sena vanor. Var fjärde svensk sover mindre än sex timmar per natt. Minst sju timmar behövs för att en vuxen kropp ska fungera optimalt. Nio timmar kräver tonåringen för att vakna pigg och glad. Inte konstigt att alla är trötta.
Han har så rätt så i sin analys. Inte ett dugg konstigt!
Däremot håller jag inte alls med om hans lösning på problemet. KBT? Va? Menar han på fullt allvar att vi ska försökta terapeuta oss tillbaka till förfluten tid? Eller är det själva paradigmskiftet vi ska terapeuta oss igenom?
Vet ni, jag tror inte det kommer att fungera i längden. Jag tror vi behöver hitta en annan angreppsvinkel på problemet.
I dag förlägger de flesta skolor undervisningen på ett sätt som är anpassat efter tanken att en stor andel av eleverna skall skolas in i det tidstänkande som behövs för att man skall kunna sköta ett industrijobb. Ändå kommer många av eleverna att befinna sig inom helt andra sfärer i sina respektive framtider.
Mitt förslag är att vi på allvar tar och genomför flexibla skoldagar, med början på gymnasiet. Dela in ungdomarna i morgon- respektive eftermiddags-grupper, utifrån deras egen önskan, istället för i klasser utifrån var de bor, när de råkar söka, skostorlek, längd eller vilka kriterier man nu råkar ha idag. Schemalägg kärnämnena i morgonpass och sena eftermiddagspass, och låt sedan somliga lärare ta hand om morgongrupperna, och somliga (t ex jag) om eftermiddagsgrupperna. I mitten av dagarna placerar man profilämnen, och så har man konferenstid mitt på dagen för kärnämneslärare, på morgon eller eftermiddag för specialämneslärare, och där det passar för hela lärargruppen.
Det är absolut inte en färdigtänkt idé, men jag tror den har potential. Och jag tror faktiskt unga människor skulle må bättre om de fick sova ut om morgnarna.
som vanligt dom som skriker högst får pengarna. Och känner jag rekordgenerationen rätt kommer dom (vi) att skrika så in i bomben för att få en bra äldreomsorg.
Dom (vi) skrek och fick barnomsorg på 70-talet. Dom (vi) kom till makten och såg till att fixa förmögenhetstillväxten i sina bostäder. Dom (vi) såg till att skrika för att få pensioner genom ett socialförsäkringsystem. Och jag lovar dom (vi) kommer att skrika för att få en lång och god ålderdom.
skriver Plura i en kommentar till inlägget direkt här nedanför, det som handlar om att vi måste börja prata om hur vi hade tänkt betala för alla de förbättringar vi vill göra i skolan.
Ligger det något i vad han skriver? Jag är rädd för det. Så, kära unga som går i skolan idag, som har barn som går i skolan idag, som kommer att gå i skolan i morgon, ni som bär framtiden i era händer, skrik. Det kan vara så att ni tvingas överrösta rekordgenerationen för att få er del av kakan.
Så var beredda på att fylla era lungor, öppna era munnar och skrika för framtiden!
