Den övervakade skolan

I kväll, 20.00 på tvåan, ser vi det sista avsnittet av den brittiska serien Den Övervakade Skolan, och tystnaden i media är lika rungande som den varit alla dessa sju veckor.

I kvällens avsnitt är det examensdags, med allt vad det innebär av nervositet, glädje, fest och tårar. Vi får möta Ryan, som inte varit elev på skolan så länge men känner sig trygg och hemma i skolan och rutinerna och känner oro inför hur tillvaron kommer att te sig efter skolan. Aspergers syndrom gör inte saken lättare för honom, men lärarna och personlen gör allt de kan för att förbereda och stötta honom.

Vinnie, minns ni honom? Charmerande, begåvad elev med en hemsituation som till slut blev totalt ohållbar, hans mamma kastade ut honom och han lämnade skolan tillsammans med socialtjänsten (motsv) för en plats i ett stödboende. Han kommer tillbaka, men har inte riktigt fått balans i sitt uppförande ännu, och det är osäkert om skolan bedömer att det är lämpligt att låta honom delta i avslutningsfesten.

Ses vi på Twitter hashtag #educatingessex klockan åtta i kväll?

 

Ekonomi och utbildning

Det svajar en del i ekonomin, såväl den globala som den intereuropeiska, och med ekonomin gungar arbetsmarknaden. Att vara ung och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är inte lätt, att vara ung och sakna utbildning och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är svårt. Att vara ung, sakna utbildning och inte ha något etablerat nätverk och försöka etablera sig på arbetsmarknaden i dag är ännu svårare.

Jag vet att många unga är oändligt skoltrötta och inget hellre vill än att hitta ett jobb, få en fast inkomst och kunna slå sig till ro. Blotta tanken på att sätta sig i skolbänken igen är ren fasa.

Ändå har man mycket att vinna och lite att förlora på att leta långt långt därinne och se om man inte kan hitta en liten studiemotiverad gnista ändå. För det är ju så att de som får de få jobb som finns, det är de som har kontakter, nätverk och utbildning.

Hur det än är, det enda vi vet om framtiden är att den sannolikt kommer, så att lära sig så mycket som möjligt som så mycket som möjligt så att vi är beredda på lite än det ena, än det andra, är en god idé.

.

Med anledning av morgonens överhörning på bussen

Jag menade inte att tjuvlyssna, men eftersom jag stod precis intill er så råkade jag höra ändå, och det jag hörde gjorde mig lite bekymrad.

I skolan går man för att få möjlighet att lära sig både det ena och det andra, om ämnen av allehanda slag. När du slår upp boken för första gången kan det hända att allt ser komplett obegripligt och jättesvårt och konstigt och underligt ut. När du sitter där på första lektionen kan det hända att du tänker att ”jisses, det här kan jag verkligen ingenting om” och det är i sin ordning.

När läsåret är över kommer du att kunna mycket mer om saken. Du kommer att titta på det som ser helt obegripligt konstigt ut när du slår upp boken första gången och det kommer att vara välbekant och rent av enkelt.

Och kära unga människa, elev på okänd gymnasieskola någonstans i Lund eller Malmö, din lärare vet att det funkar så. H*n förväntar sig att du ska jobba på, fråga om det du inte förstår eller vill lära dig mer om, prova, misslyckas, lära dig av misslyckandet och prova igen, och ha lärt dig det som står i betygskriterierna när läsåret går mot sitt slut, inte att du ska kunna det redan nu när året precis har börjat.

Så knöla ner de där kriterierna längst ner i väskan, det är lärarens väganvisningar och inget du behöver bekymra dig om just nu. Öppna istället din bok en gång till och titta på alla de där obegripligheterna, och gläd dig åt att snart, mycket mer snart än du föreställer dig, kommer de att vara begripligheter för dig. Visst är det lite spännande?

 

Att gå i skolan

Det är inte så självklart enkelt som det ibland låter, det här med att ”gå i skolan”. Det är ingen förmåga vi föds med, vi människor, konsten att förhålla sig i och till och tillsammans med en grupp slumpvis utvalda människor, i en miljö med både skrivna och oskrivna regler och noga reglerade tidsjok för varje aktivitet.  Somliga tycks glida rakt in i det, har alltid med sig penna och papper, kommer alltid i tid, har alltid gjort läxorna och är alltid förberedda och pålästa. Andra behöver lite längre inkörssträcka, några fler chanser och lite mer vägledning.

Det är rätt bra att hålla i minnet att för den som håller på att lära sig att gå i skolan, att hantera själva konceptet och situationen, så blir det inte alltid så mycket fokus och energi över för själva den kunskapsinhämtning som förväntas pågå i klassrummet. Det betyder inte att människan i fråga är dum, har inlärningssvårigheter, är trotsig eller allmänt hopplös och besvärlig. Man kan tro det, men det är något helt annat det handlar om här.

Man ser det tydligast när människan i fråga har lärt sig hantera skolsituationen. Det som kändes rent förtvivlat, ångestladdat, kvävande, så omöjligt att man nästan är beredd att ge upp, för lärare, för eleven, för familjen, för alla inblandade, rätt som det är lättar det. Rätt som det är visslar det till, och det lärande man traditionellt avser när man talar om lärande i skolan tar fart.

Och då kan det gå undan!

Så, min slutsats är enkel: Ge inte upp! Det är sällan så illa som det ser ut att vara.

.

Styrdokumenten och riktningen

Jag har grubblat ett tag över det här med styrdokumenten och formuleringarna och hur man ska tolka dem och använda dem och sådär. Det är många kloka som verkar ha förstått precis, och andra som verkar lika kloka som funderar och grubblar de också. Ibland har det varit en väldig massa diskussion om vad det är som ska läras ut när, och kring om styrdokumenten styr för mycket eller lagom mycket eller för otydligt eller för övertydligt vad man ska lära ut.

Och det gör mig fundersam. För när jag läser så tycker jag mest att dokumenten pratar om vad eleverna ska få tillfälle att lära sig, vad de ska ha lärt sig när de är färdiga med kursen och vad som är jätteviktigt att de lär sig eftersom de behöver kunna det när de läser nästa kurs, eller kursen efter det. Och inte alls jättemycket om hur läraren ska göra, det verkar man tänka att det kan nog lärarna själva.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om detta, så jag frågar, i förhoppningen att någon klok en vill kommentera, vad ser ni när ni läser?

Den döda linjen

I DN skriver Lotta Edholm och Ulf Lindberg i en lite osammanhängande och rätt svamlig debattartikel om sin syn på skolans uppdrag:

Skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap. Tjänsteföretagens höga ranking av kunskaper i svenska språket visar på behovet av tydligt fokus på kunskapsuppdraget, där svenskämnet är själva kärnan. Det finns emellertid ingen motsättning mellan en skola för kunskap och en skola som bibringar eleverna nödvändiga handlingskompetenser för yrkeslivet genom att ställa tydliga krav.

De ”handlingskompetenser” som åsyftas är ”servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga och affärsmässighet” och dessa bör unga svenska skolelever bibringas genom t ex ”åtgärder som kvarsittning efter skoldagen eller försittning på morgonen, i syfte att minska exempelvis sena ankomster”. Hur man kopplar detta till vare sig servicemedvetenhet, ansvarstagande, initiativförmåga eller affärsmässighet framgår inte, möjligen beroende på att dessa åtgärder faktiskt inte verkar fungera riktigt som de tänkt:

Uppenbarligen är dessa insatser inte nog. Vi menar att gymnasieskolan måste ställa högre krav på att elever att ta ansvar, exempelvis genom att skolarbeten lämnas in i tid. I många yrken innebär en passerad deadline att loppet är kört – någon andra chans ges inte.

Det kan vara värt att fundera över om ”nog” är rätt ord i sammanhanget. Det kan vara värt att fundera över om de insatser Edholm och Lindberg beskriver överhuvudtaget är effektiva, adekvata, rationella eller genomtänkta, i synnerhet om man är ute efter att främja ansvarstagande och initiativförmåga. Det kan vara så att det rör sig om slentrianåtgärder som tas till för att klämma till de sturska ungarna som inte uppför sig tillräckligt respektfullt, och att den uppnådda effekten inte alls blir den avsedda, även om det känns gott att kunna utdöma straffsittning.

Helena von Schantz har läst och reagerat, liksom Metabolism, Inga Magnusson och Ordklyverier bland andra. Läsvärt.

Det händer då och då att jag har anledning att diskutera detta med deadlines med elever, ibland för att de drabbats av att deadlinen plötsligt hoppat fram bakom en buske och bitit dem i näsan, ibland för att de ifrågasätter en deadline, vanligen för att de uppfattar den som för snäv, ibland för att de ifrågasätter deadlines som fenomen.

Jag använder deadlines som ett planeringshjälpmedel för eleverna, om de håller dessa blir deras arbetsbörda under året rimligt jämn, och de slipper de uppleva att de plötsligt står inför ett oöverstigligt berg av uppgifter, stora som små, mot slutet av läsåret och antingen preseterar långt under sin nivå eller helt enkelt inte hinner.

Jag använder också deadlines som ett hjälpmedel för att eleverna ska göra uppgifterna i rätt ordning. Läsåret är upplagt så att det ena leder till det andra, och gör de då den femte uppgiften först blir det många gånger svårare än om de gjort de föregående fyra uppgifterna innan.

I många fall lär de sig på kuppen att det har sina fördelar att ta ansvar, och visa initiativ. Det har de nytta av många gånger i livet.

Jag använder inte deadlines för att lära eleverna att ge god service. Det funkar inte så.

Fridolin, folkhögskola och Almedalen

Folkhögskollärare Gustav Fridolin presenterar tillsammans med språkrörskollegan Åsa Romson ett förslag om att unga arbetslösa skall ges möjlighet att studera och ta den gymnasieexamen som öppnar många viktiga dörrar i dagens samhälle. På DN debatt beskriver de hur den samhälleliga kostnaden för ungdomar som av olika orsaker hoppat av gymnasiet i förtid ligger på 6 miljarder kronor per år och årskurs. Det är stora summor. Därför, skriver de, skulle en satsning på vuxenutbildning vara ren vinst för samhället:

I varje barns uppväxt investerar vi tillsammans flera miljoner. Mer än hälften av pengarna läggs på barnets utbildning, från förskola till gymnasium. Det är en investering som grundar sig i övertygelsen att ett gott samhälle ska ge alla människor en bra start i livet och goda förutsättningar att utvecklas. Det är också en samhällsinvestering som på det hela taget är lönsam. Människor som får utbildning är med och utvecklar Sverige, de har verktygen att finna nya lösningar på framtidens utmaningar och kan bidra med nya erfarenheter i samhällsbygget. Men trots att samhället investerar så mycket i utbildning så lämnar var fjärde person tonåren utan gymnasieexamen. Så har det sett ut under senaste tio åren, över olika regeringar och utbildningsreformer. Det är ett gemensamt politiskt misslyckande och ansvar [...]

Vi föreslår att arbetslösa unga mellan 20–24 år, som saknar fullgod gymnasieutbildning, ska ha möjlighet att under maximalt ett år få del av studiemedel utan återbetalningskrav när de läser in gymnasiet på folkhögskola eller komvux. Stödet ska riktas till dem som har det största behovet och fungera som en extra knuff över tröskeln.

För att göra studierna möjliga vill vi öka antalet platser på folkhögskola och komvux. Folkhögskolan erbjuder en studiemiljö anpassad efter den enskilde individens behov som har visat sig vara en särskilt bra studieform för många unga som, av olika skäl, behöver en ny chans att få sin gymnasiekompetens. Även komvux är i behov av satsningar, inte minst sedan regeringen gjort stora nedskärningar som minskat såväl antal platser som lärartätheten.

Förslaget är inte okontroversiellt, jag anar t ex att många kommer att uppröras vid blotta tanken på studiestöd utan återbetalningskrav, och jag anar också att en och annan som befinner sig i desperata omständigheter kan hoppa på en sådan möjlighet enbart i akt och mening att ha försörjning under ett läsår.

Det innebär inte att förslaget är dumt, eller felaktigt. Det finns människor i desperata omständigheter som tar studielån av samma orsak idag. Vi kan avråda bäst vi vill, peka på långsiktiga konsekvenser och de kommer att göra det ändå, ty de upplever sig inte ha något val och den galgfrist studielånet innebär är den enda frist de kan se.

Förslaget är förankrat i den verklighet vi lever i idag, där många unga människor faller ur samhället när de faller ur gymnasiet. Det är en tragedi för individen, och ett slöseri för samhället, och orsakerna till fallen är lika många som antalet individer. Mobbning, droger, familjeförhållanden, tonårsdepressioner, relationer i klassen eller skolan, kriminalitet, datorspel, otillräckliga förkunskaper från grundskolan (trots tillräckliga betyg emellanåt), gravididet, satsning på idrotten, val av en gymnasieutbildning som inte alls var vad man trodde den skulle vara, personliga tragedier, listan kan bli hur lång som helst.

För en del räcker det föreslagna året för att komplettera, för andra behövs det mer tid, men det föreslagna året skulle kunna utgöra en livsavgörande start, oavsett om det skulle vara till hälften eller fullt ut utan återbetalningskrav. Förslaget ligger väl i linje med såväl arbetslinje som med tankarna i Bolognafördraget, ty med en komplett gymnasieutbildning ökar anställningsbarheten i hög grad, för att inte nämna kampen mot utanförskapet och vackra ord om livslångt lärande och att alla ska ges möjlighet att bidra till samhället, utifrån sina förutsättningar.

Det låter lovande, tycker jag, vad tycker ni?

 

Vad ska vi tillverka nu då?

I Expressen ger Ulf Nilsson än en gång sin syn på tillvaron. Jag vet inte hur många som delar hans tydligt uttalade tankar om att det var bättre förr, vi måste titta på hur vi gjorde då och göra likadant igen så kommer vi att komma tillbaka till det som var då. Den här gången skriver han om hur Sverige måste tillverka något, måste tillverka något, saker, måste sälja saker, det är där framtiden ligger:

Precis som Saab bilen en gång utvecklades ur Saab jetplanet måste vi utveckla nya produkter, nya metoder, nya strategier för att få världen att köpa svenskt [...] Den stora frågan i Sverige är - tack och lov – betydligt fredligare. Vad ska vi, svenskar och nysvenskar, försörja oss med? Vad ska vi tillverka? Vilka nya idéer har vi? Hur ska vi utbilda våra tekniker och ingenjörer så att de ligger på spets i världen?

Hur är en bra fråga i sammanhanget. Hur utbildas ingenjörer och tekniker i Kina eller i Indien idag? Ungefär så, ty det är mot dem svenska ingenjörer konkurrerar om jobben. Medlemmar av regeringens Teknikdelegation bekymrar sig också över det svenska utbildningsläget:

 Samhället står inför många utmaningar som kräver både allmänbildning, problemlösningsförmåga och ingenjörskompetens. Det blir inte bättre av att intresset för lärarutbildning inom naturvetenskapliga och tekniska ämnen är katastrofalt lågt och att den svenska definitionen av behörig lärare är mer fokuserad på pedagogisk kompetens än på ämneskompetens. Hur duktig pedagog man än är blir det svårt att lära ut matematik om man inte kan matematik själv!

Och när man väl utbildat sig till svensk civilingenjör i en global värld ska man, som Fredrik Härén framhöll i ett föredrag redan på den tiden då Volvo och SAAB var amerikanska företag, konkurrera med ingenjörer som har läst samma läroböcker, hanterar samma datorer, har ett minst lika stort nätverk, kan fler språk och jobbar för lägre löner:

.

.

I dag berättar media att industriarbetarna i SAAB nog kommer att få sin lön den här månaden också. Det är ett tag sen de faktiskt hade något jobb att utföra, underleverantörerna har inte fått betalt och därför slutat leverera, Europeiska Investeringsbanken kommer inte att ställa upp med mer pengar i företaget förrän ekonomin stabiliserats. Trots ett rykte om att ett anonymt kinesiskt företag ska ha lagt ännu en order är det inte från bilförsäljning de utlovade lönepengarna kommer, utan SAAB har lyckats sälja en del av sitt fastighetsbestånd.

SAABs plågsamma dödskamp berör oss, som nation, djupare än andra företagsnedläggningar, trots att det rör färre arbetare än t ex nedskärningar inom den offentliga sektorn eller har mindre påverkan på samhället än det slarvigt skötta sjukförsäkringskaoset. Jag tror att det beror på SAAB symboliserar det trygga folkhemmet, det som byggde på stora tunga industriers omättliga behov av arbetskraft. SAAB drar med sig kulisserna i fallet, och bakom kulisserna finns något annat än det vi ser framför oss när vi tänker ”Sverige”, och det gör ont.

.

.

Det är inte bara Grekland som måste vänja sig vid tanken på en ny livsstil. Det gäller oss också. Nilsson har rätt i en sak: de ingenjörer som utbildas i Sverige måste vara i paritet med de indiska. Minst. Men inte för att tillverka souvenirer och små trevliga saker som vi kan sälja till omvärlden, utan för att vara en relevant del av den globala ekonomin.

Minns ni den ruttna frukten?

I februari 2010 skrev professor Lars Pålsson Syll en debattartikel i Sydsvenskan på ämnet För dåliga studenter på lärarutbildningen och debatt blev det. Många tog illa upp av hur Pålsson Syll pekade ut vad han menade var orsaken till den ständigt sjunkande kvalitén i lärarutbildningarna i Sverige:

utbildningsexpansionen har tyvärr skett till priset av försämrade möjligheter för studenterna att tillgodogöra sig högskoleutbildningens kompetenskrav. Många inom högskolan har fallit till föga och sänkt kraven [...]  sämre förkunskaper gör att det man för bara tio–tjugo år sedan kunde ta för givet att studenterna hade med sig i bagaget från gymnasiet får man istället ägna stora delar av de första högskoleåren åt att ge dem [...] istället för att ta ställning till vad studenterna skriver på sina tentamina får man lägga tid på att överhuvudtaget försöka förstå vad de skriver [...] De här trenderna och problemen är speciellt tydliga inom lärarutbildningen. Lärarstudenter rekryteras i allt större utsträckning från studieovana hem. Lärarstudenters betyg och resultat på högskoleprov har också sjunkit under en längre tid. Samtidigt som rekryteringen av lärarstudenter således försämrats, ställs allt högre krav på lärarutbildningens akademiska nivå.

Studenternas bristande förkunskaper gör att de inte alls har de redskap de rimligen borde ha för att kunna utbilda sig till goda lärare med de förutsättningar som står till buds på lärarutbildningarna idag, skrev Pålsson Syll och där har han ju helt klart en poäng. Att detta åtgärdas med att kraven på utbildningen sänks, att man lägger kostbar högskoletid på att ta igen det elever borde ha med sig i bagaget om de har grundläggande behörighet är ingen lösning, tvärtom.

Men detta var inte vad debatten kom att handla om, utan istället om en enda formulering i artikeln:

Alla kockar vet att tillredning av god mat kräver bra råvaror. Oavsett hur bra redskap man har går det inte att förvandla rutten frukt till god efterrätt.

Omkring två veckor efter att artikeln publicerats kallade studentkåren på Malmö Lärarhögskola till en hearing om just denna formulering. Man uppskattade inte att, som man uppfattade saken, studenter jämfördes med rutten frukt, och det kan jag ha viss sympati för. Men debatten som följde var bekymmersam. Det talades mycket lite om kvaliteten på utbildningen eller syftet med utbildningen, istället talade man känslor. Studenters bekymrade frågor kring utbildningskvalitet bemöttes med utrop om härliga möten, kreativa människor, och varma relationer. Jag lämnade Orkanen i tankar, och förundrades över hur ingen av de studenter som omgav mig verkade ha fäst sig vid fruktformuleringen, som väckt så stor debatt, utan istället bekymrade sig över just utbildningskvalitén, och hur de skulle komma att ses när de så småningom skulle börja etablera sig på arbetsmarknaden.

Jag är än idag inte alls säker på att det faktiskt var studenterna Pålsson Syll syftade på med sin ruttna frukt. För att den tolkningen skall hålla måste man betrakta studenterna som ett rätt passivt råmaterial som förädlas av de skickliga lärarutbildarna. Om man istället tolkar frukten som förkunskaperna fungerar bilden. Studenterna blir kockarna, och redskapen utbildningsinnehållet. Kanske är jag för välvillig, jag är inte närmare bekant med Pålsson Syll och vet inget om hur han faktiskt ser på lärarutbildningen, utan tolkar rätt upp och ner utifrån artikel och hearing.

Jag påminns om den här gamla historien av den kommentarsfältsdiskussion kring betydelsen av ämnesspråk där det, i en sidotråd, hävdas att den första åtgärden som måste vidtas för att höja nivån i svensk skola är att höja antagningskraven på studenterna till lärarutbildningar. Dock, förbryllande nog, inte på grund av att studenternas bristande förkunskaper är orsaken till missförhållandena.

Kanske är det omöjligt att idag avgöra om hönan eller ägget kom först. Jag är långt ifrån säker på att det spelar någon roll. Faktum kvarstår: att studenter inte har de förkunskaper deras betyg säger att de har är ett problem för hela samhället, och något vi behöver åtgärda. Vi kan inte fortsätta att, med Pålsson Sylls liknelse, skicka in dem i köket med rutten frukt och sen banna dem för att efterrätten smakar skumt.

Jag föreslår införandet av ett pedagogisk basår, en ettårig lärarhögskoleförberedande utbildning, jämförbar med t ex tekniskt och naturvetenskapligt basår.

 

Språk är makt

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Anna Kayas sammafattning av den andra delen i Zarembas reportageserie om den svenska skolan är klockren. Den som har en begränsad förmåga att uttrycka sig har en begränsad förmåga att kommunicera, förmedla sitt budskap, övertyga, nå fram. Det är lätt att man blir betraktad som mindre vetande, som en person med begränsad fattningsförmåga, som lite dum om man inte kan uttrycka sig. Om ens språkliga begränsningar gör att man inte riktigt förstår allt som sägs riskerar man att bli manipulerad och lurad. Man missar en massa information och kan hamna i underläge eller rent av utanför all gemenskap på grund av missförstånd.

Jag har varit på föreläsning idag, professorerna Pauline Gibbons och Maaike Hajer talade om vikten av att undervisa språklärande i alla ämnen. Innerligt inspirerande, spännande, viktigt och angeläget! Jag behöver smälta det innan jag skriver mer.