#skolchatt

Jag har precis kommit hem från en mysig utflykt till Skånes Djurpark. Jag och en kollega var där tillsammans med den klass jag är klassföreståndare för, vi klappade älg, tittade på sälar, förundrades över hur stora björnar och örnar är på nära håll men lyckades varken få korn på järven eller grävlingen, trots att vi försökte.

Sånt kan man ha stort utbyte av en solig torsdag i maj. En annan tordagssak jag har stort utbyte av är #skolchatt. I dag kommer vi att prata om ett ämne som känns extra aktuellt såhär i maj, betygssättningstider och examenstider: bedömning och lärande. Lärande bedömning är ett uttryck som studsar omkring i skoldebatten, vad menar man med det? Man talar om formativ och summativ bedömning, man använder uttryck som återkoppling och feedback, självbedömning och utvärdering. Om det, och sannolikt en del annat, kommer vi att prata i kväll. Välkomna!

Den övervakade skolan

I kväll, 20.00 på tvåan, ser vi det sista avsnittet av den brittiska serien Den Övervakade Skolan, och tystnaden i media är lika rungande som den varit alla dessa sju veckor.

I kvällens avsnitt är det examensdags, med allt vad det innebär av nervositet, glädje, fest och tårar. Vi får möta Ryan, som inte varit elev på skolan så länge men känner sig trygg och hemma i skolan och rutinerna och känner oro inför hur tillvaron kommer att te sig efter skolan. Aspergers syndrom gör inte saken lättare för honom, men lärarna och personlen gör allt de kan för att förbereda och stötta honom.

Vinnie, minns ni honom? Charmerande, begåvad elev med en hemsituation som till slut blev totalt ohållbar, hans mamma kastade ut honom och han lämnade skolan tillsammans med socialtjänsten (motsv) för en plats i ett stödboende. Han kommer tillbaka, men har inte riktigt fått balans i sitt uppförande ännu, och det är osäkert om skolan bedömer att det är lämpligt att låta honom delta i avslutningsfesten.

Ses vi på Twitter hashtag #educatingessex klockan åtta i kväll?

 

Fortbildning #folkbildning ja ja ja!

I dag har ännu ett spännande fortbildningsprojekt dragit i gång på allvar. Jag vet, jag är fruktansvärt priviligierad den här terminen, idel spännande, givande, inspirerande fortbildningar slår ut i blom omkring mig!

Dagens projekt, som kommer fortgå under våren och vidare in i nästa läsår, handlar om att kommunicera matematik – hur uttrycker man sig, hur skriver man, hur skriver man på tavlan, vad delger man i förväg, hur visar man, vad visar man, använder man bokens exempel eller egenkomponerade, och inte minst: hur uppfattar den som lyssnar, läser, ser, följer det man kommunicerar?

Sänder man det man tror sig sända?

Och hur kan man göra för att förtydliga? Laborationer? Tillämpad matematik? Vardagsförankra? Framtidsförankra? Berätta om hur man kom på att man kunde räkna sig fram till just detta just såhär?

Och så det mest fantastiska (för mig personligen) i det nätverk som börjar vävas finns en hel hög intressanta, spännande människor att lära känna och samverka med.

Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih! (<— glädjetjut!)

Hänger på konferens i Philadelphia

Jag hänger på Educon2.4 i Philadelphia i helgen. Det är inspirerande, fascinerande, lärorikt, utmanande och interaktivt. Just nu om vikten av att ställa öppna frågor, och uppmuntra eleverna att ställa frågor:

I may be cynical/contrary here, but, yeah, I do think we need to teach how to ask. Lots of adults get thru life w/o asking deep Qs. #educon

—
Dave Thomer (@DaveThomer) January 28, 2012

.

Det har talats om bibliotek, om lärandemiljö kontra undervisningsmiljö, om teknikens plats i skolan, om hur viktigt det är att misslyckas, berättelsens betydelse både för lärande och för relationer och om skolans plats i världen. Dagens viktigast citat kommer från Chris Lehman:

@chrislehmann "Schools don't need to be how the world is. Schools should be how we want the world to be" #educon

—
Inspired Teaching (@InspireTeach) January 28, 2012

.

Jag ser fram mot morgondagen!

(Jag befinner mig alltså kroppsligen i Sverige, och hänger på konferensen via nätet, främst via Twitter)

EdCamp Öresund

Nu händer det saker i Skåne må ni tro – planeringen för EdCamp Öresund har precis satt igång.

Mer information kommer komma här, på Twitter, på denna blogg, på andra bloggar, på Facebook, på Google+….

Okonferensen kommer att utspelas i Malmö, på Orkanen, onsdag den 11/4 mellan klockan 17.00 och 20.00

Låter det spännande?

på #twitterkurs

I dag var den personal och de lärare på Hvilan som är nyfikna på Twitter på #twitterkurs på Twitter. Vi mötte lärare och personal från andra skolor, vi kollade in tidningars twittrande, letade trevliga kändisar (hitta några men inte alla – vet någon om Colin Firth twittrar? Och hur gick det med Horace Engdahls kapade konto?), betraktade det tisdagsstillsamma #skolchatt och #skollyftet och konstaterade att det går att få in rätt mycket information på 140 tecken, trots allt.

Det är med Twitter som med allt annat, det tar en stund att lära sig och det tar en stund till innan man känner sig hemma. Man behöver hitta likasinnade, någon att prata med. Det är trevligt när någon svarar när man twittrar godmorgon, eller svarar på ens frågor som man ibland kastar rakt ut i oändligheten.

Och det tar en stund att vänja sig vid tanken på att allt det man skriver på Twitter, det är offentligt. Det är öppet och tillgängligt även för den som inget Twitterkonto har. Det är en tanke som kan vara både skrämmande och hisnande, ofta på samma gång.

Tack, alla kollegor, såväl i kollegiet på Hvilan som i mitt utvidgade kollegium, som deltog och bidrog till att göra upplevelsen intressant och givande.

Var det kul, tyckte ni?

#skolchatt om det utvidgade lärarkollegiet

Trots att #skolchatt krockade med Året med Kungafamiljen var vi många som möttes och pratade om vad det utvidgade lärarkollegiet betyder för oss.  På Skollyftet skriver @Anna_Kaya både om kvällens chatt och om hur #skolchatt kom till då i somras. Hon formulerar det så väl:

Varför skriver jag nu detta inlägg? Varför all reklam för twitter och #skolchatt? Jo, för att mina twittrande lärarkollegor är en stor del av mitt utvidgade lärarkollegium och jag vill så gärna dela med mig av det till alla er som inte tycker twitter är något för er. Här får ni därför några exempel på vad det utvidgade kollegiet kan betyda för en del lärare på twitter:

Exemplen hon delar med sig av ger en god bild av varför det utvidgade lärarkollegiet är så dyrbart och värdefullt för många av oss, och du hittar dem här.

mellandags #skolchatt

Det är mellandagar, och många njuter av jullovsledigheten. Men inte alla, här och där i skolsverige lyser det i lärarrum och konferensrum. Den kommande terminen behöver planeras. Förändringar behöver kanske göras av arbetssätt sen förra terminen, och det är skönt att ha lektionsfria dagar att tänka igenom sånt på. En och annan passar på att fortbilda sig, att läsa ikapp intressanta facktexter som samlats på hög under höstterminen, eller läsa in sig på material inför våren. Man uppdaterar sig på tekniken, sätter sig in i de där användbara finesserna man inte alls hunnit med att sätta sig in i tidigare trots att man anat att de finns. Det samarbetas en del också, nu har man tid att sitta tillsammans, samplanera, planera beställningar, titta igenom bokhyllor och klassrum och se vad som behöver kompletteras. Somliga sitter tillsammans i samma rum, andra sitter tillsammans trots att man sitter på olika skolor i olika delar av landet.

Och just det är ämnet för denna torsdags mellandags #skolchatt: Det Utvidgade Lärarkollegiet. Anne-Marie Körling introducerade begreppet som så väl beskriver det som händer när lärare och skolmänniskor möts på nätet, samtalar och delar sina tankar med varandra. Vi tänkte att det kan vara intressant att prata om hur man kommit i kontakt med detta kollegium, vad man tycker man får ut av det, hur, eller om, det utvidgade lärarkollegiet har någon betydelse i skoldebatten, kanske rent av i skolpolitiken, eller om det är ett fenomen som har betydelse på ett mer individuellt plan och mer ändå.

Visst låter det spännande? Välkommen att vara med, torsdag 29/12 klockan 20.00 på Twitter.

Snabbkafé

Än en gång publicerar Svd en understreckare om den betydelsefulla kafékulturen. Den här gången ligger fokuset på de Wienska kaffehusen:

I en uppsats om Café Griensteidl, det första kända kaféet för författare och journalister, skrev Stefan Zweig i en tillbakablick: ”Ett kafé i Wien är en särskild institution som inte är jämförbar med någon annan i hela världen. Det är egentligen en demokratisk klubb öppen för alla som tar en kopp kaffe och där varje gäst med denna enda kopp kan sitta i timmar och diskutera, skriva, spela kort, ta emot sin post, och framför allt läsa ett oändligt antal tidningar och tidskrifter på alla språk från hela världen. /…/ Därigenom visste vi om allt som hände i världen, vi kände till varje ny bok som kom ut och varje ny teateruppsättning.” Kaféerna blev hela världen i miniatyr.

Vi ser bara män på bilden från 1896, men tids nog tog även kvinnorna plats på kaféerna:

Påfallande är frånvaron av kvinnor i kafévärlden. Författaren Otto Friedländer kallade det en ”manssamhällets Vatikan”. Men allt fler skrivande kvinnor omkring sekelskiftet började synas först på Café Central och därefter på nya litteraturkaféet Herrenhof. Bland de första kvinnliga journalisterna var Ea von Allesch och Gina Kaus. Båda ingick i redaktionen för den kulturtidskriften Moderne Welt som startade 1918. Från Tjeckoslovakien kom Milena Jesenská som rapporterade om läget i Wien efter första världskriget för Tribuna i Prag (under några år korresponderade hon med Franz Kafka; hans ”Brev till Milena” är riktade till henne).

I dag ser världen annorlunda ut:

En avslutande fråga är om kaféerna har någon särskild betydelse i dag. Svaret är nej. Det slags människor som befolkade kaféerna finns inte längre. ”Generation Starbuck” som med coffee-to-go hetsar från den ena upplevelsen till nästa har inte tid för den koncentration som utmärkte kafébefolkningen för hundra år sedan. De som alltså vill återuppliva kafékulturen måste anpassa sig efter det som är wienerkaféets egenart: tid för kreativitet och utrymme för inspiration. Följaktligen var den bärande frågan på en utställning på Museum für Angewandte Kunst i Wien sommaren 2011, i anknytning till ett forskningsprojekt om kafékulturens framtid: ”Wie schnell darf ein Kaffeehaus sein?” – ”Hur snabbt får ett kafé vara?”

Vi har ju pratat om det här med betydelsen av kaffehus tidigare – om hur viktigt det är med platser där det finns utrymme för tankar och för samtal, utrymme att dela sina tankar med andra, får del av andra perspektiv och tillsammans komma längre och vidare än man någonsin kunnat komma ensam. Jag håller inte med Lindeborg om att denna slags människor inte finns längre. De finns, och trots att det är ont om utrymme för denna sorts kultur i dagens samhälle sker möten och samtal, tankar utbyts och världshändelser diskuteras. Kulturen består, det är bara arenorna som ändras.

Att arbeta tillsammans

Jag är glad för kaffehus-tanken, jag är glad för de cyberiska kaffehusen och jag är glad för de som finns i den värld där vi kan känna doften från varandras kaffe, formella och informella, offentliga och mer privata. Att resonera och diskutera och tänka tillsammans, dela med sig och få del av, verka tillsammans och ibland rent av samarbeta tillsammans. Det ger mig mycket, väcker min kreativitet och inspiration och jag lär mig enormt mycket.

Nu faller det sig så att jag kommit att fundera en del över hur vi tänker när vi tänker delande och samarbete lärare emellan? Det tycks vara lite olika på olika håll. Tänker vi ”Vad kan jag tillföra? Vilket mervärde kan det ge mig? Vilka synergieffekter skulle lite samverkan kunna ge?” Kanske rent utav ”Vilket mervärde kan det ge mig och eleverna?” Eller tänker vi snarare något i stil med ”Vad kostar det mig? Var ska jag ta den extra tiden ifrån?” Eller något helt annat?

Jag funderar också över hur vårt sätt att tänka kring samarbete och delande påverkar hur resultatet blir, om vi entusiastiskt vill försöka igen eller tänker ”aldrig mer”?

Och så funderar jag över hur en skolas lärares inställning till och tankar kring samarbete mellan lärare påverkar samarbete mellan eleverna.

Jag vet inte så mycket om saken, men funderar gör jag. Om det är så att ni funderar på samma sak vore det spännande att höra hur ni tänker.