Demokrati

Av grekiska kratein – styre och demos – folk.

2 500 år tidigare, på det grekiska fastlandet: Adeln har missbrukat sin makt och Athen befinner sig nu på gränsen till revolt. Något måste göras! I ett desperat försöka att rädda staten ger man arkonten Solon stor frihet i sitt ämbetsutövande, och han förvaltar den klokt. Lagarna mildras, skulder efterskänks, slavar blir fria och en folkförsamling inrättas. Alla medborgare i Athen får rätt att rösta i Ekklesia och friden lägrar sig.

Nja, nej, fullt så smidigt gick det naturligtvis inte till, alla medborgare inkluderade sannerligen inte alla människor, inte ens alla vuxna människor, och inte fattades alla beslut genom folkomröstningar heller. Men tanken om att folket själva skulle styra staten de levde i hade slagit rot i europeisk mark, och den växte och frodades genom årtusenden. Inte alltid, inte överallt och inte hela tiden, men när vi ser oss omkring idag finns den där, överallt i EU.

Här i Sverige är vi sedan generationer tillbaka vana vid att vi lever i en representativ demokrati, trots monarkin. Vi tar den för givet, ifrågasätter den inte utan ser det många gånger som en slags naturlag att två eller tre gånger varje årtioende, då får vi säga vår mening i allmänna val, och däremellan sköter politikerna det där politiska åt oss. Därför är det inte konstigt att det blir visst rabalder när det i en undersökning kommer fram att det finns ungdomar idag som skulle vara villiga att lägga sin röst på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva, eller som uttrycker att en stark ledare som inte behövde bry sig om valresultat styrde landet, det är nog ingen dum idé ändå.

Detta är allvarligt. Man pratar om ett misslyckande för skolan, man pratar om förstärkningar i historieämnet i skolan, man pratar om attityder och ungdomsförbund och visst har det sin betydelse. Men det man inte pratar om, trots att det är vad man borde prata om, är hur det kan komma sig att ungdomar upplever att deras inflytande och ansvar i samhället är så obetydligt att det gör detsamma var de lägger sin röst, de kan lika gärna sälja den för en slant så får de åtminstone en slant i handen.

Demokratin är ingen naturlag, den är ett samhällsystem som kräver av oss medborgare att vi tar vårt ansvar. Inte bara en gång när det är valår, utan varje dag, varje år. Den kräver att vi faktiskt lyssnar på varandra, och tar den andres åsikt både på allvar och under övervägande, och den kräver av oss att inte bara ha utan ge uttryck för underbyggda åsikter om det som gäller oss alla. Det innebär också att den kräver av oss att sätta oss in i de frågor som angår oss alla. Som sjukvård, omsorg, vägnät, järnvägar, universitet, skolor, forskning och situationen i EU, t ex den ekonomiska krisen i bland annat Grekland.

Om vi inte gör det, utan sitter på våra rumpor och tycker att det är politikernas sak att sköta, då bör vi inte förvånas över att ungdomar tappar tron på det här med att folket ska styra.

Än en gång är vi tillbaka i det här med ansvar. Vi kommer inte undan. Vi måste, var och en, ta vår del av det gemensamma ansvaret. Så är det bara.

Dag 1

Valet är över, och ännu ett nytt parti har tagit plats i riksdagen. Om övriga partier väljer att hålla fast vid den blockuppställning som präglade förra mandatperioden kan det nya partiets roll bli vågmästaren. Det finns andra strategier övriga partier kan välja som kan göra situationen annorlunda.

Resultatet är, eller borde i alla fall inte vara, någon större överraskning, vi har haft gott om tid att vänja oss vid de tankegångar som öppnade vägen för valresultatet. Spotta och fräs, en stund, om det får saker att kännas bättre, men det ändrar inget. Vi har det samhälle vi valt att konstruera, alla tillsammans, och det är inget som gick över en valnatt.

Och det är vad vi har att förhålla oss till.

Intet är som väntans tider

Nu väntar vi. Otåligt. Oroligt.

Hur har det gått? Räkna på, snälla valarbetare, räkna tills fingarna glöder!

2 minuter till midnatt

Det är 2 timmar kvar tills vallokalerna stänger. Två timmar kvar att tala om, högt och ljudligt, hur du vill att Sverige ska se ut. Två timmar kvar att påverka.

En tid efter förra riksdagsvalet pratade jag med någon som smått chockad över valutgången sa ungefär:

Men herrejösses, så här kan det inte vara! Det här måste vi väl kunna ändra på? Hur gör man?

Jag frågade personen om h*n hade röstat. Nej, h*n hade inte gjort det, h*n hade inte upplevt att det var så viktigt och gjorde någon skillnad om just h*n röstade.

Det gör det. Just din enskilda röst gör enorm skillnad. Den kan vara helt avgörande. Vare sig du vill förändring eller vill ge Alliansen fyra år till så måste du rösta. Om du inte gör det lägger du ditt öde i andras händer, och har kastat bort din egen röst.

Två timmar. Du hinner.

Sossarnas aggressiva marknadsföring

Jag har tidigare talat om hur socialdemokraterna kom ända hem till min ytterdörr och stampade i sina ivriga försök att värva min röst. I går försökte de en annan approach, både genom att locka med grillad korv och söta hundvalpar försökte de dra till sig uppmärksamhet, och när detta inte lyckade (the Castle of Ortano är svårt att konkurrera med, ljuvlig historia!) försökte man med att få igång ett samtal, men ack, den väna Isabellas vedermödor hade min hela uppmärksamhet och socialdemokraternas inviter föll på hälleberget.

I dag läser jag i tidningen att man i Huddinge dragit upp nivån ett snäpp till. I vad som sannolikt började som missriktad hjälpsamhetsnit har man i det närmaste anfallit presumtiva röstare, konstaterar den tjänsteman som fått i uppdrag att reda ut det hela:

Han konstaterar också att ”valarbetare från socialdemokratiska partiets valstuga utanför biblioteket vid upprepade tillfällen kom in i biblioteket för att hjälpa väljare att få ut sitt röstkort och sedan hjälpa till inne i röstningslokalen och peka ut valskärmen och lämna med valsedlar från socialdemokraterna.”

Man har försett röstare med valkuvert där man redan på förhand stoppat ner de socialdemokratiska röstsedlarna, så att röstarna inte ska råka ta fel, stått direkt utanför ingången till biblioteket och till slut såg bibliotekspersonalen ingen annan råd än att slå larm till valhandläggaren.

I promemorian konstaterar kommuntjänstemannen bland annat:
”Röstmottagarna har upplevt tillvägagångssättet som mycket aggressivt och obehagligt.”

Kära socialdemokrater, jag är säker på att ni menar väl och inget hellre vill än att ställa till rätta alla de fel och orättvisor ni ser omkring er i samhället, men kanske bör ni hålla i minnet att en alltför intensiv och aktiv marknadsföring kan slå tillbaka och i slutändan få fullständigt motsatt effekt. Kanske kan ni också tänka på att alla människor inte uppskattar att bli alltför uppenbart styrda in i rätt fålla. Dörrknackning, grillkorv och förberedda kuvert kan få den effekten.

Detta är ett gratis tips från mig till er. Sharing is caring.

Kamerorna var på

Expressen publicerar nu ett filmklipp från grälet mellan Olofsson och Wetterstrand. Man vet också att berätta att bråket fortsatt på partiernas hemsidor:

Centerpartiet presenterade tidigt på morgonen en rapport på sin hemsida där man hävdar att det saknas 8,2 miljoner ton koldioxid i de rödgrönas åtgärder för att få ner utsläppen. ”Klimatbluffen: åtgärder saknas för nio tiondelar av egna klimatlöftet”, lyder en rubrik i rapporten.

Ungefär samtidigt kom Miljöpartiet med en egen rapport där man gick till attack mot regeringens klimatarbete. Miljöpartiet hävdar i rapporten att det kommer att ta 195 år innan Sverige når EU:s klimatmål. Man skriver även att Sverige förra året trillade från 10 till 18 plats i en klimatrankning av världens länder.

Att miljön får en mer framträdande plats i debatten är utmärkt, att det sker på ett underhållande sätt som får folk att undra vad som kommer härnäst är inte dumt det heller.

Politiskt manifesto

När kamerorna stängts av

Expressen berättar om hur Wetterstrand och Olofsson efter kvällens direktsända debatt fortsatte den animerade diskussionen.

De bråkar om allt från Botniabanan till utsläppsmål. Jag har bevakat många debatter i Agenda, men jag har aldrig sett något liknande tidigare, sade Expressens politikreporter Karl-Johan Karlsson som befann sig på plats.

Så synd att ingen påpassligt lät kameran rulla, jag tror att det som ventilerades i den soffan skulle ha varit av stort intresse får många väljare.

Gå och rösta!

Jag tänker inte säga åt dig vad du ska rösta på, följ ditt samvete och ditt hjärta, se på hur partierna agerat hittills i de frågor som är viktiga för dig, mer än du lyssnar på vad motståndarna säger om dem eller på vad de lovar just nu. Men rösta, just din enskilda röst gör skillnad. Jag lovar!

Sahlin vill inte bli mätt

Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.

–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.

Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.

–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.

Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.

Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ”den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.

Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.