Lärarprofessionalism

Med ständigt stigande förvåning tar jag del av hur kristendomens eventuella särställning i skolan diskuteras och debatteras, jämta andra religioners vara eller icke vara som friskolor och fenomen i vår sekulära skola.

Det framhålls att en lärare som är bekännande kristen kan hamna i en konstig situation om h*n tvingas undervisa om evolutionsteorin, även om h*n skulle anse ID lika trovärdig, hur fel det är att kristnas skattepengar skall gå till ‘ateistiska’ skolor och funderas med rynkade pannor över hur lärare skall förhålla sig vid direkta frågor om sin tro.

Jag är också bekymrad, och fundersam. Vart tog lärarprofessionalismen vägen? Insikten om den enorma makt man besitter som lärare, betygsättare, bedömare, måste gå hand i hand med en insikt om att man just därför måste hålla en professionell distans. Jag är inte privatpersonen Morrica när jag jobbar, jag är lärare. Jag umgås inte privat med mina elever, tackar alltid nej till vänliga inbjudningar till fester och avstår från att bjuda in dem, hur underbara och trevliga de än är. Träffas vi ute hälsar vi, skakar hand, skrattar och skämtar lite men umgås inte, dricker inte ihop och går inte tillsammans.

Den dag betygen är satta, och utdelade, kan jag bli privat med eleverna, då kan jag spela rollspel, gå på fest, köpa deras skivor och gå på deras spelningar, ta en öl tillsammans, skratta och lära känna privat. Men inte förr. Fram till skolavslutningen är jag läraren, de elever, och den distinktionen måste hållas. Inte för min skull, men för elevernas. De ska kunna komma till mig och be om hjälp och råd, väl vetande att det som sägs i förtroende dyker inte upp på vare sig Facebook eller fest. De ska få sina betyg för att de förtjänat dem, och inte behöva höra skvaller om att de nådde toppen för att de och jag brukar gå ut tillsammans.

Denna distans gäller min egen livsåskådning också. Skolan har ett uppdrag att förmedla kunskap om de stora världsreligionerna, och om religionens betydelse som fenomen. Jag, läraren, har i uppdrag att utföra detta förmedlande. Jag har inte i uppdrag att förmedla min privata livsåskådning. Det är inte detsamma som att dölja den, hymla med den eller vara någon jag inte är. Det är bara enkel professionalism.

4 tankar om “Lärarprofessionalism

  1. Pingback: Om Stavrosgate « You're no different to me

  2. Ber om ursäkt för min tidigare kommentar. Nu förstår jag bättre vad du menar och vad våra bloggvänner inte vill ser.

    Det du skriver håller jag med om till hundra procent, ja nästa hundra femtio procent.

  3. Pingback: om Stavrosgate – förtydligande av Morricas ståndpunkt « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s