Ask och det rimliga priset

Beatrice Ask är för tillfället justitieminister. I en artikel i Aftonbladet beskriver hon skälmskt hur kollegorna ser på henne:

Jag måste stämma av med dem. De tycker att jag är lite vild ibland, säger ministern.

Det hon måste stämma av med dem är hur de ser på hennes idé om hur misstänkta sexköpare bör delges denna misstanke:

”Jag vill skicka grälla kuvert till sexköparna, för jag tror att det värsta som kan hända en sexköpare är att någon i omgivningen ska få reda på vad de gjort, frun eller grannen (..) Vi borde ha gredelina kuvert, det ska vara tydligt, du är misstänkt för att vara ute och köpt sex”, sade Beatrice Ask

Ask anser alltså att det räcker gott att vara misstänkt för att hängas ut – rättegångar och domar och sånt är tydligen inte alls nödvändigt, det räcker att personen är misstänkt för att den skall stigmatiseras. För ett stigmata är precis vad Ask är ute efter. Ett socialt stigmata, och det redan innan dom fallit:

vi måste visa vilka de är och låta människor i deras omgivning få veta, säger Ask till Aftonbladet

Att Ask anser sexköp vara synnerligen omoraliskt är inte att tveka på, och någonstans i detta menar hon kanske väl. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda förutsättningar. I sin iver att… Ja, det är frågan. I sin iver att moralisera, i sin iver att få stopp på sexköpare eller i sin iver att göra något helt annat? Jag vet faktiskt inte. Men så mycket är klart att i sin iver att uppnå vad hon nu hoppas uppnå anser hon tydligen att om en och annan som misstänks utan att faktiskt vara skyldig drabbas, om en eller annan familj slås sönder utan anledning, en eller annan oskyldig människas karriär slås i spillror på grund av Asks moraliserande är det ett rimligt pris att betala.

Det tycker inte jag.

Det är valår i år.