Jag undrar stillsamt och innerligen ödmjukt, så totalt utan hotfull attityd jag någonsin kan, jag blottar min strupe och kryper fram, men jag undrar ändå om det kan finns något litet vagt samband mellan det akademikerförakt som finns i vissa sociala kretsar och ställer till det för en del begåvade, allmänbildade och i smyg studiemotiverade elever som tillbringar sina skolår med att, för att passa in i sitt sociokulturella sammanhang, sätta sitt ljus under skäppan och framställa sig som dummare än de är, och den antiforskarattityd som ibland skymtar fram i debatten kring den nya lärarutbildningen och skolans framtid?
You're no different to me 
Det finns en hel del möjliga positioner mellan akademikerförakt och den akademikerkult som sveper igenom landets högskolor.
Det är nog en fråga som lämpar sig ovanligt illa för generella resonemang.
– De är väl som folk är mest, de där forskarna…
Det finns en hel del möjliga positioner däremellan, och visst är det så att forskare är människor inte alls olika andra människor.
Att det bland lågutbildade, obildade, trångsynta människor som lever liv där det är en merit att aldrig ha läst en bok och man anses högfärdig om man är allmänbildad finns ett akademikerförakt förvånar mig inte, även om det gör mig ledsen.
Att det på högskolenivå antyds att det här med akademiker kanske inte är helt positivt, det förvånar mig däremot. Det är en tanke jag måste vända och vrida på för att se om jag missförstått den.
Problemet är inte att akademikerna nedvärderas på högskolor (för de gör de INTE) utan att alla som inte har disputerat marginaliseras.
Då uppstår en diskrepans mellan den formella kompetensen och den upplevda (om man utgår från studenternas perspektiv – som ofta är ganska handfast)
Har jag antytt att jag uppfattar att akademiker nedvärderas? I så fall har jag uttryckt mig illa, och ber om ursäkt.
Man ska givetvis lyssna på studenterna, deras perspektiv är mycket viktigt, men långt ifrån det enda som är viktigt. Forskningens betydelse är kanske inte i första hand något studenter märker av under sin tid som studenter, annat än att de tvingas ta del av etablerade teorier och tugga i sig de för tillfället modernaste forskarnas åsikter.
Om vi ser saker i ett längre perspektiv ser det annorlunda ut, gör det inte?
Ett tänkt scenario:
Någon kommer på den ljusa idén att höja statusen på fritidsledarutbildningen genom att föra över den till universitetet och samtidigt bestämma att enbart disputerade lärare skulle få undervisa de blivande fritidsledarna.
Hur ser du på detta?
Givetvis vore det tråkigt för folkhögskolorna, men fritidsledare som yrke är lite sorgligt sett över axeln, de betraktas ofta som någon slags upphottade lekledare vilket är ledsamt och gör deras arbetsvardag tyngre än den borde behöva vara. Att höja deras status är ingen dum idé, det skulle ge dem ökat inflytande, deras ord ökad tyngd och därigenom skulle deras handlingsutrymme öka.
Tja, varför inte?
Frågan är om det där statustricket verkligen fungerar så enkelt?
Och vad innebär det för innehållet?
Malmö Högskola lägger ner Fritidsvetenskapliga programmet på grund av alltför få sökande. Det var en utbildning som kanske tangerade fältet och nog skulle kunna vara användbar för fritidsledare med ambitioner. Men tiden var inte mogen – investeringen gav antagligen inte önskat ekonomiskt utbyte ur studentens aspekt.
Tja, det var ditt scenario, men jag tror att jag missförstod vad du ville prata om när jag svarade.
Antingen var tiden inte mogen, eller så var programmets upplägg inte tillräckligt intressant för att locka sökande. Jag vet inte, jag är inte alls insatt i hur Malmö Högskola lägger upp sina utbildningar.
Tiden är alltid en bra förklaring och det kanske fanns oklarheter om målgrupper – men mitt försök till poäng är att akademisering inte är en självklar väg mot kvalitet.
Det kan bero på yrkets karaktär, men också på att akademien styrs av egna logiker, som inte alltid sammanfaller med professionens
Nej, vore det så enkelt skulle världen se annorlunda ut.
Men min poäng är att akademisering är inte självklart motsatsen heller, och det är rätt dumt och rent av lite larvigt att försöka ställa upp akademi och verklighet som vore det ett motsatspar.
Pingback: Rädda pojkar och akademiker « You're no different to me