Vad vet en ko?

Det är helg, så jag tänkte bli lite biblisk en stund. Minns ni Josef i första mosebok? Han som tydde drömmar, blev slängd i en brunn av sina äldre bröder som inte alls gillade att han var sin fars favorit och dessutom ogenerat talade om att han, den näst yngste, minsann en dag skulle komma att styra över dem allesammans. Han blev uppfiskad ur brunnen och förd till Egypten, fortsätter historien, där hans karisma och behagfulla sätt än en gång satte honom i klistret: en betydelsfull och inflytelserik kvinna lät kasta honom i fängelset eftersom han inte tog emot hennes uppvaktning som hon hade tänkt sig.

Han besatt drömtydartalanger, denne Josef, och det räddade honom ur fängelset. Farao drömde om kor och veteax och ingen i hela riket kunde tyda dessa drömmar. Men Faraos munskänk visste råd, han hade ju själv fått sina drömmar uttydda av denne Josef och varendaste dugg hade slagit in. Farao lät hämta Josef ur fängelset, fick behagfulla tolkningar av drömmarna och goda politiska råd därtill, och Josef upphöjdes från tjusig exotisk tjänare till politisk rådgivare, med allt vad därtill kommer.

Ni minns historien, inte sant? Bra, för nu kommer vi till själva poängen i inlägget:

Farao drömde om sju feta kor och sju magra kor, och om sju feta veteax och sju glesa tunna veteax. Och de sju magra korna slukade de sju feta, och de sju tunna axen de sju feta. Josef förklarade att det handlade om att de goda tiderna inte varar för evigt – vi måste lära oss att tänka långsiktigt. Även om det i dagsläget tycks finnas hur feta kor som helst, hur rika skördar som helst, hur mycket naturresurser, skolelever, kunder, köpare, juveler eller vad man än kan tänka sig som helst så kommer det andra tider. Det kommer tider när vi måste kunna överleva på det vi har lagt undan i de feta kossornas era, för att överleva de magra kossornas tid och för att stå redo när de feta kossorna, de som ger oss mycket men också kräver mycket större resurser, mer bete och mer utrymme, kommer igen.

Nu står vi som skolvärld och ska hantera de magra kossornas era. Barnkullar minskar och elevunderlaget sjunker. De skolor som inte har resurser undanstoppade för dessa magra år eller huvudmän i ryggen som är villiga att stå för mellanskillnaden när skolpengen sjunker med elevantalet får slå igen, trots att föräldrar protesterar och barnen gråter och allt blir hemskt och kallt och skrämmande.

12 tankar om “Vad vet en ko?

    • Mina kamrater berättar om en resa till Kuba. Ett eländigt land där ingenting fungerar – utom utbildningen! I den största utbildningsfabriken går 6600 elever, från förskola till universitet. Det verkar både välorganiserat och rättvist.

      Mina kamraters värdar var väldigt oförstående inför deras frågor om demokrati och mångfald. Själv har jag skrupler inför att resa till diktaturer, men blir motvilligt imponerad av berättelserna om hur utbildningen är prioriterad i ett fallfärdigt samhälle. Det känns konstigt att tänka sig skolan som en väl fungerande kuliss?

      Att spara för de dåliga åren tänker jag är en form av nödvändig planekonomi.

      Men Josef (Castro) är ganska krasslig och det är ovisst om systemet verkligen är lika stabilt som det ser ut. Vågar vi ta liknelsen till Sverige? Går det?

  1. Jag har också kamrater som berättar om en resa till Kuba. En av mina kamrater är till och med född och uppvuxen där. För att uttrycka mig förbehållsamt är det inte ett ”stabilt system” god organisation och rättvisa de har berättat om.

    • Även jag har vänner på Cuba. Dessa är stolta över sitt land, som de menar har gjort det bästa av en svår situation. De är mycket stolta över utbildningsväsendet och säger att detta är vägen ur fattigdomen – att år för år höja folkets genomsnittliga bildningsnivå kommer att göra hela samhället stabilare, menar de.

      Jag läste också någonstans för inte så länge sen (och ångrar att jag inte sparade länken) någon som förklarade att Cuba, tack vare sin strikta planekonomi, är det land som drabbats minst av den ekonomiska oron och dessutom är det land som, återigen på grund av sitt ekonomiska system, är det land som lyckas höja sin genomsnittliga levnadsstandard under krisen. Om det är sant eller inte vet jag inte, men håller det inte för osannolikt.

  2. Jag skriver rätt planlöst och har för dåliga kunskaper om landet, men det är intressant att den här utbildningsromantiska vågen faktiskt lever kvar där mycket annat kollapsar. Lantbruket verka vara i akut förfall och medborgarnas liv går åt till att jag utländsk valuta.

    Min eventuella koppling till din berättelse var nog frågan om ”utbildning som investering i sig själv” eller som ” en del av det nationella projektet”.

    Kuba lever i skuggan av det stora landet i norr och alla motgångar förklaras rutinmässigt med bojkotten. Den här kombinationen av nationell stolthet och individualism som man ofta ser i söndervittrande kommunistiska diktaturer är förvirrande och jag försöker koppla samman den med utbildningspolitiken.

    Det går så där…

    • Vad sägs om ‘utbildning som en byggsten inför en stabilare framtid, både på individuell och nationell basis’? Trots att Cubas magra kossor är något fler än sju så förbereder man sig för att ta emot de feta, och utbildningen är en stor del av detta. Utbildningen är också ett fönster på glänt mot resten av världen, och Internet har öppnat detta fönster ytterligare.

      • Det låter väldigt bra!

        Intressant är också den där gamla behavioristiska föredömespedagogiken – alla vill bli folkets hjälte.

        Kanske behöver svensk högskola liknande myter?

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s