Rädda pojkar och akademiker

Expressen har tagit del av Skolverkets rapport Attityder till skolan 2009 och skriver bekymrat om hur könsskillnader påverkar elevers skolarbete.

Intrycket rapporten ger är att flickorna tar plugget på större allvar än pojkarna. På alla nivåer, från fyran till sista ring i gymnasiet, är det en större andel flickor än pojkar som känner sig engagerade i skolarbetet.

Helena von Schantz förklarar pedagogisk att frågan är mer komplicerad än så. Hon tar upp flera viktiga aspekter, jag rekommenderar er varmt att läsa hennes inlägg. Det jag vill lyfta fram ur hennes inlägg är det hon skriver om varför det har betydelse att det faktiskt finns akademiker ute på våra skolor:

Ytterligare en faktor är att det är allt färre lärare som är genuina akademiker. Det betyder att skolan erbjuder ständigt färre akademiska förebilder – något som främst drabbar den som inte möter sådana vid frukostbordet. Det betyder också att lärarna blir allt sämre rustade för att motivera, entusiasmera och väcka intresse för sina ämnen. I brist på raketbränsle och lust blir flit och lydnad de allenarådande dygderna.

Jag har tidigare snuddat vid samma tanke när jag talat om det akademikerförakt som finns i många kretsar och sätter käppar i hjulet för kunskapsutvecklingen hos många ungdomar i allmänhet och pojkar i synnerhet. Akademiker är främmande fåglar i många delar av vårt samhälle. Vi pratar ett annat språk, ser saker på ett annat sätt, skrattar åt andra saker och kan verka högfärdiga ibland, trots att det sällan handlar om högfärd utan snarare om tankspriddhet, blyghet och inte sällan en lätt världsfrånvänd läggning.

Just därför är det viktigt att det finns akademiker i skolorna – dels för att så många som möjligt ska upptäcka att under den där udda ytan döljer sig en rätt vanlig människa, varken högfärdig, otrevlig eller farlig, bara lite annorlunda än de man är van att möta i fikarummet på jobbet, på macken eller över häcken därhemma i radhusträdgården. Dels för att de unga människor som faktiskt också är precis sådär världsfrånvända, tankspridda, nyfikna, kunskapstörstande och nördiga behöver förebilder de också. Och dels för att akademiker, även de socialt osmidiga och introverta, brinner för sina ämnen. En lärare som brinner för sitt ämne kan mer om ämnet än den lärare som trivs i klassrummet eller blivit lärare för att h*n tycker om barn. Inte för att den brinnande läraren än klokare eller bättre, utan helt enkelt för att den drivs av en ständig längtan att lära sig mer om ämnet, och att delge detta till andra. Därför besitter en lärare som brinner för sitt ämne i många fall en förmåga att entusiasmera, och därtill leverera svar på frågor som inte ingår i varken dagens, veckans eller ens läsårets planering.

Och just därför är det så destruktivt att löneläget och fortbildningsutrymmet i svenska skolor är så skamligt underdimensionerade. De som brinner för sitt ämne söker sig inte till miljöer där det inte finns möjlighet att fortsätta studera och lära sig mer, så akademiker får förbli främmande fåglar för många också i den uppväxande generationen.

22 tankar om “Rädda pojkar och akademiker

  1. Jag håller i huvudsak med, men har två frågor; vad menar du med ”rädda pojkar” (titeln) och hur definierar du en ”genuin akademiker” (för jag drar slutsatsen av texten att det inte räcker med en högre utbildning)?

    • Det är verbet rädda i imperativform, jag inser nu när du frågar att det kan tolkas som adjektivet också… hoppsan. Men det får stå kvar ändå, och så hoppas jag att folk som undrar läser den här kommentaren.

      Genuin akademiker är en eufemism för nörd, helt enkelt.

  2. Menar du att det inte är möjligt att brinna för sitt ämne utan att vara disputerad? Det är en ganska skarp hållning.

    När jag läser dagens sydsvenskan tycks det enligt rektor Per Ericsson vara andra saker som driver forskarna:
    – Jag brukar skoja om att drivkraften inom näringslivet är girighet och drivkraften inom akademin är fåfänga.

    http://www.sydsvenskan.se/lund/article871327/Rektor-tonar-ner-kopta-meriter.html

    Läs mer om de köpta meriterna.

      • OK – då handlar det inte om det vi ibland kallar ”akademisering” av professionsutbildningar, som är en helt annan diskussion.

        Folk som brinner för sitt ämne tycker jag finns på väldigt många ställen – fast det är inte alltid de kallar sitt intresse för ”ämne”.

        • Nej, det handlar inte om det som kallas akademisering, det begreppet är felanvänt. Tänk Frans G. Bengtsson t ex. Tänk Sten Broman. Tänk evighetsstudenter som läser och läser och läser kurs efter kurs efter kurs utan att bry sig om att skriva tentorna och ta poängen – bara för att de vill ha kunskapen.

        • De där legenderna tror jag inte skulle stå ut en sekund i dagens högskola!

          Men jag delar helt din vurm för stofiler. Jag funderar själv på att bli en…

        • Det finns flera olika verkligheter i dagens universitetssverige – det finns de som läser målinriktat, som utbildar sig, lämnar högskolan eller universitetet när utbildningen är slut och aldrig vänder åter.

          Det finns de som är mer intresserade av det sociala livet, av nationer och fester än studier.

          Det finns de som läser med CSNs piska över sig, som gärna skulle bilda sig men lämnar världen när pengarna är slut, vare sig de vill eller inte.

          Det finns forskare som forskar av kärlek och passion för sitt ämne, och det finns de som gör det av fåfänga, för att skryta med meriter (och få ligga, många gånger).

          Och så finns det såna som har privilegiet att ha en livssituation där de kan fortsätta bilda sig år efter år, bara för att. Som vill lära sig mer om sitt ämne eller kastar sig över något de inte känner till bara för att de inte känner till ämnet alls, som läser och läser men ibland helt enkelt struntar i tentorna och poängen för att meriterna inte är vad som lockar, utan kunskapen.

          Jag tror både Bengtsson och Broman skulle kunna finna sig en plats i dagens universitetsvärld också, men det är jag det.

        • Det går nog inte att beskriva hur universiteten ”egentligen” är. Jag tror nog att det är möjligt att hitta fickor av äkta bildningsintresse och blir glad över att du tror på möjligheten av att kunna hysa personer som drivs av…hmmm… ren nyfikenhet?

          Men om de inte tar poäng så ställer de till det för lärosätet. Vi måste öka genomströmningen för att kunna bedriva utbildningen. Så även om studenterna är ädla är nog högskolan mer en aktör på en marknad.

        • Men vi pratar inte om studenter här, och inte heller om högskolors politiska situation i dagsläget, utan vi pratar om definitionen av akademiker, inte sant?

          Jag blir lite förvånad över din formulering kring studenterna som ‘ädla’, hur menar du då?

        • Du har ju det. ”Så även om studenterna är ädla är nog högskolan mer en aktör på en marknad” skrev du och jag förvånas och undrar hur du menar.

  3. Sjukt intressant diskussion, men svår att ge sig in i. Jag har skrivit inlägg på inlägg men hittills har jag inte lyckats få fram det jag vill säga. Som tur är har Morrica redan lyckats få fram det viktigaste.

    Tidigare har ingen unge kunnat gå genom en hel skoltid utan att stöta på någon förläst kuf av någondera könet. Idag är de flesta lärare trevliga prickar som har god kontakt med sina elever – därav trivseln. Men ämneskunskaperna är det allt skralare med. Det är en stor skillnad mellan de gamla och unga lärarna. Bland de äldre lärarna finns det fortfarande folk som går på teater, lyssnar på klassisk musik, läser svår litteratur och är i stånd att diskutera vitt skilda ämnen. De flesta av mina unga kollegor diskuterar helst melodifestivalen och sport. I den mån de läser handlar det om Camilla Läckberg och Stig Larsson. En sak jag också har noterat är att när den gamla ämnesläraren ständigt fortbildade sig i sitt ämne på fritiden, väljer den nya läraren oftast fortbidning som har med pedagogik, trygghet och omvårdnad att göra. Så inte nog med att man har ett ljummet förhållande till sitt ämne och är illa rustad för att väcka passion hos någon annan för det, man jobbar inte ens för att bli mer kunnig och intresserad.

    Under sin skoltid behöver varje människa få klart för sig att världen är stor och spännande, att det finns massor kvar att upptäcka och att det kan vara otroligt tillfredsställande att lära sig något på djupet. Det får man inte i dagens skola och det är på pojkarna konsekvenserna märks bäst. De är helt enkelt mindre benägna att ta sin medicin utan att grimasera.

    • En aspekt jag inte tänkt på förrän jag läser din kommentar, Helena, är ju faktiskt denna med lärande som lärande – den lärare som inte är intresserad av fortbildning skickar andra signaler kring lärande än den lärare som ständigt fortbildar sig. När jag som lärare lite sådär i förbigående kan referera något min egen lärare på universitetet sagt eller gjort veckan innan visar jag mina elever att bildning är något pågående, inte något man avslutar och sen går vidare.

      Vem vet, kanske kan det inspirera någon lite grann?

    • Vikten av ämneskunskaper tror jag ändå är ganska okontroversiellt och de gånger vi försöker diskutera frågan inom lärarutbildningen hamnar vi i ganska ofruktbara polariseringar. Det är ingen fotbollsmatch och de flesta är nog medvetna om att det är en komplicerad fråga.

      Ändå är det en lärare som brände sig fast från min lärarutbildning – biologiläraren som kastade sig ner på marken och kunde prata i timmar om nyckelpigornas parningslekar!

      • Vad är det som är komplicerat i frågan? Hur går diskussionerna och vilka poler hamnar de vid? Det vore mycket intressant att ta del av, Mats, om det inte blir alltför nära och lämnar ut någon enskild individ.

  4. Morrica, jag tror till och med att passionen, glöden är en viktigare signal än god undervisning. De flesta ungar tycker det verkar som slow death att bli vuxen och det är vårt fel för att det är vad vi signalerar. Dina referenser till din pågående inlärning kan gott vara det som gör störst nytta av allt du gör.

    • Jag hoppas det.

      För att inte tala om vilken nytta jag har av att påminnas om hur lite möjlighet man faktiskt har att påverka sin direkta situation när man sitter där i bänken, på utsidan av katedern.

      Jag undrar om det är därför jag helt enkelt inte har någon kateder i mitt klassrum? Den åkte ut därför att den var i vägen, men kanske ligger det mer bakom om man grubblar på saken?

  5. Mats, jag har också haft en sådan biologilärare. Han blev så frustrerad över att vi inte gick igång på DNA-molekylen att han gamle man klev upp på katedern och försökte se ut som en DNA-molekyl. Han var en dålig pedagog men den absurda handlingen gjorde honom till en bra lärare. Han fick oss alla att känna hans frustration över vårt ointresse och han fick också oss att inse vilken enorm revolution upptäckten av DNA var. Han kunde inte förklara så vi förstod, men vi gick alla hem och läste i våra biologiböcker med ett helt nytt intresse.

    Det han lät oss få en skymt av var just hans passionerade förhållande till sitt eget ämne. Den lilla skymten har påverkat mig i flera av mina egna livsval.

    • I en del ämne kommer man antagligen långt med passion och människointresse – ibland räcker det inte och jag tror att många lärare riskerar att cynifieras när de märker glappet mellan sina djupa kunskaper och barnens förströdda (eller öppet aggressiva) ointresse.

      Just nu vet jag inte om det är meningsfullt att skapa en lista på vilka egenskaper eller färdigheter den gode läraren ska ha – antagligen handlar det mer om flexibilitet än att ha den perfekta planen. Men, jag är alltså inte emot ämneskunskaper.

      • Det gläder mig att du inte är emot det, men det gör mig ledsen att det överhuvudtaget behöver förtydligas. Det borde vara självklart att den som ska lära ut något kan det som ska läras ut, och kan det grundligt och innerligt. Det är på något vis basen, och därifrån kan man bygga vidare.

        Att försöka börja i andra änden, med pedagogik och metodik och vad du vill, blir som att bygga ett hus och försöka börja med taket – det faller platt om där varken finns väggar eller bjälkar som kan bära det.

  6. Det finns exempel på att personer lyckats förena stor bildning med stor nyfikenhet – men tyvärr tycks en del kunniga personer vara väldigt nöjda med att inneha en auktoritetsposition. Och sådana har en tendens att vara väldigt sköra nuförtiden…

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s