Livet är ett lotteri

och för många tycks det vara ett livslångt trauma att andra har det bättre, suckade den medelålders medelklassmannen. Och visst är det så – livet är ett lotteri.

Somliga växer upp i kommuner där politiker och tjänstemän satsar pengar på skolan och utbildningen, där lärarlyftet ses som en möjlighet att ta till vara och eleverna som framtida tillgångar. Andra växer upp i kommuner där fortbildning ses som en onödig utgift, fullständigt lika onödig som att täta klassrumstak eller låta elever dricka mjölk till maten.

Somliga föds som barn till ensamstående arbetslösa mammor med en nästan magisk förmåga att ge sina barn harmoni och styrka ändå, andra föds i familjer där föräldrarnas styrka inte räcker till för att hålla modet uppe när pengarna inte räcker. Ytterligare andra föds i familjer där båda föräldrarna har välbetalda jobb och gott om tid och möjlighet att ge sitt barn både upplevelser och god utbildning, oavsett hur kommunen de bor i väljer att prioritera.

Skolan är inte den stora utjämnare, men är det verkligen för mycket begärt att alla ungar i svensk skola åtminstone har ett helt tak över huvudet och lärare som har reell möjlighet att hålla sig uppdaterade både med forskning och utveckling inom sitt ämnesområde? Oavsett vilken kommun de råkar bo i?

Jag tycker inte det, vad tycker du?

11 tankar om “Livet är ett lotteri

  1. Jag tycker nog just att skolan SKALL vara den stora utjämnaren. Inte genom att hålla någon tillbaka men genom att se till att vi alla kan göra det mesta möjliga av oss själva och våra korta liv om vi har lust att kavla upp ärmarna.

    Det mesta av mitt debattengagemang kommer ur min indignation över hur orättvis skolan är och över hur många ungar det är som aldrig får chansen att nå sin fulla potential.

    • Tja, det är ju en synnerligen fiktiv person, ett konglomerat av flera olika personer som jag mött då och då i olika sammahang som samtliga uttryckt liknande tankegångar, så jag tänkte att det gör inte om jag placerar den lite i samhället sådär för att ge en bild av ungefär vilka positioner dessa personer haft.

  2. Nej, det tycker inte jag heller är för mycket begärt!

    Det känns som att det är den viktigaste skolfrågan faktiskt. Kanske borde vi dra igång en kampanj för att uppmärksamma frågan, en ”bloggbävning”? Men kanske borde vi vänta tills i höst…

  3. Pingback: Alla vet att tärningarna är fixade « Tysta tankar

  4. Jag har hört berättas om en pappa som lottade lördagsgodiset bland sina barn för att lära dem att livet är orättvist. Det skulle de nog ha lärt sig i alla fall. Det de framför allt lärde sig var att dras far var orättvis och eftersom vi alla vill att livet ska vara rättvist fast vi vet att det inte är det hittar de säkert på ett sätt att hämnas på honom.

    Tärningarna är fixade, livet är orättvist. Men det är ingen ursäkt för att låta skolan vara orättvis.

    • Ja, livet är orättvist, på många sätt och vis. Men det är som du säger, Helena, det betyder inte att vi ska slå oss till ro med det.

      Som Astrid Lindgren sa, somliga saker måste man göra, annars är man ingen människa utan bara en lite lort. En av dessa saker är att arbeta för att skolan blir så lite orättvis det någonsin går att uppnå. Överallt, men vi kan ju börja i Sverige.

  5. Det finns två dominerande tolkningar av rättvisa och de är inte helt enkla att förena:
    Åt alla efter förmåga
    Åt alla efter behov

    Det kanske finns en möjlighet att slippa förbi den här komplicerade frågeställningen genom att välja ”lika mycket av samma sort till alla hela tiden”, men det är inte min bild av rättvisa.

    Frågans ursprung handlar om centralstyrning som garanti för kvalitet – några tycks hellre vill göra det till en mer moralisk fråga om rättvisa i allmänhet och jag tycker den här moralistiska dimensionen är besvärande.

    • Rättvisa är ett begrepp som innehåller en icke föraktlig del moral, det har du helt rätt i, men eftersom du väljer att använda det så låt oss hålla oss till det.

      Du väljer att fokusera på den delen som handlar om vad man får, men det finns ju en del till. För att en ska få måste en annan ge, av sin tid, av sina pengar, upp sin position, av sitt inflytande etc. Hoppar man över den delen i resonemanget blir det svårt att hamna rätt.

      Frågans ursprung handlar om att något måste göras, och göras omedelbart. Lägstanivåerna i svenska skolor har sedan kommunaliseringen sjunkit till en nivå där där elever far illa av den fysiska miljön. Lokalunderhåll eftersätts, inredning faller sönder, lärares fortbildningsmöjligheter försvinner, elever mobbas bort från skolor, och kommuner kommer undan med detta utan konsekvenser.

      Detta är inte rimligt. Detta är inte acceptabelt. Något måste vi, som samhälle, göra, och vi måste göra det nu. För varje år vi väntar dras ännu en generation elever igenom detta elände.

      Kanske är det ett återförstatligande som måste till, kanske är det någon form av tvångsförvaltning för de kommuner som missköter sitt uppdrag. Kanske är det så att Sverige inte själva klarar att lösa situationen och frågan behöver lyftas till EU-nivå.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s