ADHD-diagnos eller inte

Eja har vänligheten att skriva ett gästblogginlägg här hos mig. Hon sätter ord på varför en diagnos är av godo för den som får den, oavsett om föräldrar eller lärare eller andra i omgivningen ser det som en ‘stämpel’. Läs hennes kloka ord och tänk över dem:

När man är vuxen och några år på det förväntas man klara av vissa saker. Man ska betala sina räkningar innan inkasso skickar brev. Man ska hålla ordning i sitt hem och inte känna sig träffad när TV4 visar en realityserie där två noggranna tanter kommer hem till någon slarver, gör bakteriodlingar och städar upp i röran som får tittarna att häpna och prata ivrigt på fikarasten. Man ska sköta sitt jobb och inte låta kollegorna ta hand om ens uppgifter.

När man är liten och går på lågstadiet förväntas man klara av vissa saker. Man ska komma i tid till lektionerna och komma ihåg att räcka upp handen. Man ska kunna sitta tyst och stilla i sin bänk när man arbetar och man ska göra sina läxor. Man ska komma ihåg sina gympakläder och man ska inte gömma sig under katedern när man gjort något dumt eller inte orkar med andra människor.

När man är vuxen och några år på det och aldrig lyckats leva upp till förväntningarna, inte när man var liten och gick på lågstadiet, inte när man är vuxen och några år på det och inte när man var någonstans mitt emellan har man samlat på sig mycket självförebråelse. Man har ägnat mycket tid och energi på bortförklaringar, lögner och ursäkter. Man har försökt skärpa sig och misslyckats fler gånger än man kan räkna. Hela livet blir en en kamp för hitta på och slingra sig ur, ett hackande på sig själv för sina tillkortakommanden och en ständig stress över att bara klara hälften.

Man kanske klarar sitt jobb och betalar sina räkningar, men skulle någon se ens hem skulle snart de noggranna tanterna från TV4 stå i hallen med lysten blick och topzen i högsta hugg. Man kanske klarade att sitta tyst och stilla i bänken, men man hade glömt gympakläderna och arbeta gick verkligen inte.

Ett liv av bortförklaringar och självförebråelser, det är livet utan ADHD-diagnos.

Ett liv av förklaringar och självinsikt, det är livet med diagnos.

Diagnosen är varken ursäkt eller stigma. Ursäkterna har varit allt det man hittat på eller med svårighet kommit fram till och stigmat har varit allt det man inte klarat av.

Annonser

3 tankar om “ADHD-diagnos eller inte

  1. Ping: Om att dölja eller inte dölja ADHD « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s