Gnällkulturen i skolan

Anne-Marie Körling skriver i sin krönika på Lärarnas nyheter om hur lärarkåren talar om sitt yrke, och det är viktigt det hon säger:

Så gör vi sanningar om eländet i skolan. Vi berättar om läraruppdraget med gnällord och målar in oss i olika hörn. Det blir mer och mer sant ju oftare vi berättar historien. Att vi sedan inte får någon yrkesstatus eller att yrket inte är attraktivt för de unga, ja vad kan vi förvänta oss?

Jag säger det igen: Det är viktigt det hon säger, vi bör lyssna – skolan beter sig som den där släktingen ni vet, nästan alltid en kvinna, ofta medelålders eller mer, som ordnar allt till släktkalaset. Hon lagar mat, hon fixar lokalen, hon bjuder in, bakar överraskningstårtan, ordnar musiken och delar ut uppdrag till människor – små detaljer som för henne är livsviktiga, men för den som fått uppdraget kanske inte spelar lika stor roll (vad gör det för skillnad egentligen om servetterna är grå eller gråblå?) allt medan hon signalerar på alla upptänkliga sätt att hon verkligen får slita medan övriga… Men varje gång någon frågar om hon behöver hjälp eller, gud förbjude, själv tar något initiativ ler hon ett pressat stressat leende och svarar att nej, det behövs inte, hon fixar det. Gå och roa sej istället.

Den är lite lockande i sin självrättfärdighet, martyrrollen, den ger en viss makt, alla går omkring och har dåligt samvete och mår lite sämre än de skulle gjort om man hjälpts åt, men den ger varken status eller inflytande. Körling fortsätter:

Tänk om vi kunde göra en liten synvända. Vi kunde med stolthet säga att vi har det mest utmanande arbetet som man kan ha. Det är så innehållsrikt och så varierande att det nästan inte går att förutsäga hur dagarna ska bli. Och allt lärande som vi skapar, ja ni skulle bara veta! Men då måste vi ju också ha ett innehåll som vi gärna pratar om och diskuterar. Dessvärre sitter vi där med vår bristsyn och talar mer form än innehåll. Och form — det är vad tid handlar om.

Vågar vi? Släppa martyrrollen och våga chansa på att vi är uppskattade ändå, att festen blir bra i alla fall, trots att servetterna kanske till och med råkar vara signalröda när de tillslut kommer på bordet? Vågar vi sluta vifta med hur hårt vi sliter och istället börja prata om det roliga, viktiga och givande?

Jo, vi vågar. Kom igen, visst vågar vi?

Advertisements

12 thoughts on “Gnällkulturen i skolan

  1. Vad i helskotta ska det ha med mod att göra att prata om det roliga, viktiga och givande? Pratar inte folk om sådant på din skola? Lärare är väl som alla andra, vi gnäller när vi har det jobbigt och berättar om det trevliga när det är trevligt.

    Läraryrket kunde vara ett av de bästa man kan ha om vi fick möjlighet att ägna oss åt undervisningen och våra elever utan alla andra krav, men de flesta lärare är väldigt långt ifrån en sådan verklighet. Låt du dem gnälla. De slåss för vårt yrke.

    Jag blev så uppretad av det här att jag skrev ett eget blogginlägg om saken.

    • Jag tror att Körling pratar om skolor i allmänhet, och lärare i allmänhet också. Och jag håller faktiskt med henne, jag ser en hel del lärarebloggar där en stor del av inläggen handlar om hur jobbigt det är, hur de springer benen av sig men aldrig hinner, hur mycket de har att göra och jo, faktiskt, det påminner om den där släktingen, det gör det.

      Det är skönt att gnälla ibland, men det är inte så konstruktivt att gnälla över något istället för att göra något åt det.

    • Visst finns det en gnällkultur – och en tradition av att mäta sitt värde genom att skryta över hur upptagen man är. Visa mig din filofax och jag ska säga vem du är…

      Den går från förskola till högskola – ibland mer motiverad än annars.

      • Jag tror inte den är begränsad till skolan, men jag tror kanske att den behöver vädras extra mycket i skolan eftersom elever sällan gör som vi säger – de gör som vi gör.

        Visst är det ett sätt att reducera stressen, men det är också ett sätt att hantera och acceptera situationen; att göra en dygd av det som gör ont kan rätt som det är leda till att man själv börjar försvara det som inte är bra, det som man själv skulle peka ut om man stått utanför.

        • Det kan hända – men det går att bryta, om man pratar om det och visar att det faktiskt finns andra sätt att bli uppskattad, och andra sätt att visa omtanke och kärlek.

  2. I bästa fall kan gemensam reflektion vara ett att bryta mönstret. För är nog bloggen ett försök att inte fastna i missnöje och ilska. Det blir liksom pinsamt tjatigt om man är arg och ledsen heeeela tiden….

    • Jo, visst kan det bli det. Och rätt som det är slutar människor att lyssna på vad som sägs eftersom ‘det är ändå bara gnäll från det hållet’ och man har förlorat en möjlighet att påverka situationen.

      Och det är ju dumt.

  3. Men så underbar diskussion. Jag tror vi måste diskutera det här. Och jag menar i allmänhet. Det är så lätt att hamna där i gnällandet. Jag skriver ju också om mig själv. Så jag tror vi kan tänka lite till mans och ta ansvar alla. Det handlar om barn och barns lärande. Det är vårt yrke. A-M

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s