Om trygghetsöverdos

Anne-Marie Körling skriver om den ibland rent destruktiva trygghetsvurmen i särskolan, men hennes ord gäller i lika hög grad för skolan i allmänhet:

Tryggheten gör mig lite rädd. Vår förmåga att bygga upp det trygga ger kanske märkligt nog saker och ting blir farliga. Jag måste tänka på Astrid Lindgrens djävulsgap i Ronja Rövardotter och hur barn måste ta ganska stora allvarliga och farliga kliv för att lära sig. Ronjas skrik är i sig en utmaning – Hit med lite farligheter! Ronja ber om utmaningarna och förtryggar man henne så söker hon upp dem. Människan behöver sitt lärande. Denna symbolik är stor.

Förtryggande är ett bra ord, det är ju precis vad det handlar om. Man vill så väl att man försöker göra omgivningen för trygg, vilket i sin tur blir farligt eftersom världen utanför skolgårdens grindar eller trädgårdens mur fortfarande är som den är. Där kör stressande människor bilar, där finns ogärningsmän och helvetesgap. Där finns konfrontationer och kyla, och situationer som bränner rakt igenom den tunna huden på den som aldrig fått tillfälle att öva.

Körling fortsätter:

Jag tror ibland att vi lärare strävar efter en slags undervisning som handlar om att säkerställa så att den blir trygg. Barn utanför skolan struntar fullkomligt i detta trygga. De lär sig komplicerade ramsor som man ska klappa till, hoppar hopprep och springer hejdlöst efter fotbollar, cyklar fast de inte egentligen kunde och ger sig i kast med fantastiskt svåra uppgifter och uppdrag på exempelvis interaktiva spel, som World of warcraft. Barn behöver innehåll kring sitt sitta-still-uppdrag. Barn behöver ana det framtida och det som barn inte förstår ännu. Barn behöver härbärgera att lärandet stundtals sätter saker och ting på ända, att man måste omvärdera det man kan. Allt detta är otryggt men nödvändigt. Lärandets glädje är just att ha erfarit det svåra och klarat sig igenom det.

Kanske borde vi fråga oss för vem vi eftersträvar denna trygghet? Barnen söker den inte, är det vi vuxna som känner oss otrygga och därför försöker linda in barnen i bubbelplast? Jag vet inte, men jag vet att man aldrig lär sig hantera det man inte tillåts öva på. Det gäller vassa knivar i köket, höga stentrappor och människors ondska lika väl som det gäller cyberverkligheten och den galna trafiksituationen i rusningstid.

Om vi har byggt oss ett samhälle där det blåser så snålt att vi ständigt är rädda för får vi bygga om det, inte försöka bygga om människorna eller skydda dem så ömhudade att de tillslut inte ens klarar en lätt sommarbris.

2 tankar om “Om trygghetsöverdos

  1. Bara man har en trygg lovis så fixar man det mesta (mina föräldrar påminner en hel del om Ronjas). Känner igen det du skriver iaf med knivarna-min pappa har lärt mig knivvett och det sitter i.

    • Det är nog det som saknas i dagens förskolor och skolor – Lovisar, som vågar låta ungarna prova lite farligheter. Dagens föräldrar skulle behöva en dos Lovis i sig de också.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s