Apropå kulturella markeringar och sånt

Lagom till sommarlovet har kepsdebatten flammat upp igen. Den gör det lite nu och då, Christermagister och Helena von Schantz är ett par av bloggarna som skriver om saken, och det hela tycks ha börjat med en insändare.

En keps eller en mössa är ju i första hand inte ett klädesplagg utan en social signal, en kulturmarkör och inte minst viktig en klassmarkör. Jag hör upprörda röster kämpa mot kepsar, markera mot mössor och säga saker mot slöjor, men jag hör ingen slugga mot slipsar t ex och funderar på hur det kan komma sig.

Kan det vara så att det handlar om vilken kultur det rör sig om, och kanske också vilken klass det handlar om? Det är i sin ordning, rent av önskvärt, att markera sin klass så länge klassen eller kulturen tillhör rätt grupp, men fördömansvärt om kulturen tillhör fel grupp? Att man markerar mot tröjor, väskor, knappar, kepsar etc med olagliga tryck säger jag inget om, detta handlar om annat.

Varför väcker somliga sociala markörer sån upprördhet? Är det markören eller gruppen vi reagerar på?

8 tankar om “Apropå kulturella markeringar och sånt

  1. Själv har jag inte riktigt uppfattat den där klassmarkeringen, jag tycker att det är lika vanligt att bratsen bär keps, men visst markerar många lärare hårdare mot vissa grupperingar eller enskilda individer. Den huvudsakliga markeringen jag uppfattar är: ”Jag är lärare och har makten över dig.”

    • Jag tror det har med vår ålder att göra, detta att vi ser en keps som en keps.

      Det tycks mig som om det i själva verket finns en kod i kepsbärandet, en sådan kod som bara de som är en del av kulturen i fråga ser. Både vilken sorts keps man bär, vilken modell och vilket mönster, märke eller inte märke, vilken slags märke och hur man bär kepsen, och till vad – om man använder den som en chick accessoar eller om man bär den som en identitetsmarkör, om man ständigt bär samma keps eller har flera man varierar mellan tycks mig skicka ett budskap till den som kan se det.

      Kepsbärandet som antropologi.

      Lärares behov av att på detta vis markera sin makt bekymrar mig en del, faktiskt. Det är en återspegling av den maktlöshet man många gånger upplever när man inte kan påverka sin arbetssituation, tror jag.

        • Christermagister, det är viktigt det du påpekar – där och då. Vi har så lätt att ta med oss tolkningen av signalerna från där och då till här och nu och missa att de betyder något helt annat nu. Inte alltid, men då och då.

  2. Hur kommer det sig att man tryggt och nästan retsamt markerar sin makt när det gäller kepsen, men vänder andra kinden till när det blir bråk eller när ljudnivån under lektionerna närmar sig de tinnitusalstrande sådana?

    • Jag tror det helt enkelt handlar om att man känner att man riskerar mindre när man tjafsar om småsaker som kepsar än om man ger sig på det som verkligen gör skillnad.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s