Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.

3 tankar om “Monaeffekten

  1. Det är väldigt märkligt att fokus hamnar på Mona.
    När jag gick med i Socialdemokraterna var det inte Mona som var partiordförande.
    Jag gick inte med för att det var Tage Erlander som var partiordförande.
    Det som fick mig att bli medlem var ideologin. Den ideologi som då gällde gäller fortfarande ovsett vem som är partiordförande.
    När den ideologin försvinner går jag ur partiet.
    Jag tror inte att det blir en ändring av det som gällt över hundra år.
    Det håller fortfarande.

    • Inte alls märkligt – som partiordförande representerar hon partiet, hon är den som lyfts fram i media, både som talesman och som statsministerkandidat.

      Vad gäller ideologin är det inte helt ovanligt numera att man hör människor säga precis motsatsen till vad du säger – de känner inte alls igen den ideologi som fick dem att gå med, och därför röstar de inte längre på socialdemokraterna.

      Kanske beror det på var man bor, vem man är eller hur man lever, eller så handlar det om hur man uppfattar ideologin. Jag är inte partimedlem, så jag vet inte hur de interna diskussionerna går, men jag ser Monaeffekten i media och bland människor, och kan inte göra annat än reflektera över konsekvenser den kan föra med sig.

  2. Pingback: Monaeffekten « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s