Jag skrev en gång för inte så länge sen om hur man gör när man tämjer en gräshoppa. Det går, nämligen, det är inte ens särskilt svårt. Det svåra är att otämja den igen, jag trodde det var omöjligt men rykten om att det kan lyckas når mig från långt i fjärran.
Det sägs i den flisa av en urgammal legend jag hört ryktas om att man tar den tämjda gräshoppan och ägnar hela dagar åt att förmå den att hoppa, om så bara små skutt, genom att peta den över små trappsteg, kittla den under magen med grässtrån och steg för steg påminna den om de mäktiga hopp den har utfört, och kan utföra igen.
Har man tur, för det lyckas inte varje gång, så hoppar gräshoppan rätt som det är ut genom fönstret och kommer aldrig mer tillbaka igen. Man vet inte om den faktiskt förblir otämjd då, ty man ser den aldrig mer, men man vet att den är fri.
Jo, en poäng har jag i detta, nämligen att ibland, när allt känns motigt och man tycker man förlorat all förmåga så kan det löna sig att påminna sig om vad man tidigare utfört, och minnas att man kan göra det igen. Även en stillasittande gräshoppa kan göra stort intryck.
Uppdaterad: det tycks som om gräshoppan i videon i själva verket är någon slags vårtbitare. Cool är den i alla fall, och jag skulle inte bli förvånad om metoden fungerar även på dylika.
undras om den är tam ; )
Jag hoppas inte det
jag läste det här inlägget tre gånger för jag känner att det finns ett budskap till mig där någonstans.
Men det hoppar undan varje gång. 😦
Ibland är det så, man får liksom låta det ligga i det undermedvetna och mogna så hoppar det fram när det är redo.
Pingback: tillvänjning « You're no different to me
Pingback: #skolchatt i afton « You're no different to me