Bloggaren och etiken

Jag har varit med i stort sett från början. Sen den tiden då man ringde upp varandra och kommunikationen mer liknade Heta Linjen (är ni gamla nog att minnas den eran?). Den tiden då ett inkommande samtal blockerade internet och man betalade för varje påbörjad surfminut, då var jag med. Jag är ingen hacker, och jag kommer aldrig att bli, jag är inte alls intresserad av programmering och de tekniska aspekterna lämnar mig totalt oberörd. Jag berättar inte detta för att skryta, utan för att ge en bild av min utgångspunkt, varifrån jag ser på saker.

Jag är intresserad av kommunikationen och interaktionen. Jag följer fascinerad hur allt fler människor söker sig ut på nätet och först fascineras av de tekniska möjligheterna, av plattformarna, av sociala medier, av mediahavets brus. Jag ser människor prata storögda av iver om alla de möjligheter som öppnas, alla de nya spännande verktyg som plötsligt finns till hands. Och jag följer intresserad hur de ibland fullständigt överväldigade av förtjusning promotar ett nytt verktyg de funnit, hur de beskriver det för en lika överväldiga publik, för det är många som inte känner sig hemma med Internet ännu, och ibland, men inte så ofta ännu, smått generade tvingas inse att den de har framför sig redan använt verktyget i fråga ett tag, och kanske rent av lämnat det bakom sig och gått vidare till skarpare och effektivare verktyg.

En mycket viktig aspekt av den interaktiva och kommunikativa sidan av Internet, liksom världen i övrigt, är den etiska. Hur beter man sig mot andra människor, helt enkelt. Lisa Magnusson skriver idag om hur Internet håller på att utvecklas till något helt annat än hon föreställde sig skulle ske:

Jag tänkte mig att det skulle vidga våra vyer. Vad jag inte tog med i beräkningen var att ju större utbud vi har, desto mer intoleranta blir vi. För att vi måste, annars drunknar vi. Och för att vi har råd. Förmågan att sålla och smalna av blir högstatus i en överflödsmiljö. Det är bara att jämföra med min uppväxt i en småstad på 90-talet. Mina vänner bestod av dem som inte gillade sport och eurodisko. I storstaden är det annorlunda, där kan man vara betydligt mer kräsen. Även i små storstäder som Stockholm är det fullt möjligt att leva sitt liv i en bubbla utan att annat än undantagsvis konfronteras med sådant som sticker ut och skaver och stör. Människor söker sig till dem som liknar dem själva. Sluter sig samman.

Liknelsen med en stad är mycket träffande. Internet är ju i många aspekter som en stor stad, men det är på samma gång som ett mycket litet och ganska inskränkt samhälle. Det låter paradoxalt, men bara för den som tänker på Internet som en annan plats, ett ställe dit man kan åka som turist. Internet är både storstad och småstad på samma gång, eftersom Internet är en del av världen. Det du skriver och säger på nätet säger du både i storstan, med dess relativa anonymitet och frihet, och i bysamhället med dess många gånger speciella sociala struktur.

Ingen missade väl vilka konsekvenser det fick i Bjästa när skolan inte tog det som hände på nätet på tillräckligt stort allvar, och förstod att det var lika mycket på riktigt som det som hände i korridorerna? Christermagister skriver idag om den bloggande läraren som inte heller haft riktigt klart för sig var hon skriver, utan nämnt både elever och föräldrar vid namn, skrivit detaljerat utan att, enligt Lärarnas Nyheter och DN, göra något för att skydda identiteterna på dem hon skriver om.

Christermagister, den vänlige själen, föreslår att

Vi kan väl lova varandra att påpeka tveksamheter om vi upptäcker sådana i någon blogg?

men det räcker inte. Inte på långa vägar. Vi måste, alla utan undantag, ständigt hålla i minnet att det vi skriver på nätet, det kunde vi lika gärna skriva på plakat och sätta upp på torget i stan. Det är lika offentligt. Därför är det livsviktigt att vi, inför oss själva och inför alla andra, tar oss en grundlig funderar över den etiska aspekten av vårt bloggande. Hur behandlar vi andra människor? Frågar vi dem om lov innan vi publicerar bilder på dem? Innan vi nämner dem vid namn eller skriver om dem på ett sätt som gör dem lättidentifierade? Länkar vi till den som skrivit de ord vi citerar, eller låtsas vi att de är våra egna?

Internet är inget soligt turistställe långt ute i en öken. Det som sker på nätet stannar inte på nätet, det läses och tas del av i den vanliga verkligheten och får konsekvenser och återverkningar. Håll det i minnet, ok?

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s