Lärande och användande av tredje person singular s i engelska

Diskussionen om vad en lärare behöver kunna och behärska för att vara en god lärare böljar, och jag tar med intresse och ibland rätt stora delar förvåning del av den. Själv hävdar jag, med en dåres envishet, att en lärare måste kunna sitt ämne, utifrån och in. För trots att det inte räcker enbart med ämneskunskaper har jag väldigt svårt att se hur det skulle kunna gå till, överhuvudtaget, utan dylika.

Låt oss ta engelska som exempel. Jag råkade nämligen höra någon som pustade över sina elevers bristande kunskaper i just det ämnet häromdagen, och skulle vilja vidareutveckla det mycket lilla jag hann säga i frågan då. Eleverna i fråga har inte läst engelska jättelänge, framgick av det som sas, och är ännu så länge rätt svaga i ämnet.

Jag vet, det är inte helt pc alla gånger att tala om svaga elever, men jag gillar det uttrycket. Den som är svag kan bli starkare genom att träna, och därför finns det en positiv klang i begreppet, för mig. Det innehåller utvecklingsmöjligheter.

Men jag avviker från ämnet. Eleverna i fråga var svaga, och läraren suckade över hur de inte kunde formulera en mening, inte böja ett verb och inte ens förstod det här med tredjepersonsingular-s. Där hann jag protestera att tredjepersonsingular-s minsann inte är så lätt, det är en rätt avancerad konstruktion, sen var jag tvungen att hoppa av och lämnade den klagande, förmodligen rätt förvånad över detta inhopp från förbiklivande människa, kvar på bussen.

Här följer min utveckling, om nu människan till äventyrs råkar läsa min blogg så ber jag om ursäkt att jag la mig i samtalet, jag blev lite för ivrig, och jag tackar också för att jag fick inspiration till detta inlägg! Det jag tänkte men aldrig hann säga var:

För att hantera konstruktionen i fråga behöver eleven många andra delar. H*n behöver t ex veta vad ett verb är, h*n behöver kunna hantera tempus och h*n behöver förstå begreppet grammatisk person. Inget av detta är självklart. Eleven behöver vidare känna till skillnaden på huvudverb och hjälpverb, behöver känna till den progressiva formen (-ing-formen) av verbet och kunna hantera den, samt ha en grundläggande förståelse för satslära. Där är fler aspekter, men vi nöjer oss med dessa för att illustrera att det är ett komplext tänkande som ska till för att fatta detta, och många pusselbitar som behövs för att ett mönster skall kunna skönjas.

För att kunna lära elev hantera den aktuella konstruktionen är det nödvändigt att läraren känner till detta. Inte bara såpass att läraren själv kan använda 3psing-s korrekt själv, utan så väl att läraren kan se vilka delar av det komplexa pusslet eleven har tillgång till, och vilka delar som saknas. Det är också viktigt att läraren känner till att det finns olika sätt att lära sig detta.

I engelska skiljer man på learning och teaching, inlärande och utlärande. I svenskan är det lite luddigare, till vardags slarvar vi omkring med begreppet lärande, och det är ibland lite oklart huruvida vi talar om input eller output. Trots att det är väldigt stor skillnad.

Jag förbryllas över den falang i den pedagogiska debatten som tycks hävda att fokus bör läggas på utlärandet, på hur man förmedlar kunskapen. Kanske har jag missförstått deras argument, det hoppas jag, men tills jag får klart för mig hur det egentligen ligger till, om jag missförstått dem, så förbryllas jag.

Det som intresserar och fascinerar mig är tvärtom inlärandet – jag är nämligen övertygad om att om jag förstår hur det går till att lära in saker och ting så har jag nyckeln till hur jag lär ut det. Metodik i all ära, men förstår jag inte mekanismen bakom inlärandet så blir metoden slag i luften.

Vad säger ni, är jag helt fel på’t?

16 tankar om “Lärande och användande av tredje person singular s i engelska

  1. Det var mycket teorier om in- eller utlärning ett tag och jag tror att en del blev lättade då presens participformen löste problemet om lärandets riktning.

    Presens= just nu
    particip= deltagande

    Jag tycker det är vackert
    Lärande= något som pågår ständigt och just nu – och dessutom förutsätter ett aktivt deltagande….

    • På vilket sätt löser presens particip problemet med lärandets riktning?

      Med bara ett aktivt deltagande och ingen som anger riktning kan det aktiva deltagandet blir ett skenande runt i cirklar. Aktivt, absolut, men det leder inte så långt.

  2. Själva riktningsmetaforen får oss att tro att kunskap är något som finns och ska paketeras och transporteras – inte något som konstrueras i våra hjärnan utifrån erfarenheter och sinnesintryck.

    Men det är ungefär som elektricitet – ibland tror jag att jag nästan förstår det och i nästa sekund åker jag på världens stöt. (Jag har satt upp elstängsel i helgen…)

    • Gör den verkligen det? Om så är fallet förstår jag förvirringen – det handlar ju i själva verket om att förmedla något, att dela med sig utan att själv förlora det man har.

      Sharing is caring, du vet.

  3. Förmedla – transportera – indoktrinera…

    Den här diskussionen känns lite daterad och återuppstår i olika former med jämna mellanrum. Den förkättrade förmedlingspedagogiken kanske fungerar utmärkt för vissa typer av stoff, men som helhet trodde jag den var överspelad. Fast när jag läser dokumenten om ny lärarutbildning på Stockholms universitet inser jag att det antagligen var helt fel.

    Liket lever.

    http://lumaol.wordpress.com/2010/06/09/dagens-rysare-stockholms-universitet/

    • Förmedlingspedagogik och att förmedla kunskap, är det synonymt med varandra, menar du?

      Jag förstår inte alls hur du menar med de tre orden du radar upp, förklara gärna?

  4. Jag är ju förskollärare och när jag gick min utbildning var Piaget en avgörande teoretiker. Frågan hur vi bygger upp våra mentala kartor genom att överge rivaliserande hypoteser har nog präglat mig i hög grad.

    Därför undviker jag gärna begreppet ”att förmedla kunskap” om det inte gäller enkla former som bustider och tvprogram.

    Den förmedlingspedagogiska traditionen är stark i svensk skola och utgör ofta basen för en dold maktutövning över vad som är viktigt och hur man ska tänka. Därav det tredje ordet.

    • Varje tid har sina profeter. Just nu tycks man knappt kunna vända sig om utan att stöta på Vygotskijs läror. Själv håller jag Liedman och Archambeau högt.

      Jag anar att vi lägger oerhört olika värderingar i begreppet förmedla, och kanske i begreppet kunskap också.

      • Jag vill ogärna framstå som rigid och tidsbunden, men det är nog så att vi är präglade av omgivningens värderingar.

        Förmedla och konstruera är två ytterligheter. En del menar att de går att kombinera.

        • Nej, vem vill det, ändå tror jag det är allas vårt öde.

          Men visst går de att kombinera, om man nu på död och pina vill se det som en skala.

        • Jag har varit på seminarier där folk har bråkat på liv och död om skillnaden mellan ”information” och ”kunskap”.

          Det blev lite väl upphetsat och gränsdragningen blev mystisk. Så idag säger vi att allt går att förena. Kanske är jag drabbad av intellektuell lättja.

        • Det är klart att det går att kombinera, titt som tätt kompletterar di två varandra även om begreppen beskriver olika saker.

  5. Det är väl som med behaviorismen. De flesta av oss fördömer den högljutt utåt men använder den skamlöst på våra egna barn…

    • Det kan så vara – men jag är väldigt trött i huvudet just nu och hänger inte riktigt med på hur du kopplar ihop det, skulle du vilja förtydliga ytterligare en gång?

    • Kunskapssyn och lärandeteorier griper in i varandra.
      Förmedlingspedagogik och behaviorism lever lyckliga tillsammans: Jag vet vad du behöver kunna och jag har makt att belöna det när du har visat upp det i en form jag bestämt.

      Sociokulturella och konstruktionistiska teorier är mer vaga – i vilka situationer lär sig barn? Går det att lägga tillrätta kunskapen eller måste den erövras på individuella basis? Är det meningsfullt att skapa yttre belöningar eller ska vi lita på att barn förstå vad som är viktigt för dem?

      Jag är inte eklektiker och menar att de här teorierna inte självklart går att förena. Studenterna förespråkar ofta någon form av lagomlinje mitt emellan. Enligt mig är behaviorismen en dominant teori och slår ut övriga genom sin enkla kraft.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s