Ni vet om att på torsdag avskaffas pliktsystemet inom svenskt försvarsväsen, inte sant? Om ett halvår, den första januari, kommer värnpliktsarmén bara att existera i serietidningen 91:an Karlsson, istället kommer vi att ha en frivillig armé med kontraktsanställningar och marknadsmässiga löner.
SvD bekymrar sig över den känslomässiga reaktionenen på detta, och vilka konsekvenser beslutet kan få både för skolplikten och för demokratin i landet:
Då det gäller den känslomässiga inställningen till plikt ligger en jämförelse med skolplikten nära till hands. När allmän värnplikt infördes 1901 hade en skolplikt redan tillämpats i sextio år. Denna medborgerliga skyldighet hade till en början orsakat starka känslor av ovilja i det utpräglade bondesamhället. Barnen undandrogs från de dagliga sysslorna inom jordbruket just då de kommit i ålder att kunna bidra till familjens uppehälle. Efterhand insåg man dock betydelsen av god utbildning av barnen och skolplikten kom att betraktas som en självklar och nödvändig del av samhällslivet. Vem skulle idag komma på idén att avskaffa skolpliktens obligatorium för att ersätta den med ett frivilligt åtagande?
På samma sätt som med skolplikten gick det med värnplikten. Den första tidens starka motvilja växlade efterhand över i en övertygelse att systemet utgjorde en garanti för vårt lands försvarsförmåga. Värnplikten kom att bli ett konkret uttryck för medborgerlig gemenskap och solidaritet. Den demokrati, som vi i vårt land med rätta känner oss stolta över, är till betydande del värnpliktsystemets förtjänst. Att landets, tidigare enbart manliga, ungdom efter skoltiden och inför sitt inträde i förvärvslivet får uppleva gemenskap oavsett socialgrupp och politisk partitillhörighet – och numera också oavsett skiftande etnisk bakgrund – har i hög grad lagt fast en självupplevd grundval för demokratiska värderingar. Att göra sig av med denna bas för samhällsgemenskap vore ett oreparabelt misstag med återverkningar även långt utanför försvarsmaktens led.
Visst är det så att lumpen bidragit till ‘att göra pojkar av män’, eller åtminstone till gemensamma samtalsämnen på medelålderns grillkvällar – alla har väl upplevt den lättnad som inträder när någon nämner sin lumpartid och det plötsligt finns något åtminstone nära hälften av deltagarna har gemensamt? Av någon anledning har gamla skolminnen sällan samma effekt, kanske just för att alla faktiskt har gått i skolan medan det här med lumpen ändå varit något lite exklusivt, först bara för män och sedan bara för de som klarat nålsögat.
Lite smånostalgiskt kan jag sucka och tänka att det ingenting är längre som förut, men tiden går, världen förändras och förnyas och förändras vi inte med den är landet snart bara ett enda stort Skansen.
You're no different to me 
Är det så stor skillnad egentligen? Det är många år sedan någon blev tvingad till värnplikt. Snarast verkar det ses som en vinstlott av de få som blir antagna. Jag tycker att det här är en naturlig konsekvens av vår ändrade syn på krig och nationalism. Den som ska ombes riskera sitt liv bör ges tillfälle att fundera över saken. Bör rent av uppmanas att fundera över saken.
von Sydows jämförelse med skolplikt är absurd. Det knotades om skolplikten och nu inser vi alla att den är bra, det knotades om värnplikten och nu borde vi alla inse att även den är bra.
Möjligen kunde man tänka sig någon typ av samhällstjänstsplikt. Ett år som unga människor tillbringar med att göra samhället bättre på olika sätt. Hälsa på gamlingar, städa parker, ge ungar läxhjälp eller göra värnplikt.
I praktiken är det knappt någon skillnad alls, förutom för de som gör militärtjänst. I dag får de en ekonomisk ersättning som knappt är ett dåligt skämt, ens, i det nya systemet talas om marknadsmässig lön, vilket för mig känns som det enda rimliga. Annars är jag inte tillräckligt insatt i förslaget, utan var mest fascinerad över resonemanget i artikeln. Det tycks mig aningen långsökt.
Samhällstjänstplikt kan man väl i och för sig tänka sig, men jag är skeptisk till om det är just ungdomar som ska ägna sig åt dem. De har ofta nog att göra med att etablera sig som vuxna i samhället ändå – varför inte en samhällstjänstplikt för alla mellan fyrtiofem och femtio? Varenda en, utan undantag på precis det sätt du föreslår (minus värnplikten, kanske, folk i den åldern kan vara lite väl skjutgalna). Jag tror det blir svårt att få folk i det ålderspannet att gå med på samma ersättning som värnpliktiga haft, dock.