Klasskillnaden förstärks i skolan

Sedan kommunaliseringen av den svenska skolan har betygsklyftan mellan rikas barn och fattigas barn ökat, visar en undersökning SCB gjort på uppdrag av LR, skriver SvD:

Lärarnas Riksförbund (LR) har låtit SCB granska alla niondeklassares slutbetyg över en längre tidsperiod: 1990 till 2008. Sifferbetygen byttes ut mot bokstavsbetyg 1998, men de olika betygssystemen har räknats om så att de blivit jämförbara. Granskningen visar att elevernas familjebakgrund fått ökad betydelse för studieresultaten sedan 1990. Med andra ord: klyftorna i skolan har ökat.

LR har bland annat låtit SCB granska betygsutvecklingen ur ett inkomstperspektiv. Resultat: Sedan 1990 har barn till höginkomsttagare höjt sitt betygssnitt betydligt mer än låginkomsttagarnas barn.

Resultaten av undersökningen förvånar inte, segregationen i samhället återspeglas allt tydligare i skolorna också, kommuners prioriteringar blir tydligare än någonsin när de återges i form av elevers skolresultat. Nej, jag säger inte att ett återförstatligande av skolorna vore lösningen på allt, men jag säger, och jag säger det med emfas – kommunaliseringen har gjort slarvsylta av många många människors möjlighet till en bättre framtid.

Valfriheten, säger många, var det som skapade segregationen i skolorna, ändå vill ingen ge avkall på den. DN skriver:

Så väl moderaternas skolpolitiska talesperson Margareta Pålsson, som Ylva Johansson, välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, delar bilden av de växande klyftorna i skolan. Båda tror också att ökade kunskapskontroller och mer kompetensutveckling av lärarna, kan förbättra situationen. Valfriheten kommer ingen av dem att ge sig på:

– Vi kan inte tvinga duktiga elever att gå i mediokra skolor, vi får se till att alla skolor är bra i stället, säger Margareta Pålsson.

Ylva Johansson tror att valfriheten ökat segregationen och att den är en del av problemet, men ser inte att det går att förändra.

– Däremot är det dags att lagstifta om hur kommunerna fördelar resurserna till skolorna. Pengarna måste användas där behoven är som störst, säger hon och välkomnar idén om en parlamentarisk utredning:

Skolans roll i vårt samhälle är alldeles för viktigt för att vi inte ska försöka hitta gemensamma strategier.

Jag håller med dem, båda två. Kommunerna har visat att de inte klarar av att ta ansvar för resursfördelningen, de prioriterar utifrån helt fel grunder och resultatet ser vi tydlig. Resultatuppföljningen är obefintlig och elever går igenom grundskolan utan att tillägna sig ens de mest basala färdigheter. Det är katastrof, det är skandal, det är ett hot mot demokratin och ekonomin och folkhälsan.

Kommunaliseringen är en del, den ständigt ökande acceptansen av segregationen är en. Valfriheten är en del, och den illa behandlade LpO94 en.

Anne-Marie Körling skriver om hur den reform som genomfördes för snart tjugo år sedan gick alldeles för slarvigt till, hur styrdokument misstolkats och kopplingen till läroplanens intentioner tycks försvunnit helt. Hon ställer skolan till svars, men inte lärarna:

Jag tänker inte lägga någon skuld på lärare, vi fick LpO-94 utan att få lära oss den. Det skedde samtidigt som stora skolreformer sjösattes, kommunaliseringen kom vilket i sig är stort och omfamnade skolan på ett nytt sätt, rektors roll kom att bli en förvaltare med uppdrag mot ekonomi snarare än pedagogisk ledning, lärare fick nya kursplaner och dessa mottogs utan större förståelse eller med medvetenhet om implementering, processande och uppföljning av att lärare börjar utveckla en relation till en mål-och resultatstyrd skola.

Att det också handlade om en teoretisk förändring, från Piaget till Vygotskij, kom aldrig någonsin upp till ytan. Den socialkonstruktivistiska kunskapsyn som läroplanen omfattar blev därför inte alls förstådd eller genomförd. Det är en stor förändring att börja tänka i nya banor och mot en ny fond. Det tog många, många år att upptäcka teorierna kring vilka skolan skulle börja arbeta. Och det kräver sina dagar. Under samma tid går barn med rättigheter i skolan för att lära sig. Men Vygotskijs tankegångar kom att hamna i skymundan, och i realiteten kom Piaget och Lgr 80 att råda. Men hur skulle lärare själv förstå det här. Läroplanen LpO-94 hade vackra ord och innebörder. Läroplanen var liten i sitt omfång men så stort uppdrag och utvecklingsåtagande åt oss i skolorna. Där är alla ansvariga.

Hon har helt rätt, givetvis, det tar tid att ändra sitt sätt att tänka och se världen och sitt uppdrag. Men vi har haft gott om tid på oss, och LpO-94 är inte längre ny. Vid det här laget borde vi vara hemma i den, vi borde ha diskuterat och konferensat och utbildat oss och satt oss in i den så väl att den är en självklarhet för oss idag. Nu kommer nästa steg, och vi måste förhålla oss till det och ändra vårt arbetssätt utifrån det. Anne-Marie uttrycker återigen mina tankar bättre än jag själv:

Jag ser med oro på den nya reviderade Skola 2011 och implementeringen av den. Om detta inte äger rum med kvalitet och tilltro till lärares vilja att göra det bästa av sina åtaganden så kommer också denna läroplan att hamna i ett vacuum. Det kan vi inte tillåta oss, inte för eleverna eller för lärarna, inte för någon skola alls.

Hur ska vi bära oss åt för att inte hamna där? Hur ska vi bära oss åt så att kommunalpolitikers brist på kunskap och förståelse för sitt uppdrag inte drabbar redan utsatta barn? Hur ska vi bära oss åt för att valfriheten ska vara fri, för alla, i synnerhet för dem som verkligen behöver den?

Det första, det största och det viktigaste, såvitt jag kan se, är precis det Anne-Marie skriver om – vi måste se till att alla lärare, alla skolledare och alla ansvariga politiker, nuvarande såväl som framtida, förstår och håller sig till läroplanen. Det innebär att vi måste lägga tid och kraft på att sätta oss in i den. Vi behöver anordna fortbildningsdagar, vi behöver träffas och prata om den, och vi behöver besluta oss för att vi faktiskt ska arbeta utifrån den i fortsättningen. Inga halvmesyrer, inga provisoriska övergångsmodeller som permanentas och inte genomförs fullt ut, utan ett rejält kliv in i det nya, tillsammans alla på en gång. Alla, utan undantag.

Det kommer att kosta kommunerna pengar. Det kommer att kosta staten pengar. Det kommer att kosta tid, svett och tårar.

Det är framtiden och demokratin värd, tycker ni inte?

Läs också vad Christermagister skriver om saken. Det är klokt som vanligt.

En och annan tidning skriver också, t ex Sydsvenskan, Expressen, Affärsvärlden, Skånskan och Allehanda

Annonser

12 thoughts on “Klasskillnaden förstärks i skolan

  1. Morrica hör och häpna jag håller med varenda stavelse du skrivit.

    Tycker det första kollegiet och skolledarna börjar med i augusti är att ta upp Lpo 94, för de ändringar i SKOLA 2011 del 1 läroplan är begränsade, och börjar fråga sig HUR ska vi jobba med mål- och resultatstyrning utifrån de nationella målen.

    Det innebär att kunskapsresultat för eleverna styr hur lärarna måste ordna sitt pedagogiska arbete. Och till och med kanske med kollegorna fundera och lära av varandra, hur hittar vi den bästa pedagogiken för att öka kunskapsresultatet. För som jag sagt många gånger. Jag köper inte att dagens generation elever är obegåvade i förhållande tidigare generationer.

    • Jisses, Plura, börjar du bli gammal? 😉

      Men visst borde man göra så, om inte annat så för att fräscha upp sina kunskaper om LpO94 och stå redo inför det nya.

      För det är ju precis som du säger – dagens generation elever är minst lika och i de flesta fall mer begåvade än tidigare generationer.

    • Nej, men är trött på alla där ute som inte lyssnat till vad jag sagt hela tiden.

      Och det är väl bra att några vaknat upp och börjar inse stundens allvar i hänget av den ångest den nya skollagen skapat.

      Kan ibland tycka att de god förebilderna fått en felaktig behandling. I stället för att lyfta fram dem fortsättar man gnälla och köra på Lgr80 anda för de är så detaljrika och bra. Man har inte ens bemödat sig med att läsa läroplanen Lpo 94 eller Lpf 94.

      För de som gått utbildningar i att sätta SMARTA mål har vittnat om äntligen någon som talar om hur vi ska jobba med läroplanen som underlag och att det är vår vardag som ska sättas mål på. Inte något några hobbypolitiker hittat på.

      • Den nostalgi som genomsyrar många delar av skoldebatten ställer till stor skada, det har du helt rätt i. Det gäller såväl Lgr80-nostalgi som sjuttio- eller femtiotalsnostalgi. Det är mycket svårt att prata nutid med en som tänker dåtid, och ännu svårare att prata framtid med personen i fråga.

        Fortbildning är superviktigt. Det är inte överhuvudtaget rimligt att någon lärare är obekant med den femton år gamla läroplanen, och det är inte heller rimligt att hobbypolitiker fattar avgörande beslut om skolan utifrån sin bild av hur det var när de själva gick i skolan för femton, tjugo, trettio eller ännu fler år sedan.

        Ändå är det verkligheten idag. Det är inte konstigt alls att eleverna rådbråkas när de slits och släpas genom detta. Det är häpnadsväckande, däremot, hur många av dem som faktiskt lyckas behålla både klokskap och vilja att lära, trots förutsättningar. Ungdomar är otroligt tåliga.

        • Ja, det är konstigt att några håller vetgirigheten och nyfikenheten vid liv. Det är väl sådan som kommer någonstans i livet. Om man inte har uppmuntrande pedagoger som dig, Anne-Marie, m fl.

          Men det vore bra om det där gammalnostalgikerna fick lämna skolan. Kanske de kommer att ha stor ångest nu när den nya skollagen kommer att sätta ett helt annat golv än vad de hittills varit vana vid. Skrämmande att man i medelåldern måste lära om.

        • Det är skrämmande att den som har valt att ha lärande som yrke inte är ivrig och nyfiken och glad över att själv få tillfälle att ompröva sina sanningar, att få utvecklas tillsammans med världen och få vidga sina horisonter ytterligare.

          Oavsett ålder.

          Tycker jag.

  2. Visst är det befängt att man anger en orsak till bristen till likvärdighet, men ändå inte vill diskutera åtgärder?

    Ur mitt perspektiv är likvärdigheten det viktigaste i skollagen. Inte så att man inte kan acceptera enstaka skolor som skiljer sig positivt från de andra, men definitivt så att man inte kan acceptera att den svenska skolan stärker klyftorna.

    Vid det här laget blir du knappast förvånad att höra att min första åtgärd är centralrättade prov och studentexamen. Först måste vi få bukt med betygsinflationen och ta reda på om friskolorna håller vad de lovar. Utan det är det ingen mening med andra åtgärder. Idag vet vi inte ens om kunskaperna skiljer sig åt i samma utsträckning som betygen.

    Till Plura; Skollagen inger mig förväntan, rakt ingen ångest. 🙂

    • Fullständigt befängt! Vi gick från ett betygssystem där betyget trots att det egentligen inte sa så mycket om varje elevs faktiska kunskaper så mycket som om hur eleven låg i förhållande till andra i klassen, skola eller, i bästa fall, landet ändå sa en del till en fullständigt absurd situation där betygen inte längre säger något alls utan blivit ett konkurrensmedel, ett lönekriterie för lärare och ett budgetkriterie för skolor.

      Vad har hänt med lärares integritet?

      Nej, det förvånar mig inte alls, och som du väl också vet vid det här laget har du mitt fulla stöd i detta. Min första åtgärd är utbildning och fortbildning av lärarkåren – vet man inte vad man gör är det svårt att sätta rättvisa betyg.

      Det är inte utan att jag tycker mig kunna se att din första åtgärd och min första åtgärd skulle funka rätt bra tillsammans.

      • Den här ångesten, Plura, får inte användas som en ursäkt för att låta saker förbli som de varit. Den är normal inför och under en förändring men den blir inte mindre av att man sätter sig i ett hörn med en filt över huvudet och gnyr.

        Förändringen måste göras ändå, annars upptäcker man aldrig att det inte var så farligt som man trodde, utan det var rent av rätt trevligt och bra när man väl kommer fram.

  3. Morrica, det vore en strålande kombination tycker jag.

    Jag säger inte att jag inte får ångest som lärare, Plura. Bara att jag inte får det inför styrdokumenten. Däremot blir jag arg när lärare inte bryr sig om att följa dem. Det är ett brott mot eleverna, mot demokratin och mot vår yrkeskår.

    • Det vore det onekligen. Det kostar visserligen en slant, men det börjar bli dags att vi accepterar att en bra skola kostar, och inte längre låter kommunerna komma undan med undermålig kvalitet för att spara pengar.

      Jag håller innerligt med dig om styrdokumenten, det är egentligen fullkomligt absurt att det förekommer och accepteras.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s