Medan man i självrättfärdiga tongångar moraliserar över en fd students uppgifter om att någon som möjligen skulle kunna vara en fd minister betalat henne för sex sker en värdeglidning i debatten, upprörda röster går nästan upp i spänd falsett och darrande pekfingrar riktas mot den fd ministern – han har, utöver alla sina andra hemska synder, eventuellt vid något tillfälle nämnt att han sexchattat, och detta läggs nu utan att blinka till anklagelsen.
Sexchatt är inte brottsligt. Att ha sex utom äktenskapet är inte brottsligt. Att ha sex på ett sätt som inte tilltalar alla i samhället är inte heller brottsligt. Förutsatt att samtliga inblandade är vuxna, och vill göra det som görs, givetvis. Homosexualitet är inte brottsligt. Bondage är inte brottsligt. Att ge någon man har, har haft eller önskar ha sex med presenter i form av smycken, middagar, resor, kläder, konst etc är inte brottsligt. Och att prata om sex, på nätet eller irl, är inte brottsligt.
Jag vet inte hur många av er som läser som är gamla nog att minnas åttiotalets moralpanik. Jag är det definitivt. Den moralism som framför allt Tipper Gore kom att representera sipprade över till Sverige också, och rörde fler områden än stötande sångtexter. Jag känner en ilning av obehag när jag hör människor moralisera på det sätt som gjordes då, och görs nu kring t ex den fd ministerns eventuella sexchattande.
Ni förstår, min erfarenhet är nämligen den att den som tydligast pekar finger, som moraliserar högst och mest och framställer sig själv som ett mönster av dygd och rättfärdighet, den personen har ofta tankar och lustar och ibland också vanor som skulle få den mest förhärdade hora att blekna, trots att h*n förmodligen redan både hört och sett mer än tio av oss andra sammanlagt.
Kanske var den fd ministern verkligen kåtast i regeringen, och kanske är han faktiskt en av alla dem som medelsvensson mött på någon av alla de sexchatter som finns. Om vi känner pekfingret sträckas ut från kallsvettig handflata och vi hör våra röster gå upp i spänd falsett över detta så är det ett gott tillfälle att stanna upp och fråga sig själv varför man blir så upprörd.
Om man vill skydda minderåriga och utsatta från övergrepp är detta fel väg att gå. Att vända allt som har med sex att göra till snusk och otukt gör det svårare att urskilja vad som faktiskt är övergrepp och vad som är ömsesidig lek. Att höra opinionen pipa som en panisk gris över utomäktenskaplig sexuell förbindelse mellan två nöjda vuxna och ett par piskor gör det svårare för den som inte alls tycker om piskan att överhuvudtaget nämna den utanför det stängda rummet och vid behov be om hjälp att hantera det.
Moralisternas intentioner är oftast goda. De flesta gömmer inte tankar om övergrepp och förbjudna lustar, även om de sannolikt tänker minst lika mycket och kanske mer på sex som genomsnittspersonen. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, och de som hamnar i helvetet här är varken moralisterna eller de över vilka det moraliseras, utan de som av rädsla för att hamna framför pekfingret inte vågar säga något om polischefens klibbiga hand under bordet eller familjens vän som gnider sitt stånd mot en alltför ung och ovillig kropp. Precis de personer moralisterna säger sig vilja skydda.
You're no different to me 
Väldigt klokt och tänkvärt inlägg. Det tristaste med moralism är att det nästan alltid leder till mindre moral. Åtminstone enligt min tolkning av ordet: strävan att skada så få och gagna så många människor som möjligt medan man anstränger sig för att följa sitt eget inre rättesnöre.
Tack.
Moralism medför, enligt min erfarenhet, inget positivt alls. Varken för den som moraliserar eller för samhället.
Bra skrivet! Det gäller att hålla isär lag och moral, allmäna regler och egna tyckanden. politik och privatliv. Tabloidpressen lever på att blanda allt i en gröt.
Tack, och detsamma, du lyckas verkligen på bara ett par rader få fram essensen av problemet.
Vilken opinion är det som man hör” pipa som en panisk gris över utomäktenskaplig sexuell förbindelse mellan två nöjda vuxna”? Jag hör mest de som tycker synd om privarpersonen Littorin (det gör jag också) och inte tycker det har något med honom som politiker att göra (mendet gör jag).
Är det moraliserande att anse att en minister i en demokrati håller sig till landets lagar – och därför inte köper sex?
Är det moraliserande att inte tro att det var TVÅ nöjda vuxna som ingick i (den påstådda) förbindelsen? Att anse att prostitution inte kan jämställas med sex mellan två (i brist på bättre ord) jämställda?
Jag håller med dig om moralpanik är av ondo, men att moral och etik har fortfarande bäring. Det handlar kanske om något så ”enkelt” som den gyllene regeln – att man inte gör mot andra vad man själv inte vill att de ska göra mot en själv: Jag vill att vi alla håller oss till landets lagar – om jag ska bryta dem (för det kan vara etiskt rätt att bryta en lag) ska det vara för en större anledning än mina egna privata behov. Jag vill inte köpa sex av någon annan – för jag skulle själv inte vilja sälja min kropp, eller min brors/systers eller mina barns kroppar – och jag kan förstå att det gäller även andras systrars och barns kroppar.
Och så vidare. Kallade det moral eller etik eller bara empati. Bara inte moralpanik.
/Janis
Aftonbladets fingerpekande mot Littorin är en mycket liten, men för tillfället väldigt tydlig, del av det fenomen jag skriver om.
OM det verkligen var han som betalade 2000 kronor för två timmar av den fd studentens tid så skedde det innan han var minister. Han aspirerade på titeln, visst gjorde han det, men han befann sig i oppositionen när det skedde, om det överhuvudtaget gjorde det.
Det är inte moraliserande att tro att saker förhåller sig på ett visst sätt. Vi tolkar alltid världen utifrån oss själva.
Etik är alltid viktig, moral har också sin funktion i samhället. Men moralpanik sätter dem ur funktion. Du vill inte köpa sex, för du vill inte sälja, och vill inte att någon i din närhet ska vilja det heller. Full respekt för det, att försätta dig i en situation där du skulle tvingas göra det ändå vore fruktansvärt oetiskt, helt oacceptabelt på hur många nivåer som helst.
Men andra vill annorlunda. Och de har lika stor rätt till att få full respekt för det som du har. Att neka dem det för att deras vilja inte stämmer överens med ens egen, det är inte etik. Det är att moralisera.
Jag menar att när det finns så många som säljer sex som inte mår bra av det – så som det bevisligen ofta(st) är – det fria valet att sälja sex förekommer inte så ofta som tvånget att sälja. Och då blir diskussionen om att neka dem deras rätt, att legalisera prostitutionen, bara ett sätt att svika de som far illa inom prostitutionen.
Jag har full respekt för de som av fri vilja VILL, jag betvivlar bara att det sällan är så lätt – hur sexuellt fria vi än är – att sälja sin kropp, en sådan intim handling, är något som för de allra flesta sätter sina spår. Varför ska det vara en frihet att eftersträva, att propagera för? Det är det jag har så svårt att förstå.
Sex kan man ha så fritt man vill och hur och med vilka man vill så länge man inte skadar någon, men varför ska det vara en mänsklig rättighet att HA sex, att KÖPA sex, att SÄLJA sex? När det stora problemet är att sexhandeln skadar så många av dem som i dag säljer sex, då är väl det den stora frågan att engagera sig i? För friheten att slippa sälja sig.
Jag skrev ett helt inlägg om sexköp och moral, förresten.
/Janis
Prostitution är legalt. Att köpa är olagligt, inte att sälja. Att förmedla och tvinga någon annan att sälja, och själv ta del av eller hela vinsten, däremot, är olagligt.
Inte helt lätt att hänga med i alla svängar, kanske.
Låt mig se om jag förstår dig rätt: Många som säljer sex mår inte bra av det, skriver du, och fortstätter med att dra slutsatsen att det fria valet att sälja sex inte förekommer så ofta som tvånget att sälja. Därför är det viktigt att engagera sig för friheten att slippa sälja sig.
Den friheten finns inskriven i lagen.
Det är olagligt att tvinga någon annan att sälja sex. Det är lagligt att sälja sex.
Vad är det som behöver ändras, menar du?
Jag är fullt medveten att sälja sex är lagligt, köpa är olagligt, jag har bara formulerat mig slarvigt. Och det blir samtidigt så tydligt detta att när vi diskuterar termer och definitioner och något så mångtydigt som ”frihet” (vems frihet och på vems bekostnad) att de som är offer för de som tar sig friheter att utnyttja blir mindre intressanta.
Så som svar på din fråga: Eftersom det finns så många som far illa inom sexindustrin så finns det väldigt mycket att ändra på.
Det stora flertalet är de som far illa, inte de som hindras i sin frihet att av egen fri vilja sälja sex – därför tycker jag att all diskussion om prostitution bör utgå ifrån dessa. Det av vissa upplevda problemet att det sätts handelshinder såväl som moraliska hinder för den som vill sälja sin kropp, det förblir för mig en underordnad fråga.
Med frihet följer ansvar, och jag tror att vi alla har ett ansvar för varandra. Om man står upp för friheten att sälja och köpa sex, vad är då ens ansvar för det som händer i dessa transaktioner?
Vi kunde också gå in på diskussionen om jämlikhet och om någon sådan ens går att uppnå så länge vissa människor köper andra människor – men det får i så fall bli en annan gång.
Måste erkänna att jag blir alldeles matt av den här diskussionen, det kan vara värmen, men beror antagligen mest på att det är en jättesvår fråga, det här. En fråga som jag inte kan ta ställning till utan att låta frågan – och svaret – bottna i mig själv. Att utgå ifrån sig själv är sällan tillräckligt, men i vissa frågor kanske det enda som låter sig göras.
/Janis
Det är bra. Jag hoppas du inte upplevde att jag skrev dig något på näsan, men det är oerhört viktigt att man är så tydlig man någonsin kan i en sådan här diskussion, risken att man hamnar väldigt fel är stor annars.
Jag vet inte om jag helt enkelt uttryckt mig så illa att du missuppfattat mitt inlägg eller om din uppenbara indignation leder dig vilse, men det jag skriver om handlar mer om hur vi, som samhälle, förhåller oss till saker och vilka konsekvenser detta får för både de som far illa och de som faktiskt trivs bra med sitt yrkesval.
Om vi, som samhälle, fördömer och visar med all önskvärd tydlighet att vi ser med förakt på allt som har med sex utanför den äktenskapliga lördagkvällsmissionären att göra blir det svårare för ungdomar att prata med vuxna om sex, och framför allt jobbigare att be om råd och stöd om man gjort något som skulle kunna gå in under rubriken ‘föraktade handlingar’.
Samtidigt blir det oändligt mycket lättare att börja se på sig själv med förakt för att man gjort en dumhet eller två i ungdomlig okunskap. Det som skulle kunna bli en visserligen jobbig erfarenhet men ändå en möjlighet att lära sig hantera liknande situationer i framtiden riskerar att istället bli något man desperat måste dölja, något fult, smutsigt och vidrig som gör den unga människan till något mindre värt i sina egna ögon.
Om vi bemöter varenda sexsäljare med attityden ‘stackars lilla du, så du lider och far illa, vare sig du vet det eller inte’ och varenda sexköpare med gredelina kuvert slaktar vi effektivt möjligheter till dialog och samtal som är så viktig för att vi ska kunna hjälpa dem som faktiskt far illa. Tro mig, de vet om det själva!
Förstår du ungefär hur jag menar?
Jag kan inte se att ”min uppenbara idignation leder mig vilse” i min förståelse av vad du menar – inte mer än att din upprördhet över ”moralpanik” leder dig vilse i fråga om det jag menar. Vi har olika uppfattningar i en mycket svår fråga, det kan vi nog enas om.
Vilket samhälle är det egentligen som fördömer allt sex utanför lördagskvällsmissionären? Här går vår bild av samhället isär. Och dumma saker man gjort ungdomlig okunskap, hur ofta är det frågan om det i sexköpssammanhang där en medelålders man är det vanligaste kunden.
Det känns som vi diskuterar helt olika saker och jag ser inte sambandet med att anse att en minister som (eventuellt) begått ett lagbrott (denna gång ett sexköp, en annan gång betalat svarta löner och i framtiden kanske för samröre med bolag som stött krigshandlingar) har med en diskussion om sexualmoralpanik att göra.
I denna ”affär” är min uppfattning att ministern dessutom har ett stort stöd bland allmänheten – de tycker synd om privatpersonen som hamnat i en mardrömssituation med byxorna nere.
De som trivs med sitt s.k. yrkesval – hur många är de i jämförelse med dem som inte trivs? Jämfört med de som utnyttjas.
Östergren skrev för några år sedan en bok om de förra – är det utifrån den som det blev en sanning att många horor gillar sitt jobb? Lyckliga entreprenörer som hellre horar än har ett tråkjobb. Hon intervjuade max 15-25 kvinnor och deras, faktiskt högst subjektiva, åsikter ska legitimera att sexköp legaliseras?
Och de som säger något helt annat ska vara tysta, för individens frihet och fria marknadskrafter går före allt som kan kallas för ”moral” eller ”etik”?
Vet inte hur jag ska förstå ”Om vi bemöter varenda sexsäljare med attityden (… ) slaktar vi effektivt möjligheter till dialog och samtal som är så viktig för att vi ska kunna hjälpa dem som faktiskt far illa. Tro mig, de vet om det själva!”
Menar du att samtalet och dialogen om sexköp/prostition inte kan ta plats om vi tycker synd om sexsäljare och anser sexköpare gör fel?
Och ”tro mig, de vet om det själva?” Hur menar du där? Att sexköparna vet om vad och sexsäljarna vet om vad då? Så, nej, jag förstår inte alls hur det menar, tyvärr.
Vi är alla människor med fel och brister, vi gör alla fel någon gång, det finns inga helgon (och finns de är de säkert inte särskilt sympatiska!) och vi kan förlåta de flesta handlingar. Men frågan om prostitution och sexköp, och valda ministrar i en representativ demokrati är en annan och större fråga än den om moralpanik bland lördagskvällsmissionärens äkta par (som åtminstone jag alls inte hört förfasa sig över äktenskapsbrott och köp av sexuella tjänster).
/Janis
Varken du eller jag har någon som helst aning om huruvida den anonyma fd studenten ‘Anna’ ljuger, pratar sanning, tar fel på person eller ens existerar. Vi vet inte om ett oppositionsråd före förra valet köpte sex efter att ha svarat på en annons på en kontaktsite och skickat en bild eller inte, det har inte prövats av lagen, och det kommer inte heller att prövas eftersom det sedan länge är preskriberat.
Därför känns det inte alls rimligt att diskutera som om det vore klart, bevisat och erkänt att han faktiskt gjort det.
Jag har ingen som helst åsikt kring det hela, och kan inte diskutera det, eftersom jag inte vet vad som är sant och det går emot allt vad som är jag att snaska omkring i ett sånt rykte utan att ha minsta indikation på vad som är sant eller inte.
Sån är min moral.
Östergrens bok är jag inte alls bekant med, så den kan jag inte heller diskutera.
Däremot kan jag försöka förtydliga mig, och samtidigt passa på att be om ursäkt för min otydlighet:
Det förekommer att vuxna betalar ungdomar för sex. Med sprit, med cigaretter, med pengar, med droger. Med konsertbiljetter eller med mobiltelefoner. För den unga människan kan det ibland tyckas vara ett enkelt sätt att få det åtrådda. Somliga går oberörda ifrån det, andra mår förfärligt dåligt efteråt.
I det läget gör det stor skillnad hur vuxenvärlden förhåller sig till sex. Om vuxenvärlden talat om sex, sex i allmänhet eller tillfällig sex och i synnerhet sex mot betalning, som något fult och fel är det svårare för den unga personen att vända sig till denna vuxenvärld och be om råd, tröst och stöd.
Om vuxenvärlden istället pratat om det som en del av livet, en del där man kan göra misstag precis som man kan göra i andra delar av livet, misstag som man kan lära sig saker av och göra rätt nästa gång, blir det lättare för den unga människan att anförtro sig och be om hjälp.
Förstår du hur jag menar?
Ja, jag förstår mycket bättre. Även om jag förstås har några invändningar, men de lämnar vi därhän – som alltid är inget svart eller vitt, utan det mesta är ganska grått och grunden för ditt resonemang – att kunna stötta ungdomar – är lovvärd.
Och jag håller med dig om att det är ett problem att Littorin dömts utan att någon känner till sanningen. Det är bara ett av många problem. Det främsta är väl för oss som diskuterar Littorin-affären att vi diskuterar så många saker samtidigt.
/Janis
Det gläder mig att jag lyckades formulera mig hyggligt tydligt.
Ett annat problem med er som diskuterar är att ni ibland tar för givet att alla andra är lika villiga att spekulera. Det är vi inte, i synnerhet inte när barn är inblandade.
Jag har följt den här diskussionen med stort intresse. Mycket klokt och tänkvärt har skrivits här. Tack för det!
Det mesta har redan sagts, men ytterligare en tanke:
Hur mycket av lidandet förknippat med sexhandeln beror på oss andra?
Vi har risken för sjukdom, risken för övergrepp, vi har omgivningens stigmatisering och fördömande, det drabbas alla av.
Till det får läggas att somliga blir äcklade, drabbas av självförakt, människoförakt oförmåga att ha ett normalt sexliv, känner sig förbrukade odugliga. Det finns inga vattentäta skott mellan de två. Självföraktet kommer till stor del från omvärldens inställdning, men jag tycker att det är viktigt att försöka skilja mellan det lidande som beror på samhället och det lidande som är individuellt.
Min poäng är att istället för att lägga sten på andras börda borde vi ha skademinimmering, tolerantare syn på sex säljare och ordentliga riktade insatser för att nå den senare gruppen med all slags hjälp och stöd de kan behöva.
Vi borde alla lägga mer energi på att göra livet lättare för varandra, inte svårare. Det är svårt nog för de flesta av oss i alla fall.
Så klokt sagt och så väl formulerat, Helena!
Precis det har jag försökt få fram – den delen av lidandet och smärtan som beror på oss andra är det faktiskt vi, och bara vi, som kan göra något åt.
Tack. Och amen.
Morrica!
Väldigt bra inlägg. Jag bockar och bugar inför klokskapet.
Tack, Medborgare X, så vänligt sagt!
Kanske jag också behöver förtydliga mig. Det blir nog långt det här, men så blir det också mitt sista inlägg:
Frihet att sälja min eller köpa en annans kropp?
Man kan utgå ifrån sig själv, vilket ibland är det enda rätta men ofta blir alltför ”snävt”: Skulle jag vilja sälja min kropp? (nej) Skulle jag vilja köpa en annans kropp? (kan vara frestande, men nej, jag skulle känna att jag utnyttjade en annan medmänniska. Chansen skulle vara mycket liten att sexsäljaren blev så attraherad av mig eller inte kände obehag av mina kanske udda önskemål så att säljaren hade en bra stund på lika villkor).
Jag vidgar det hela: Skulle jag vilja att mina barn, min syster/bror, min maka/make, min vän skulle sälja sex? (Nej. För att jag tror att de skulle fara illa.) Skulle jag vilja att min granne sålde sex, grannens barn, syster o.s.v.? (Nej, av samma skäl.) Skulle jag vilja att invandraren sålde? Kvinnan på bordellen i Thailand? Nej, jag tror de alla skulle fara illa.
Jag kan inte se NÅGON människa som jag önskar kunde ha friheten att ha sexjobb som ett arbete jämställt andra arbeten. För jag tror att man far illa. I andra arbeten säljer man sin arbetskraft, i sexjobben sin kropp, och jag tror att kropp och själ är svårt att hålla isär, att det påverkar även den frivillige sexsäljaren.
De flesta som är liberala i sin syn på sexhandel är inte prostituerade. Det finns prostituerade som menar att deras jobb är som vilket som helst, men det är inte huvudfrågan här, det är den större gruppen potentiella sexköpare som avgör om en legalisering är rätt.
Skulle sexköparen vilja ha en sexsäljare i familjen, släkten, vänskapskretsen, till granne? Eller är den prostituerade ”den andre”, den man kan säga sig respektera – men aldrig, egentligen, skulle se som en jämlik. Jag tror att det för de allra, allra flesta skulle förhålla sig så. Vi kan vara liberala, öppetsinnade och fria från moraliserande – men vi skulle helst inte vilja att horan och horans kunder bodde på samma gata, eller hur? Att horans barn bjöd hem våra barn till sig?
Är mitt svar nej p.g.a. min sexualmoral? Kanske. Kan mitt nej till prostitution bottna i att jag inte tror att någon människa helt oproblematiskt tar steget till att sälja sex, och att fortsätta göra det – att det inte är ett yrkesval bland andra yrkesval. Att jag tycker att ett yrke där man förväntas stå till tjänst med vad som helst (som mina udda krav här ovan) till den som betalar, inte är ett OK arbete.
Jag kan se att legalisera sexhandeln kan ses som ett led i att stödja och förbättra för de som säljer sex. Men jag tror inte på det – samtidigt med den legala sexhandeln skulle den dolda sexhandeln ändå finnas kvar. För hur OK det än skulle bli med att sälja och köpa sex, skulle det alltid finnas de som aldrig skulle göra annat än smyga med sina sexköp, det får vi inte bort. Och prostitution handlar om att sälja och köpa, och finns det en legal marknad så finns det alltid en svart marknad också.
Vi kan hjälpa prostituerade men vi behöver inte göra det genom att säga att det är OK det att sälja och köpa kroppar. När de allra flesta av oss djupt inne inte tycker det. Så länge torsken inte skulle vilja att hans dotter arbetade på den legala bordellen, eller den som propagerar för kvinnors rätt att prostituera sig inte vill prao:a där en vecka – så tycker jag talet om liberalisering av handel med kroppar mest liknar hyckleri.
Hur vi arbetar för jämlikhet mellan män och kvinnor, och mellan människor i stort genom att legalisera handel med kroppar förstår jag inte heller. Ska kroppen kosta vad säljaren tycker att den egna kroppen är värd, eller vad köparen är villig att betala, på en fri konkurrensutsatt marknad?
Ska man vara ärlig så finns det en ruskig massa arbetsplatser jag inte skulle vilja praktisera på ens en dag, ändå skulle jag inte vilja hindra andra att jobba där. Grisstallar, slakteri, handelsträdgård, grafitindustri för att nämna några exempel.
Men det intressantaste i din kommentar är hur du förklarar varför du inte skulle vilja dela gata med en prostituerad eller hennes kunder.
Hur vet du att du inte redan gör det?
Kvinnan Aftonbladet påstod sig ha bevis för att hon sålt sex till ett oppositionsråd före förra valet var student, av allt att döma en trevlig, vanlig tjej som skötte sin verksamhet med stor diskretion. Då, i alla fall.
Jag sa att jag inte skulle skriva mer, det var inte sant för ett sista inlägg blir det.
Det finns förstås massor av jobb jag heller inte skulle vilja praktisera på en enda dag – men om jag var tvungen skulle jag inte ha några svårigheter med de allra flesta. Jag skulle må mycket dåligt i slakteriet och stor chans är det att jag kanske skulle ta konsekvenserna av detta och faktiskt bli vegan, vilket alla som inte kan tänka sig slakta egentligen borde vara. Jag är inte fri från hyckleri. Det är just prostitution som jag absolut inte skulle kunna praktisera, för det är ju ett högst annorlunda ”jobb”.
Om man vill så kan man läsa det jag skriver som att jag inte vill dela gata med en prostituerad. Om man i stället vill så kan man läsa det jag skriver som att jag problematiserar den slags dubbel-moral som jag
upplever existerar. Inte nödvändighetsvis hos mig.
Studenten var en helt vanlig trevlig tjej som sålde sex och enligt uppgift har fått terapihjälp för att bearbeta den tiden.
Jag går inte vidare, för vi har alltför svårt att förstå varandra här, det är tydligt, och jag tror inte vi orkar mer, iaf inte jag. Nu var det det sista inlägget, jag lovar.
Du är välkommen att skriva precis hur mycket som helst, när som helst. Om du känner att du har mer att säga om en vecka eller en månad fortsätter jag gärna samtalet då.
Jag håller innerligt med dig om att den dubbelmoral som existerar, inte nödvändigtvis hos dig, och jag ber om ursäkt om jag missförstod dig och tackar för att du tog dig tid att förklara, är ett problem. Den är i många aspekter själva Problemet.
De uppgifter Aftonbladet lämnat i frågan är lite för mångbottnade och luddiga, men låt gå. Jo, hon sägs ha fått hjälp för att sluta med sitt sexsäljande. Varför hon ville sluta sägs inget om, och det kan hända att de slutsatser man drar utifrån hur man själv tänker och känner kan leda vilse än en gång.
Det är gott och väl allt ni säger här, men till syvende och sist kommer frågan, skulle vi rekommendera någon av våra nära och kära, eller någon av våra elever denna yrkesbana? Jag minns en ung dam som tittat på Pretty Women ett antal gånger och tyckte att det verkade vara ett smart karriärsval, hade jag inte känt till hennes historia kunde jag naturligtvis alltid ha uppmuntrat detta, eller?
Eller hade jag kunnat uppmuntra henne ändå, trots att jag visste hur hennes självbild såg ut?
Jag ser inte ner på sexsäljare, de är inte sämre människor än vad vi är, frågan är dock om damen jag beskrev ovan hade mått bättre av att samhället hade uppmuntrat, stöttat och accepterat henne i hennes något rosa bild av en prostituerads liv?
Jag vet inte hur stor andel av de prostituerade som utgörs av positiva, starka kvinnor med en stark självkänsla, och hur många som hamnat på gatan pga droger, utnyttjande och taskiga hemförhållanden. Men så länge som jag misstänker att det är unga tjejer i stil med henne jag beskrev här ovan är jag beredd att stå emot kraven på större frihet ur den här aspekten.
Det finns gott om subkulturer vi skulle kunna ha en mindre stigmatiserande och mer förstående bild av. Anorektiker brukar ju hävda att det är ett eget val och deras liv, knarkare gör egna val, beslöjade kvinnor från mellanöstern vill också hävda det egna valet, varför ska vi fördöma och stigmatisera? (Jag är medveten om att en del val är mer destruktiva än andra, och en del val är mer obegripliga än andra, men vem är jag att sätta mig över dessa människor och deras val?)
Jag vill inte att min dotter ska sälja sig själv. Det räcker att ha gått en runda på Reperbahn för att inse att även om det på något sätt är socialt accepterat och avkriminaliserat så är det ett torftigt liv.
Det är ett ohyggligt långt steg från att inte se ner på den prostituerade, inte fördöma eller förvisa honom eller henne till att rekommendera någon yrkesbanan.