Jag läser vad Jan Guillou skriver om betygen i Aftonbladet och finner, smått förvånad, mig själv nickande instämmande:
Rika barn får i allmänhet bättre betyg i skolan än fattiga barn. Så har det alltid varit och orsakerna är lätta att se. I rika hem är utbildningsnivån högre än i fattiga hem och rika föräldrar är inriktade på att barnen skall göra karriär i samhället genom högre utbildning. I rika hem finns inget behov av att ha självförsörjande barn och det är inget problem att barnen studerar några år utan att bidra till försörjningen.
Det handlar inte om begåvning (även om många rika vill tro det) och alltså är det en fråga om en orättvis ordning och ett lika logiskt som klart uttryck för klassamhället.
Det han skriver uppfattas ofta som så självklart att det helt enkelt inte nämns i debatten. Man tar för givet att det är underförstått, man glömmer att det finns människor som så gärna vill tro att det handlar om begåvning och kanske, förbjudna men förekommande tanke, gener och härstamning.
Pengar garanterar inte lycka, men de ger valmöjligheter. De öppnar dörrar och för med sig ett kontaktnät som i sin tur öppnar ännu fler dörrar. Pengar ger en möjlighet att ta del av upplevelser som vidgar ens horisont, till resor och möten och insidan och baksidan av platser vi andra annars bara ser utsidan på, om ens det. Och pengar ger, som Guillou påpekar, möjlighet för föräldrarna att ge barnen bästa möjliga förutsättningar för studier, med tid och utrymme, hjälpmedel och hjälp vid behov eller önskemål.
Detta gör stor skillnad, och att blunda för det och låtsas som om det inte vore så är inte bara att lura oss själva, det är att bedra dem som redan har förre möjligheter, dem för vilka många av dörrarna är stängda. Dem vi säger oss värna. Dem, för vilka möjligheten att jobba sig till ett toppbetyg är den enda nyckeln till dessa dörrar.
Det bör vi också förhålla oss uppriktigt och ärligt till.
You're no different to me 
Det går kanske att beskriva det här vårdandet av avkomman som en sorts instinkt och göra den mer rumsren så? Men rättvist blir det inte och skolan laborerar med en uppsättning svårtolkade begrepp:
lika värde?
samma förutsättningar?
eget ansvar?
Till sist sipprar ändå egenintresset fram – även om medelklassen ofta lyckas maskera det i anständiga former!
De flesta föräldrar gör allt vad de kan för att skapa så bra förutsättningar som möjligt för just sin avkomma, det är naturligt och det finns ingen anledning att göra det mer rumsrent, det är redan så rumsrent det kan bli. På individbasis.
Låt oss istället lyfta blicken och titta på samhällsbasis – gör vi allt vad vi kan för att skapa så bra förutsättningar för våra gemensamma avkommor på samhällsbasis?
Nej.
Inte som det ser ut idag. Inte med en skola där kommunpolitiker tillåts ge igen för upplevda oförrätter i sin egen skoltid, eller styra och ställa efter eget huvud med pengarna som behavioristisk morot och piska. Inte med en skola där det går an att rektorn inte kan använda de mest basala sidorna på Internet, för att ingen på skolan ‘gått kursen’. Inte med en skola där elevernas möjligheter beror på var de bor. Inte med en skola där överlastade lärare sitter med nationella provet i knät och rättar i smyg under möten för att överhuvudtaget hinna.
Att säga att det aldrig kommer att bli helt rättvist och därmed låta sig nöja är inte anständigt – vi måste hela tiden jobbar för att det ska bli så rättvist som möjligt, så jämlikt som möjligt, så lika förutsättningar som möjligt.
Det innebär att vi måste satsa på skolorna i utsatta områden, vi måste ge elever i dessa områden möjlighet att vara i skolan på kvällarna också, använda datorsalarna och biblioteken för att göra sina läxor, eftersom de inte alltid har möjligheter att ens sitta vid ett bord i sina hem. Inte för att föräldrarna inte bryr sig, utan för att medel saknas.
Vi kan aldrig göra det perfekt, men det får inte hindra oss att göra vårt bästa för att lyckas ändå.
Word!
Tack
Ibland är jag rädd att jag blir lite väl agiterande, men det är så viktigt att det liksom bara drar iväg av sig själv!
Helt riktigt Morrica – om jag får dra paralleller till min egen bakgrund så hade jag turen att var den första som gått ut grundskolan i landet. Sossarna skrotade den gamla sorteringsskolan – folkskola, realskola, läroverk – med skollagen 1962. Den som språkförskönades 1985. Och så får vi en ny 1 augusti.
Iom grundskolan hade alla ungar en chans att gör den där beryktade klassresan, torts att de rikas ungar hade en fördel, de växte upp i skolor med en status och ”rätt” kontaktnät.
Någonstans på vägen har man förfuskat den goda tanken. Jag är inte mannen att sätta fingret vad som gick snett. Men något tror jag gick fundamentalt fel.
Och det är kanske det här, om jag får spekulera en stund, vakuumet efter regelstyrningen och skolans omogna sätt att hantera mål- och resultatstyrningen som är orsaken. Det är med frihet under ansvar skolan på något sätt förfuskat. Men det är mina snöda tankar om orsaken. Får ta mig samman och läsa Skolverkets rapport om det här.
En god formulering, Plura, när du skriver att du inte är mannen att sätta fingret på…. trots allt är du bara en man, och har (sannolikt) inte fler än tio fingrar, och det är nog mer än tio saker som gått snett.
Jag tror inte vi kan gå tillbaka och rätta till alla dessa sakerna, en efter en, tills vi kommer till någon punkt där allt fungerade. Jag tror inte den punkten finns, om jag för ett ögonblick får vara riktigt grundligt krass.
Däremot tror jag det är helt livsnödvändigt att vi gör just det du skriver – sätter oss ner och granskar, noga och ingående, vad som ledde fram till den katastrofposition där vi hamnade, och lära oss av misstagen när vi försöker börja om igen.
Håller helt med dig. Allt som hänt är historia och går inte att rätta till. Däremot dra lärdom och gå vidare.
Och här ser jag ett problem. Skolan är inte precis känd för att analyser, utvärdera och skapa förbättringar.
För kvalitetsarbete är inte förhärskande i den vardagliga verksamheten utan något som skrivs på ett papper och lämnas pliktskyldigast till kommunen en ggr per år. Och det är berättelser utan substans.
Därför att man kommer undan med att göra så, man behöver inte prioritera kvalitetsarbetet när det är okunniga politiker som ska ha papperen. Som varken läser dem eller förstår bristerna i dem om de skulle göra det, och som absolut inte är intresserad av att tillföra några extra resurser alls om de skulle förstå.
Inte alla, det finns kommuner som sköter sitt uppdrag med heder, och det finns kommunpolitiker som gör ett formidabelt jobb.
Inte alla, men många.
Men, käre Plura, att skolan inte är känd för något innebär inte att skolan inte kan bli känd för detta. Det går att ändra på, men man är nog tvungen att sätta stabil och konsekvent press från staten för att få igång det, och hålla denna press under många många år.
Det intressanta med dessa dokument är att de överhuvud taget kommer till. Före 2005 struntade samtliga i skolans värld i förordningen från 1997. När inspektionen krävde det som underlag för sin inspektion och att förra regeringen kopplade på vite vid icke uppfyllande inträffade detta sorgliga.
Nej, känd för innebär inte att det går att ändra på. Och det lär många bli varse med nya skollagen och skolinspektionens nya krav, hur nu de kommer att utformas står än så länge i stjärnorna.
Och visst finns det goda exempel där ute. Jag har träffat dom som på allvar gått in för att skapa en kvalitetsskola både enskild skolor som kommuner. Bekymret som jag ser är att de inte syns i debatten. Det är bara de som misslyckas som hörs och syns.
Tja, det är ju de kommuner som inte sköter sig som vi måste göra något åt. Visst har det sina poänger att lyfta fram de goda exemplen också, men det är inte de vi måste vara besvärliga mot, tjata på, gnata på, peta på, lägga näsan i blöt i ty det är inte deras elever som far illa i skolan.
Det känns skönt att staten tar ett stadigare tag i tyglarna, även om de inte helt tagit på sig ansvaret ännu så finns där hopp om att ljuset ska nå in i de mörkare delarna av skolsverige med skärpningen.
Inte då, Morrica. Det är rätt att vara fylld av rättmätig vrede när det gäller det här ämnet. Vi måste titta på rötterna till snedrekryteringen om vi ska kunna göra något åt den.
Tack, Helena, känns skönt att veta att jag inte gick över gränsen.
det e sannerligen viktigt att nån tar up det och belyser att det inte e skillnad på fattiga och rika när det handlar om lärande i det digra media bruset.
och att det tillråga på allt e en riks kändis ger det mera kraft.
Definitivt.
Framför allt en från den egna klassen som inte har något att förlora på att säga obehagliga sanningar. För i de kretsarna pratar men inte politik.
Nej, och inte pengar heller.
Ibland gillar jag Guillou
Guillou är en av de få debattörer som fullkomligt skiter i vad som är politiskt korrekt, ligger i tiden eller kan gagna honom själv. I mina ögon är hans främsta bidrag att han därigenom illustrerar hur ängsligt och lydigt vårt samhälle är.
Och det gör han med den äran, det har du helt rätt i. Så har jag faktiskt inte sett det förut, men det är en väldigt viktig insats han gör där.
Jag gillar också din argumentativa sida och du får gärna vara oresonligt arg. (Kan man säga så utan att låta nedlåtande?)
”Att förhålla sig uppriktig och ärlig” – det låter som ett bra motto. Frågan är hur vi utmanar ängslighetskulturen, utan att bli odrägligt självbelåtna?
Guillou har ju fått en hel del angrepp för sin uppblåsthet och jag funderar på om det är de ängsligas taktik.
Visst är det de ängsligas taktik som bottnar i avundsjuka, de skulle vilja göra som Janne, men har så mycket att förlora.
De har inte suttit i fängelset, inte brutit med sin klass som 68-orna gjorde.
Tackar för att de har mycket att förlora eftersom de inte var med när överklassungarna på Östermalm blev salongs bolsjeviker. Bra läsning om detta är åter Peter Bratts självbiografi.
Menar du att det bara är fd överklassungar och salongsbolsjeviker som vågar säga ifrån, eller missförstår jag dig?
Då har du nog misstolkat mig.
Vad jag försökte säga var att den sk 68-vänstern kom från en klick överklassungar på Östermalm och är illustrativt återberättad av Peter Bratt, själv överklassunge just därifrån som forne kompisen Jan Guillou.
Båda dessa överklassungar fick ju som bekant skaka galler efter IB-affären.
Alltså har de inga positioner att bevaka när det gäller hur den klassen beter sig.
Däremot finns det säker människor i andra klasser som vågar ha en åsikt och torgföra den.
Tack för att du förklarade, jag blev lite förbrylla där
Oresonligt arg är kanske att ta i Mats. När man hamnar i det stadiet tenderar man att sluta tänka, och det är inte alltid en lyckad hållning.
Ängslighetskulturen är bekymmersam, det är den. Att gå i förväg och uppmuntra, hålla handen och lirka tar en sån väldigt tid, och ibland vill man bara ryta något halvartikulerat för att få folk att sätta fart. Särskilt när man får en gnagande misstanke om att det kanske är en rätt stor del bekvämlighet och latmaskande som döljer sig i den där ängsligheten också.
Det kan också dölja sig mängder av beslutsångest i ängsligheten också.
Visst kan det, även om den inte döljer sig så djupt. Den brukar lysa igenom rätt bra, och därigenom vara lättare att bemöta och hantera.