Det finns ett samband mellan mineralvatten, stavning och grammatik.

I en inspelningsstudio, vare sig det gäller en musikstudio, en radiostudio, en tvstudio, en filmstudio eller något annat, finns en hel del elektronisk utrustning. Det gör att det rätt som det är blir rätt varmt, och att luften blir lite torr. Det kan höras när man talar eller sjunger i en mikrofon.

Och det är lite synd, eftersom det kan leda till att lättdistraherade människor, som jag t ex, rätt som det är sitter och lyssnar på smackande från en torr mun istället för till det intressanta som sannolikt sägs.  Det kan vara en god idé att sippa lite mineralvatten då och då.

På samma sätt förhåller det sig med stavning och grammatik. Då och då möts de flesta lärare av frågan ‘men vad spelar det för roll om jag skriver dem eller dom eller de? Du förstår ju vad jag menar! Vad gör det för skillnad om jag stavar domare med ett m eller två eller rent av tre? Du förstår ju!’ Och visst, jag förstår, och de flesta som läser förstår nog, men det finns en risk att läsaren rätt som det är ser de grammatiska felen eller stavfelen tydligare än budskapet, precis som det finns en risk att lyssnaren rätt som det är hör smackandet tydligare än det som sägs.

Är inte det lite synd?

14 tankar om “Det finns ett samband mellan mineralvatten, stavning och grammatik.

  1. Det är jättesynd – samtidigt finns det en uppenbar risk att det bor en liten felfinnare i oss som njuter av att slå ner på andras misstag?

        • Det kanske jag är. Konstig är ett vanligare epitet 😛

          Visst kan jag störa mig på andras misstag ibland, jag kan irriterad mig oändligt på människor som med en dryg och självgod min bestämt hävdar något och inhöstar beundran och medhåll för detta – trots att jag vet att det är fel. Jag kan bli ruskigt störd (därav detta inlägg) och helt tappa tråden ibland av småsaker som egentligen inte stör kommunikationen, som att någon konsekvent använder dem för både de och dem i en text, att någon konsekvent skriver och när det borde vara att (i synnerhet om personen försöker tala ner till mig) men att påpeka det ger mig varken njutning eller glädje. Möjligen en viss grad av lättnad ibland, kanske är det samma känsla ändå fast vi uttrycker det olika?

        • Skönt då är du mänsklig! Jag tror att Freud talar om skrattet som en aggressiv lättnad – fast nu hittar jag nog på.

          Själv skrattar jag ohämmat åt syftningsfel och andra språkliga missfoster.

        • Jag hoppas det.

          Att skratta åt syftningsfel och roas av den betydelsglidning som uppstår med särskrivningar är en sak, det skrattar jag också gott åt ibland, men därifrån till att njuta av att påpeka att någon skrivit fel tycks mig steget långt.

          Men kanske missförstod jag helt enkelt din första kommentar?

        • Skadeglädje och lättnad över att det inte var jag – det tror jag är samma känsla i grunden.

          Frågan om huruvida människan är ond eller god är alldleles för stor och abstrakt, Vi är väl som folk är mest…

        • Tror du? Tja, kanske, det känns som de är väldigt väsensskilda men ibland bedrar man sig på känslor, de har så många aspekter.

  2. Visst är det synd att man hakar upp sig.

    Somliga har för bedrövlig användning av språket så man verkligen för sitta och tänka vad skriver h*n.

    Samtidigt ska jag inte kasta sten i glashus. Jag vet med mig att stafningen kan bli fel. Själv kastar jag om bokstäverna eller vänder fel på ordföljden, speciellt när hjärnkontoret är trött. Ett lyte sedan barnsben.

    • Lyckligtvis är det inte alla som tappar fokus, och ett eller annat stavfel påverkar sällan i lika hög grad som t ex ett alltför talspråkligt skrivande.

      • Precis när det är två typer av texter jag inte gillar. De pratiga – talspråkligt skrivna – och de som är fullmatade med ”fina” ord eller fackuttryck.

        • Allt beror på sammanhang, upplever jag.

          Det finns sammanhang när en pratig, talspråklig text lyfter fram dimensioner som helt skulle bli osynliga annars, och det finns sammanhang där en strävan efter att undvika fina ord och fackuttryck skulle resultera i en otymplig, ohanterlig och obegriplig text.

        • Må hända är det så. Men en bra text för mig är en text som kommer emot mig när jag läser.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s