En framgångsresa

Anne-Marie Körling skriver klokt om utbildningsresan på sin blogg. Själv pratar jag hellre om bildningsresan, men jag tror vi menar ungefär samma sak ändå. För mig har en utbildning har en början och ett slut, man blir klar med den, stoppar den i sin verktygsväska och går vidare, medan bildning inte har något slut. Bildning är mer än en resa, den är hela landskapet vi, tillsammans och var och en för sig, reser igenom, den breder ut sig åt alla håll och vi kan låta vår resa bära oss ut över fälten och skogarna, följa vägarna eller…

I digress.

Anne-Marie skriver:

Man talar om framgångssagor. De där berättelserna om något fantastiskt. Då jag läser om framgångssagor så ler jag och känner varmhjärtat dunka i kroppen. Jag blir lycklig. Då tänker jag att skolan ska vara en sådan plats där framgångssagorna nedtecknas och får blir såväl biografier som självförtroendestarka individer.

Hon skriver vackert och mjukt, om hjärtat och lycka och leenden, men uppmaningen är på allvar. Skolan SKA vara en sådan plats där framgångssagor nedtecknas, och det är vi lärare som befinner oss i frontlinjen. Det är vårt ansvar.

Nej, jag vet, inte bara vårt, men bland annat vårt, och det måste vi ta. Det är oss eleverna möter varje dag, det är vi som är ansvariga för det mötet. Det är vi som ser hur miljön i klassrummet är, det är vi som är ansvariga för att säga till, igen och igen, om den inte är bra. Det är inte vi som är ansvariga för att springa ner i källaren och leta halvtrasiga möbler att laga, men det är vi som är ansvariga för att tala om när fönstren släpper in vintern och taket släpper in regnet, och vi som är ansvariga för att flytta undervisningen till t ex biblioteket om klassrummet inte erbjuder en god lärmiljö. Det är vi som ser klimatet på skolgården, och i korridorerna, och vi som är ansvariga för att skrika högt om vi ser att det behöver anställas fler fritidsledare på en skola. Och det är vi som måste förklara, igen och igen, för okunniga politiker varför det inte finns utrymme för besparingar i skolan.

Jag tänker på den tid då skolan faktiskt erbjöd eleverna en resa. Då kallade man den en klassresa. Jag vill kalla den en utbildningsresa. Den resan ska ske i första klass. För alla!

skriver Anne-Marie. Första klass innebär god miljö, det innebär möjligheter att välja till saker och ting för den som så önskar. Det innebär wow-faktor och glädje och förväntan redan innan man börjar sin resa.

Låt oss göra som Anne-Marie föreslår, låt oss ge eleverna en bildningsresa i första klass, och inte nöja oss med mindre.

5 tankar om “En framgångsresa

  1. Oj, när går tåget? Är det SJs tidtabell eller Pågatågets?

    Det senare har jag hört, från FB vän, kommer före tabellen till stationen. De förra är konstant försenat.

    En sak till. Under min vistelse på sommarnöjet är det inte långt in till min bardoms staden. I sommar träffade jag en ”gammal” klasskompis. Vi pokulerade om gamla tider och råkade börja prat om vår fröken i mellanstadiet.

    Några dagar senare springer jag på henne i matbutiken, varpå jag berättade om vårt samtal. Hur kan ni komma ihåg mig och prata om mig, var hennes första fråga. Mitt svar var, somliga personer ger outplånliga avtryck.

    Är det inte ett betyg en lärare ska ha som lokförare på bildningsresan? Att bli ihågkommen när eleverna är upp emot den tid då man får ”fri-tid”.

    • Kanske det, det kan nog vara på gott och ont. Jag är nöjd om eleverna minns något av det jag försökt lära ut, om de sen glömmer mig personligen var inte så noga.

      Jag minns dem ändå.

  2. Pingback: Ironi? « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s