Relevans

Den nya skollagen har orsakat ett uppsving i diskussionen kring skolans vardag och verklighet. Det diskuteras mål och mening, metod och innehåll. Då och då tassas det på försiktiga tår kring den heta gröt som är finansieringen, även om ingen riktigt vågar ta i det fatet ännu. Problemet med bristande motivation tas också upp då och då, både elevers bristande motivation, politikers bristande motivation och, i viskningar så försiktiga att de nästan är andetag, det har till och med antytts att det kan finnas bristande motivation för att gå in i det nya hos en och annan lärare runt om i landet.

Och det är kring detta, bristande motivation hos framför allt elever, jag funderar just nu. Få människor, unga som gamla, är omotiverade sådär i största allmänhet, tvärtom. De sprudlar ofta av entusiasm för ett eller annat, diskuterar med liv och lust och är villiga att lägga mycket tid och kraft på både det ena och det andra. Vilka dessa saker om väcker entusiasm är individuellt, men en sak har de gemensamt – de upplevs som relevanta för individen.

Och där tappar skolan ofta. Om lektioner inte upplevs som relevanta, hur ska eleven kunna känna entusiasm eller ens motivation? Det kan ha med innehållet att göra, med formen, med målen, med miljön, med materialet, med nivån, med läraren, men i de flesta fall är det en kombination av flera aspekter.

Ibland försöker man göra lektionerna mer relevanta genom att försöka anknyta till elevens vardag. Jag är rätt skeptisk till konceptet, åtminstone när man har tagit sig förbi det absoluta nybörjarstadiet. Vardagen har fördelen att vara välkänd, visst har den det, och det finns trygghet i det välkända. Men den har den betydande nackdelen att den begränsar, både elevens horisont och lärarens möjlighet att erbjuda den variation som behövs för att behålla relevansen. Om skolans syfte är att konservera strukturerna i samhället bör vi hålla oss till konceptet vardagsanknytning, men om vårt syfte är att ge eleverna vingar och visa dem världen behövs det mer än så.

Detta behöver vi prata om, tänka kring och göra något åt, och det börjar bli brått.

113 tankar om “Relevans

  1. Jo, ja, kanske…
    Den där retoriska funktionalismen som romantiserar erfarenhet och meningsfullhet i ett kort perspektiv riskerar nog att skapa en ganska inskränkt skola. Om allt omedelbart måste bekräftas ur ett nyttoperspektiv är det nog lätt hänt att vi väljer bort sådant som ställer krav på oss.

    – Vad ska jag med Illiaden?
    – Det vet vi inte förrän du har läst den!

    • Ett nyttoperspektiv är inte detsamma som relevans, tvärtom ibland. Ett ständigt nyttoperspektiv kan ha en både inskränkande och avskärmande funktion. Den lärare som inte kan ge ett bättre svar på frågan än ‘det vet vi inte förrän du har läst den’ har nog inte riktigt klart för sig, heller, varför Illiaden är relevant.

      Så var vi raskt tillbaka vid den grundliga ämneskunskapens relevans igen. Det hade jag inte väntat mig, faktiskt, men det är intressant att du för oss dit, Mats.

  2. Svaret kan också vara av djupt personlig art:
    – Den boken drabbade mig med full kraft i ett väldigt känsligt skede av mitt liv. Det skulle kunna hända dig.

    Men jag tror mig inte om att kunna göra all litteratur relevant – hur ämneskunnig jag än må vara. Till sist måste det vara barnet som avgör relevans och meningsfullhet, och de belöningar vi erbjuder är distraktioner som förskjuter fokus.

    Ur ett klassiskt bildningsperspektiv är allt som hör till vår kulturhistoria kanske relevant – men det måste finnas bättre svar är de som ges av att uppfylla vaga förväntningar på att känna till en kanon.

    • Det svaret du föreslår blir förfärligt tunnslitet under ett läsår om det ska användas för att motivera varje text som placeras framför eleven – vaga mummel om att känna till en kanon är inte heller särskilt givande.

      Belöningar? Menar du att vi ska muta elever till att läsa den litteratur vi vill att de ska läsa? Jag måtte missförstå dig!

      Nej, Mats, jag vet verkligen inte vad det är du försöker säga här, förklara gärna.

      • Mats svar är det enda relevanta svaret!

        Allt kan bli tunnslitet och svaret bör ju förstås varieras med anekdoter om livsöden som förändras av en bok, berättelser om skeenden i världen som påverkas av en bok och hur olika personer påverkats av en bok.

        Elevens längtan efter att förstå sig själv och andra, elevens längtan efter att låna någon annans verklighet ett tag är motivationen.

        • Mängdlära är svaret på allt!

          Jag tror inte att ett svar kan vara relevant för alla och det finns mängder av olika svar som är relevanta för olika grupper.

          Poängen är att mitt försök till ”svar” bygger in den personliga dimensionen – samtidigt tar jag avstånd från försöken till storslagna generella lösningar.

          Det går nog att se drag av postmodernitet i en sådan hållning…

        • Givetvis finns det inte ett enda relevant svar, sällan finns ett enda relevant svar ens för en enskild individ.

          Den personliga dimensionen har sitt värde, så länge man i bakhuvudet har vetskapen om att inte den heller är generell – det finns elever som upplever en lärare som är alltför tydlig med denna dimension som påträngande.

        • Det dubbeltydiga är att det enda relevanta svaret är något som placerar in kunskapen i ett meningsfullt sammanhang med mycket ”slice of life” men samtidigt är det inte samma svar som är relevanta för varje individ. Mats tankar att ta in den personliga dimensionen är avgörande.

        • Ibland ska vi lärare våga vara påträngande eftersom att skaffa kunskap inte är vars och ens ensak. Det är ett viktigt gemensamt mänskligt projekt.

        • Javisst Jan, självklart. Elever som backar undan och slutar lyssna när de känner att läraren tränger sig för nära inpå behöver vi inte bry oss om, de får helt enkelt lära sig hantera situationen.

        • Jag förordar förstås inte en lärarstil utan lyhördhet och förståelse för vad som är rätt i varje situation. Att backa undan från elever är däremot lika mycket ett val som kan vara dåligt. Bättre att visa att man bryr sig på ett aningen för ivrigt sätt än att låta bli att bry sig.

          Jag tvingade en kille att hålla en examensarbetspresentation och han var alldeles grön inför detta uppdrag. Då upptäckte han att han kunde göra det och nu är han en mycket eftersökt presentatör. Det är ibland väldigt dumt att vara ”snäll”!

        • Respekt har inte med ‘snäll’ att göra, trots att det så ofta blandas ihop.

          Att man tappar elevers intresse med att prata mycket om sig själv och sina erfarenheter, liksom man kan fånga andra elevers intresse med samma förhållningssätt, är ytterligare något annat.

        • Att placera in kunskapen i ett sammanhang där den spelar roll ger den värde. All kommunikation ska förstås baseras på elevens behov. Har man förstått dem hittar man rätt!

        • Absolut ett begrepp som vi pedagoger har nytta av att diskutera. Eleverna växer av att känna sig behandlade med respekt!

        • Jag har stor respekt för de flesta av mina kollegors vilja att behandla eleverna med respekt även om det finns skillnader mellan vad de lägger in i begreppet.

          Vi skulle behöva mer möjlighet att utveckla vår profession och diskutera sånt här baserat på högklassig forskning istället för allt tyckande av de som vet mindre än oss.

        • Att vilja behandla någon med respekt innebär inte alltid att man faktiskt gör det. Jag är säker på att till och med rektorn i Bjästa ville behandla alla elever med respekt.

          Nej, jag antyder inte att du eller dina kollegor uppför er som personalen på Bjästaskolan, jag vill bara understryka att det man upplever sig göra, det man avser att göra, inte allt överensstämmer med det man faktiskt gör.

          Att vi skulle behöva mer tid för både fortbildning och kunskapsutbyte pedagoger emellan tycks som något som borde vara självklart. Ändå är det inte så, det finns varken pengar eller tid avsatta i många kommuner runt om i landet.

          Det behöver vi göra något åt, ja visst. Har du något förslag på vad?

        • Att vilja visa respekt räcker inte alltid och jag vill lyfta fram att överdriven hänsynsfullhet kan vara en av de besvärligaste formerna av respektlöshet.

          Jag har dock stor tilltro till att mina kollegor oftast lyckas men i världens mest utmanande yrke kan det alltid behövas mer. Ifall de styrande lyssnade på vad Dan Pink säger om motivation på ted.com och insåg hur relevant det är för läraryrket skulle ett stort steg tas. Lärarbloggandet ser jag sen som en stor ytterligare möjlighet.

        • Lars Persson väljer bort ordet ”Respekt” i sin avhandling pedagogerna och demokratin. Det är alldlels för nedtyngt av maktaspekter. Han prövar begreppet ”erkännande” för att beskriva relationen lärare-elev.

        • Semantik har sitt värde, man bör vara väldigt klar över att man tar vissa risker när man försöker ersätta ett etablerat begrepp med något som är mer politiskt korrekt eller som man själv upplever som mer passande. Själv skulle jag inte läsa erkännande som synonymt med respekt, många av de viktiga aspekterna i det senare saknas i det förra, men det är jag det.

          Jan, det är nog bra med alla dessa käcka utrop, men lärare är inte enbart påhejare och motivatörer. Hur käck och glad och inspirerande en lärare än är så kvarstår det faktum att den lärare som inte lär ut något som av eleverna upplevs som relevant, varken då eller senare, kan vara populär i stunden, uppfattas som en cooling, en kompis, en polare, en av oss och allt vad du vill, men inte ger eleverna något värdefullt inför framtiden.

          Det är inget hinder att vara pigg och glad och inspirerande, kompis eller vad du vill om det är sådan man är till sin läggning, men det är ett hinder att inte ha något relevant att lära ut.

        • Jag kanske också återvänder till ordet respekt som ett ord med ganska mycket substans och tradition. Jag är inte heller motståndare till makt utan bara till maktmissbruk så med den utgångspunkten behöver inte respekt ha någon negativ klang.

          I det kanske väl käcka ”tilltro till att göra rätt” har jag ett slags moralkrav på eleven om att de behöver göra något bra av sina liv och delta i vårt gemensamma kunskapsbygge. Jag använder en del käck coaching i min undervisning men min viktiga utgångspunkt är att det jag förmedlar är saker som är relevanta för eleven. Här har även eleven ett ansvar för att arbeta sig fram till vad som är relevant kunskap för den personligen.

  3. Jag är inte heller säker på vad som menas med ditt trollspö ”grundliga ämneskunskaper”? Det är en klyscha som tycks kunna användas som vad som helst. Ofta innebär det en mycket traditionell avgränsning av ett kunskapsområde. Annars är det liksom inget ämne.

    Nej – jag föreslår inget sådant svar. Men ibland är det nog nödvändigt att ge sig in i en skog utan att veta exakt vad man ska komma ut med. Även om förutsättningarna för kantareller är perfekta innebär det inna garantier för fyllda korgar.

    Läraren som motiverar och coachar är naturligtvis en starkt lockande modell – betydligt trevligare än den som belönar och hotar – men till sist är vi nog tvungna att ta grepp om det där med relevans.

    Jag tänker att två tolkningar dominerar:
    1) Den här kunskapen visar att jag är smart och bra på att gå i skolan. Därigenom kvalificerar jag mig i samhällets ögon för ett bra jobb. Utbildningen blir en prestation och de vaga löftena om belöning är nödvändiga för att hålla uppe motivationen.

    2) Den här kunskapen/färdigheten hjälper mig att förstå mina tidigare erfarenheter i ett nytt ljus och kommer desutom att förbereda mig i en kommande yrkesroll.

    Ibland tangerar och överlappar modellerna – men det kan vara hederligt att försöka hålla isär dem. I alla fall som tankemodeller.

    • Det första du måste förstå är att det rör sig inte om något trollspö. Tror man att det finns trollspön ligger man riktigt illa till.

      Ämneskunskaper är ett verktyg. Goda ämneskunskaper är ett mer funktionellt verktyg än hyggliga ämneskunskaper, och grundliga ämneskunskaper är ett mer förfinat verktyg än goda.

      Vad gäller avgränsningar tycks det som om människor som besitter goda kunskaper inom ett ämnesområde ofta besitter goda kunskaper inom närliggande ämnesområden också. Sannolikt för att områdena är relaterade, och i kanske också på grund av att lärande är en förmåga man kan öva upp, precis som man kan öva upp sin golfsving eller sin tennisserve.

      Läraren som coachar och motiverar, är det en lockande bild? Jag vet inte, jag får mer en bild av en försäljare av begagnade bilar på näthinnan, men jag är kanske osedvanligt kinkig idag.

      • Nej jag tror inte heller att det är något trollspö – men tycker nog att begreppet ämneskunskaper används slarvigt i debatten av bland annat fackliga organisationer.

        På lärarutbildning är det ett gammalt kärt trätoämne att försöka reda ut i vilken ordning (och i vilka proportioner) ämnesstudier, pedagogik och praktik ska placeras under den resa som vi kallar utbildning. De flesta menar att det är tre parallella processer som ska försöka sammantvinnas, men det finns också personer som menar att allt börjar med ämnesstudierna. Denna åsikt är vanligare hos personer som arbetar med äldre barn.

        I förskolan finns ofta en vagare uppfattning om vad som egentligen är ”ämnet” och i måldokumenten har det laborerats med andra rubriker än skolans ämnen.

        Men all bildning är bra och jag hade egentligen tänkt skriva det här inlägget på hexameter, men det hade nog kunnat uppfattas som pretentiöst?

        Bilhandlare klarar vi oss bra utan – kanske är det en viktigare egenskap hos skolledare som ska implementera diverse dumheter…

        • Jag har överhuvudtaget aldrig förstått vitsen med att försöka låtsas att det är ungefär samma sak att undervisa på gymnasiet och arbeta på en förskola. Visst finns där beröringspunkter, men de är inte tillräckligt många och tillräckligt betydelsefulla för att man ska slå ihop utbildningarna till en och samma.

          Givetvis har förskolan en vag uppfattning om något som är så irrelevant för dem som ämneskategorier, medan det för gymnasielärare, för att ta andra änden av spektrat i det allmänna skolväsendet, är ett av de viktiga verktygen.

        • Det är inte ”en och samma” och det finns en mängd mellanformer som du rationaliserar bort ur resonemanget.

          Nåja – striden är över och för oss som trodde att det fanns vinster att göra med ett 0-18-perspektiv återstår att slicka såren och ordna en värdig reträtt.

          På den kommunala nivån återskapas separata ledningsfunktioner och jag anar att många tycker att det känns tryggt. Försöken att integrera förskola och skola har i de flesta fall resulterat i att förskolan hamnade UNDER skolan – då kanske det är bättre att vinka till varandra över staketet.

        • Vilka vinster är det som gått för evigt förlorade, menar du?

          Att förskolan hamnade där den hamnade i många kommuner, berodde det på den övergripande organisationen eller på lokala politikers agerande och prioriterande?

        • Det fanns en stark vision av att barn skulle få en bättre uppväxt om skola, socialtjänst, fritidsverksamhet och polis jobbade tillsammans.

          Förskolan var låg under socialtjänsten och det var ett allvarligt hinder för samverkan. Historien av barnstuga som en form av fattigvård vilade tungt över en del verksamhet och jag förstår att skolan gärna ville distansera sig från det här ”barnpassandet”.

          Jag tror att det finns vinster med en gemensam organisation. Särskilt när det gäller att utnyttja personal med dubbla behörigheter flexibelt vore det olyckligt om de gamla vallgravarna grävdes upp igen.

          Som kuriosa jobbade jag i 13 år på förskola i den progressiva stadsdelen Kirseberg innan jag satte min fot i ett lärarrum. Så stort var avståndet då.

          Jag anar att du känner igen mönstret:Gymnasiet som skyller på högstadiet som skyller på mellanstadiet, som skyller på lågstadiet, som skyller på förskolan, som skyller på… hmmmm…. Förädrarna?

        • Nej, det mönstret känner jag faktiskt inte igen. Alla delar behövs, och jag ser inget som hindrar samarbete i dagens modell.

          Att förskollärarna känner till hur lärarna i grundskolans första år arbetar är lika viktigt som att lärarna i grundskolans sista år vet vad eleverna förväntas ha med sig i bagaget när de går över till gymnasiet. På samma sätt är det nödvändigt att gymnasielärarna har insikt i hur lärarna i grundskolans sista år arbetar och så vidare.

          Är det överhuvudtaget ifrågasatt någonstans?

        • Det förvånar mig att du inte känner igen det mönstret!

          Att ha insikt i hur andra grupper arbetar är väl okontroverisellt – men att överge hierarkier och vandra mellan stadie- och ämnesgränser upplevs nog som ganska hotfullt av många.

        • Att olika yrkesroller grupper ser problemen hos de andra är väldigt vanligt och jag upplever lärare som ganska bra på att inse vilka utmaningar andra lärargrupper har. Jag har stor glädje av min tid som högstadielärare och miniorscoutledare i min nuvarande lärarroll men har mött en enorm urvattning av kunskaperna hos lärare som ska klara allt. Att lära elever läsa och att undervisa i matematik på teknikprogrammet är två väldigt skilda saker som båda fodrar lång tid att lära sig.

        • Visst är generalismen en farlig väg och svensk skola har länge försökt skaka av sig det gamla folkskolläraridealet genom att satsa på ämnes- och åldersspecialisering (med växlande framgång).

          Ändå tycks vi bli ganska berörda av pedagoger som sätter relationen till barnen i centrum. Jag tänker på den där franska filmen Att vara och ha
          http://www.filmpunkten.se/filmtitel.asp?ID=4745

          Den där byskolläraren tror jag är möjlig att ta med sig som ett inspirerande exempel – även om vi lever i ett helt annat samhälle finns det något spännande i hans försök att ta ansvar för alla barn?

        • Det glädjer mig att jag fortfarande kan förvåna. Och det bekymrar mig att det läggs sån enorm vikt vid detta med ‘hierarkier’, i synnerhet från lärare som undervisa lägre åldrar. Känner man verkligen så tydligt att man står lägre i någon hierarki? Handlar det om lön? Om inflytande? Om status? Eller handlar det om en allmän känsla?

          Jag känner tyvärr inte heller att jag blir särskilt inspirerad av byskollärarens situation. Som Jan säger, om man försöker lära sig allt så blir det väldigt ytliga kunskaper i mycket.

        • Det finns patriarkala drag i lärarens position som bygger på ett stabilt samhälle och att han vet hur föräldrarna tänker. Något lockande kan jag nog se med den där visionen om ”skolan mitt i byn” och läraren som den kloke mannen. Fast det ligger nära prästrollen…

  4. Plötsligt blommar de skoltrötta eleverna upp och frågorna haglar!

    Jag hävdar att motivation handlar om en enda enkel sak och det är att anknyta till elevens längtan. Fast egentligen är det inte så lätt eftersom vi inte känner till elevens längtan utan måste förstå vad den handlar om innan vi kan lyckas motivera. Det handlar om att erbjuda flera spännande kunskapsområden och vad de har för roll i vår värld och sen vara lyhörd för vad som väcker elevernas längtan.

    Mer och tidigare valfrihet mellan meningsfulla helheter med mål. Här diskuteras hur detta kan leda till att alla verkligen får bättre möjligheter

    http://bjohannesson.blogg.se/2010/july/specialisering-och-specialisering-ar-inte-sam.html

      • Det är svårt att föra in längtan och drömmar varje dag på kommando men min erfarenhet är att plötsligt går det så lätt och eleverna letar drömmar och längtan tillsammans med mig.

      • Svårt, svårt, svårt – och alldleles nödvändigt!

        Jag längtar efter en Skolinspektion som ger sig ut och vågar gräva i de här domänerna!

        • Skolan har genom historien haft en viktig funktion i att legitimera klassamhället. Du får det du förtjänar.

          De studiebegåvade skulle kostas på och övriga skulle så fort som möjligt in i produktionen. Tyvärr visade sig att det var lättare att sortera efter inkomst än efter begåvning, men än idag är mönstren starka. Förväntningarna styr och föräldra- och kamratuppbackningen är en avgörande framgångsfaktorer.

          Det trodde jag vi var överens om?

        • Kommunaliseringens effekter när det gäller förutsättningar och möjligheter är omöjliga att bortse ifrån i sammanhanget. Skolinspektionens uppgift är väl, i princip, att se till att de möjligheter skolan ger så långt det är möjligt är lika överallt, oavsett lokala politikers egna prioriteringsordning, är den inte? Där ingår både miljö, material, bedömningar, lärares arbetssätt, gör det inte?

          Du uttryckte en förhoppning om att skolinspektionen ska värdera huruvida enskild lärare ‘för in längtan och drömmar’ i sin undervisning. Riskerar inte det att bli en aning mycket detaljstyrande av undervisningen, eller är det månne i den riktningen vi bör röra oss?

        • Jag tror att detaljstyrningen redan finns – åtminstone på upplevelsenivå hos de pedagoger som arbetar efter en avprickningsmodell.

          Det krävs ett visst mod för att fånga dagen och våga släppa taget om terminsplaneringens trygga ledstång. Om Skolinspektionen kan uppmuntra det modet ser jag det inte som detaljstyrning. Gör du?

        • Eftersom jag inte alls känner igen situationen du beskriver har jag svårt att uttala mig om den. I vilka åldrar i skolan menar du att man jobbar enligt ett ‘avprickningsmodell’? Eller rör det sig om vissa kommuner, snarare, eller vissa skolor? Berätta mer, jag vill gärna förstå.

        • Målspäckade kursplaner blir lätt fragmentariserande och att pricka av blir som en överlevnadsreflex. Läraren vill gärna redovisa ”att vi har gått igenom det här momentet” för att ha ryggen fri.

          Det finns en uppenbar risk att elevens intresse eller resultat blir sekundärt:
          – Jag har i alla fall gjort det jag skulle!

          Verkligen spännande att du inte ser hierarkier! Jag har väl en dubbel position som förskollärare och högskolelärare – liksom högt och lågt samtidigt. (En blandning av sött och salt?) Samtidigt möter jag många studenter som stångas med de här frågorna. Fritidspedagoger som inte känner sig välkomna i personalrummen o.s.v.

          Men du har rätt på det sättet att en hel del hierarkier löses upp. Det traditionella högstatusämnet matematik har en svajig position idag när en stor del av de nyexaminerade lärarna är invandrare med ibland svajiga språkkunskaper.

        • Mats! Det låter nästan som du ser något positivt i att vi får lärare med dåliga språkkunskaper och att ett viktigt ämne som matematik är på nedgång inom det svenska skolväsendet.

        • Jan, jag uppfattade inte att Mats sa något om att matematikens kräftgång vore något positivt. Tvärtom, egentligen, tycktes det mig som att han visade på hur en lärares goda ämneskunskaper kan väga upp en brytning på främmande språk. Dock, uppfattade jag Mats, eftersom invandrares sociala status i Sverige sällan är särskilt hög innebär deras inträde på matematiklärarscenen samma effekt som när kvinnor inträder i tidigare mansdominerade yrkesgrupper – statusen sjunker.

        • Det är bra att vi lärare oftast undviker att diskutera statusskillnader och löneskillnader mellan lärare. Det stora problemet är istället att sänkningen av en matematiklärares status innebär att de matematiska begåvningarna väljer andra yrkeskarriärer. Det är skillnader i status mellan en lärarkategorier och dess alternativa karriärval som påverkar rekryteringen och möjligheterna för eleverna att få bra utbildning.

          Sen är det förstås inte bara lön som spelar roll men andra gruppers nedlåtande attityd kan bli rent avgörande. Varje gång eleverna frågar mig ”Varför är du lärare när du kan så mycket?” gör det ont. Tur att vi har Taylor Mali’s underbara presentation ”What teachers make.” att lyssna på ibland.

        • Skulle du vilja vara snäll och förklarar hur du menar i ditt resonemang kring matematikens status, Jan, i anknytning till det Mats skrev, jag är inte säker på att jag förstår dig helt rätt.

        • Matematik är det ämne där Sverige tydligast tappar mark jämfört med andra länder. Ämnet kämpar också med en totalt felaktigt genomförd individualisering som innebär att eleverna kämpar på egen hand och får i genomsnitt 2 minuter lärartid/lektion. Ökningen av andelen invandrarlärare har i viss mån räddat ämnet men det är inget positivt för eleverna om de får en lärare som de har svårt att förstå eller som är tröttande att lyssna på. Djup förståelse av matematik är oftast inträdesbiljetten till välbetalda arbeten inom ekonomi och teknik och det är skrämmande att matematiklärarna hamnar så mycket efter de andra matematikbegåvningarna.

        • Jag förstår fortfarande inte, jag ber om ursäkt att jag är så trögtänkt, men jag tycker mig hela tiden höra en underton av att du någonstans tycker att det faktiskt är negativt att högutbildade och kunniga matematiker från andra språkområden undervisar i matematik i svenska grundskolor? Dessutom anar jag, kanske för att det är så lätt att misstolka i text där både tonfall och kroppspråk är osynligt, något outsagt om att matematiklärare borde ges högre status i skolorna, gentemot andra lärare, genom löneökning och kanske andra förmåner för att locka de matematikbegåvningar du pratar om att undervisa på grundskolorna.

          Därför skulle jag vilja be dig att ha tålamod med mig och förklara ännu en gång vad det är du menar.

        • Precis som att jag själv alltid avskydde när svenskar skulle prata dålig engelska under mitt arbete som ingenjör har jag stor förståelse att svenska elever vill bli undervisade på bra svenska. Jag är starkt positivt inställd till högutbildade invandrade lärare men i de flesta fall är det ett orubbligt villkor att de pratar mycket bra svenska.

          Jag anser att diskussionen om status och löneskillnader mellan olika lärargrupper är en pseudodiskussion. Hur samhället värdesätter olika sorters kunskaper är en enorm fråga och min enda synpunkt är att skolan behöver anpassa sig efter hur samhället prioriterar. Den enda statusdiskussion som påverkar elevernas situation är statusskillnader mellan en lärargrupp och dess alternativa karriärer.

        • Aha, så eftersom att du irriterade dig på människors sätt att prata tar du för givet att andra gör likadant, jag förstår precis.

          Inbördes lärarstatus är en pseudodiskussion i vissa skolor och i somliga kommuner, i andra kan det vara högst påtaglig och viktig. Vad samhället frågar efter för kunskaper idag kan ge en indikation om vad som kommer att frågas efter i morgon, men det kan lika lätt leda helt vilse. Vi kan spekulera, vi kan tro, vi kan gissa, vi kan försöka förutse men det enda vi vet säkert om framtiden är att den kommer, och att vi faktiskt inte vet just något alls om den.

        • Morrica, tyvärr förstår jag inte alls vad du åsyftar.

          Skolan ska i för sig förbereda eleverna för framtiden men att ta på oss ett uppdrag om att gå i bräschen för samhällsförändringar är det inte att gapa över för mycket?

        • Var det inte exakt det du sa, eller missförstod jag dig?

          ”Precis som att jag själv alltid avskydde när svenskar skulle prata dålig engelska under mitt arbete som ingenjör har jag stor förståelse att svenska elever vill bli undervisade på bra svenska.”

          Jag uppfattade det som glasklart, men förklara igen, så jag förstår bättre.

          Så bra, du uppfattade min poäng om framtiden!

        • Jag tycker det är bra och nödvändigt att prata om statusskillnader. Ur ledningssynpunkt är det svårt att belöna mönster som rektor anser vara positiva om det finns andra traditioner eller hierarkier som ligger på tvärs mot de idéer som ska implementeras.

          Var det Foucault som menade att det bästa sättet att förstå en diskurs är att ta reda på vad man absolut INTE får prata om?

          Jag har inga åsikter om matematiklärare med språksvårigheter. Däremot har jag varit med om elevers föräldrar som (mer eller mindre rättvist) har skyllt sina barns misslyckande på att barnen inte förstår vad läraren säger. Vilken typ av svenska en lärare ska tala varierar starkt mellan skolor. Jag är inte säker på att den österlenska jag möter i byn skulle vara funktionell i Norrland.

        • OK då förstår jag, kommentaren förvånade mig så mycket att jag inte förstod. Tror du verkligen att det är unikt att tycka att det är jobbigt att lära sig av någon som är svår att förstå? Mina upprepade erfarenheter är istället att en lärare med dåligt språk snabbt söver en klass och får dem att ägna sig åt annat.

          Den underbart tvåspråkige engelsmannen är fortfarande ett av mina häftigaste utbildningsminnen så det är absolut inte negativ inställning till annan bakgrund det handlar om.

        • Mats, jag anser att vi ska arbeta på att minimera statusskillnader och man åtnjuter status utifrån sin kunskap om den fråga som avhandlas. En helt annan frågeställning handlar om status i form av lön etc. och det är ett område som jag anser bara leder till rent meningslös diskussion lärare emellan. Skillnaden i lärarlöner är minimal jämfört med skillnader mot andra karriärvägar.

  5. Jag förstår, Jan, att uttrycka sig slarvigt kan hända vem som helst.

    Mats, jag vet inte om det var Foucault men det skulle mycket väl kunna vara så, och det är mycket klokt. Det som tystas ner, hyssjas undan eller läggs åt sidan som pseudodiskussioner är ofta det som verkligen skulle behöva luftas, och ställer till problem när det trycks undan.

      • Jag tror att du med din rätt svepande generalisering underskattar elevernas förmåga att lära, både ämnet och att förstå andras sätt att uttrycka sig.

        • Jag arbetar ofta med att utmana elevers förmåga till gränsen och gläds åt vad de kan åstadkomma eftersom jag sällan underskattar dem.

          När elever klagar på att de har mycket att göra skämtar jag oftast om att det är nyttigt men i grunden behåller jag ändå en förståelse för att inte lägga på för mycket svårigheter som inte är relevanta för vad de längtar efter att lära sig.

        • Våra elever bör normalt sett inte ha en fullt upptränad språklig förmåga och ha svårare än vi vuxna att förstå ett annorlunda sätt att uttrycka sig på.

        • När elever kommer om och klagar på texter, lärare, videor etc. som är svåra att förstå har jag en stor mängd erfarenheter och argument för varför de ska bemästra svårigheterna.

          Jag funderar dock ofta var gränsen går för respektlöshet när jag låter bli att bekräfta deras upplevelse utan minimerar betydelsen hos svårigheten.

        • Det uppenbart felaktiga i att tro att de inte uppnått full språklig förmåga när det ska läsa mycket mer språk för att få ut sin examen förstår inte jag.

        • Nej, jag märker det. Det beror helt enkelt på att du ställer frågan fel – den språkliga förmågan och kunskaper i språk är två vitt skilda fenomen.

        • OK, jag är inte språklärare men jag håller fast vid min upplevelse av att eleverna kan vara väldigt bekymrade över de extra svårigheter de får pga en lärare med dålig förmåga att uttrycka sig på svenska.

        • Nej, att du inte är språklärare framgår, liksom att du tycks ha svårt att hantera brytningar och dialekter. Var försiktig så att du inte för över dina egna bekymmer på eleverna bara.

        • Jag tror nog att jag har en hyfsad förmåga att förstå dialekter och accenter efter en uppväxt med boende i många delar av vårt land och flera år med arbete utomlands. Jag kanske är så säker på denna förmåga att jag vågar erkänna att det är lättare med någon som pratar riksvenska eller någon av de vanligare formerna av engelska.

          Mina erfarenheter av vad många elever upplever är inte felaktiga även om det inte är någon vetenskaplig generell undersökning. Har du något belägg för att det inte skulle innebära en extra svårighet för eleverna att mötas av en lärare med brister i sitt uttal och sitt ordförråd?

        • Den erfarenhet du säger dig ha av vad elever sagt sig uppleva är en sak, att utifrån den uttala sig så slängande generellt som du gör är en helt annan.

        • Att göra en upplevelse av svårighet hos många till ett icke-problem är också en generalisering. Det innebär att man inte bekräftar dem och elever som möter detta blir oerhört frustrerade.

        • Jag vet inte riktigt varför du är så enveten i detta, men jag hoppas verkligen att du vet och förstår att den frustration eleverna kan ge uttryck för kring detta ofta har helt andra orsaker än faktiska språksvårigheter? Ditt upprepade tal om att ‘bekräfta’ i kombination mot dina egna utfall mot lärare med brytning gör mig uppriktigt talat bekymrad. Jag känner inte dig, men min erfarenhet av liknande resonemang ger mig en bild av en lärare som i missriktad välmening bekräftar och därmed förstärker xenofoba tendenser hos eleverna. Jag kan ta helt fel, som jag sa, jag känner dig inte alls och det kan röra sig om olyckliga formuleringar, men det är den bild jag får utifrån dina ord.

        • En gång när jag arbetade som teamleader hade ledningen bestämt sig för att tidplanen var helig och det var tabu att nämna problem. I min mellanposition blev jag tvungen att ljuga för mina medarbetare och detta var så fruktansvärt att det påverkade mig djupt. Sen dess har jag avskytt när någon försöker rycka på axlarna åt något som upplevs som ett stort problem av andra.

          Jag är lojal mot kollegor och det värsta exemplet jag har råkat utför var en svensk med ett helt uselt språk nedlusat med svordomar. Den här diskussionen blev viktig för mig eftersom jag ibland känner mig farligt nära att bli tvungen att rycka på axlarna åt mina elevers problem just när det gäller språket. När det gäller kollegors ursprung känner jag mig på trygg mark för då har jag mött så många olika människor att jag med stor trygghet kan visa att alla har något att vinna på att bredda sina erfarenheter.

        • Du inser, hoppas jag, den gargantuanska skillnaden mellan att påtala det missledande i svepande generaliseringar och att nonchalera någons bekymmer?

  6. Så flitiga ni är!
    Jag är också medveten om de patriarkala dragen hos den fraske läraren och när jag antyder att det finns lockande drag i hans tolkning av lärarrollen innebär det INTE att jag utser honom till förebild eller någon form av ideal.

    Det spännande är att se om skolan kan återfå den centrala funktion den kanske en gång haft i samhället? Då läraren såg de fattiga men intelligenta barnen och gick hem till föräldrarna och sa:
    – Henne ska ni kosta på!

    • Jag tror att vi bör kasta alla tankar på att återfå och återgå åt sidan. Vi kan inte gå bakåt, vi kan bara lära oss av det som har varit när vi går framåt.

    • Nja – det låter väldigt framstegsoptimistiskt. Jag tror det går att inspireras av historien utan att vara sentimental eller reaktionär.

      En stor del av klassreseretoriken bygger på talets utbildningsmodell och ett expansivt samhälle.

      • Det finns absolut bra saker historiskt som vi har haft för bråttom att gå vidare från och som skulle kunna återupprättas med ytterst få modifieringar. Rent allmänt tycker jag inte att vi som en ryggmärgsreaktion ska vara negativa till saker för att de använts förut. Ett återupprättande av universiteten och större mängd fakultetsmedel istället för det byråkratiska och fega nuvarande ansökningsförfarandet känns oerhört positivt.

        När det gäller folkskoleläraridealet tror jag dock att alltför stora delar av dess struktur numera är omöjligt i ett samhälle där informationsflödena har förändrats så i grunden. Alla kan förstås söka sin inspiration i mängder av historiska fenomen men argumenten måste nog hämtas från strukturer utprovade ihop med ett modernare informationssamhälle.

        • Jag tror att bilden av ”den gode läraren” som civilisationens utpost i en hårdvärld är möjlig att diskutera – inte som ett ideal, men nog är det så att många idealistiska lärare som jobbar i cocialt utsatta områden drömmer om att göra en insats och rädda barn från deras svåra uppväxt?

          Jag tänker på Bibbi Anderssons rollfigur i filmen Elina, som i och för sig handlar om Norrland på 50-talet, men ställer de här frågorna på ett intelligent sätt. Hur nära bör läraren vara barnen och föräldrarna? Bör vi dra en skarp gräns mellan institutionen skolan och samhället? Går det att bedriva undervisning utan att förstå vilka villkor barnen lever under?

          Filmen Vikarien tangerar samma områden. Den nyutbildade satsar på relationer och går (kanske) vilse?

        • Här breddar du det hela till en form av lärargärning som är mycket beundransvärd. Jag kan lägga många ytterligare exempel till detta men nöjer mig med teknikläraren på högstadiet som lyckades motivera en hel grupp ytterst skoltrötta killar inte bara i sitt eget ämne utan för alla ämnen. En lärare som hade ett allvarligt samtal med en förälder som brukade aga sin pojke (innan det var förbjudet) och skapade en mycket harmoniskare grabb efteråt.

          De är fantastiska och inspirerande dessa lärare som lyckas bredda sitt uppdrag till att förbättra världen. Jag lyfter dock ett litet frågetecken kring att använda dem som förebilder. Jag tycker kravprofilen på lärare har blivit alldeles för hög och bred och mängder av lärare får känna sig misslyckade eftersom Bertil klarar av de allra stökigaste killarna och Susanne de mest självmordsbenägna tjejerna.

        • Jag är mycket misstänksam mot förebilder över huvud taget men tänker att det finns fler bilder av duktiga och viktiga lärare än den ganska smala och tekniska variant som förespråkas av ämnesromantikerna. Flest universitetspoäng innebär inte med nödvändighet bra lärarskap

          I bästa fall går de här idealen att förena. Rektor bör ha en viss frihet att sätta samman lärarlag med kompletterande kompetenser.

        • Jag arbetar i ett arbetslag med hög utbilding inom svenska, fysik, historia …… och stor skillnad i kompetens. Utmaningarna kan ändå bli stora.

          Högskolepoäng är bara en del men jag tror verkligen att ett kunskapsyrke ska värdesätta utbildning.

        • Man tycker att det liksom vore en grundförutsättning – en positiv inställning till kunskap och lärande, även lärares lärande utöver obligatoriska, raskt glömda, fortbildningsdagar.

        • Absolut oundgänglig.

          Därför tycks det mig så helt fullständigt obegripligt att man, om så bara som retorisk finess, framhåller detta som motsatsen till gott lärarskap!

        • Jag blir lite orolig när Morrica övergår till det opersonliga pronominat ”man” och hoppas att vi inte överpolariserar. Det känns inte meningsfullt att ta ställning till fenomenet ”högre utbildning” som helhet.

          Samtidigt har jag mött en hel del exempel på att studier inte har präglats av det förhållningssätt vi båda hyllar. Min disputerade vän beskrev sin doktorandtid som ”fem års fostran in i lydnad…”

        • Finns det anledning till oro? Om det finns en föreställning om att goda ämneskunskaper står i motsats till gott lärarskap måste vi våga skärskåda dessa föreställningar och prata om dem.

        • Jag tror inte att den motsättningen har varit uppe för diskussion.

          Det känns som världshistoriens äldsta fälla och jag förstår inte att du orkar polarisera de här frågorna.

          Jag vet ingen som är emot bildning eller utbildning och tycker nog att de där antydningarna är rätt tarvliga.

        • Jag hoppas du inte tog det jag skrev personligt, hade jag pratat om dig hade jag skrivit det rent ut. Om det inte alls finns någon sådan tendens i diskussionen, någonsin eller någonstans, så är ju ämnet uttömt här och nu. Om den däremot finns bör man ifrågasätta den.

  7. Jag efterlyser mer av evidensbaserade slutsatser när det gäller vad som är relevant att lära ut.

    Det känns som att det är många gånger någon hoppas att ett visst område ska vara relevant för eleverna och de hoppas så mycket att de tror att det därmed ska bli sant. Jag har tyvärr sett alltför många pedagogiska avhandlingar där de egentligen misslyckats att visa det som de trodde och istället för att förkasta teorin så hittar de skäl till varför den ändå skulle vara sann. För mig med en lång historik som miljöengagerad var det ytterst smärtsamt att trots elevinteraktion i förberedelsearbete, inbjudna talare och mitt eget starka engagemang så skapades inget intresse hos någon elev i en teknikklass som jag i andra situationer hade lyckats väldigt bra med.

    Hur långt kan man som lärare gå för att baserat på etiska värderingar lära ut något man märker att eleverna tycker är helt irrelevant?

    • Du har gjort den viktiga lärarerfarenheter att alla grupper är olika, och det som fungerar väl i en grupp, två grupper, sju grupper eller fler faller plötsligt platt i en annan grupp.

      Om du försöker lära ut något eleverna tycker är helt irrelevant bör du stanna upp och ställa dig själv frågan varför. Varför försöker du lära ut just detta? Varför tycker eleverna det är irrelevant? Varför försöker du lära ut det på just det sätt du försöker lära ut det?

      Det ger dig ofta viktiga insikter att gå vidare ifrån.

      • Elev: ”Varför ska vi kunna detta?!” Lärare: ”Vet ej, det står i skolplanen”

        så här heter en av de största grupperna på facebook och visst är det vanligt att vi ska lära ut något där vi inte förstår hur det ska ha en chans att bli relevant för eleven?

        Frågorna ovan har jag ofta ställt mig och ibland kan jag gå vidare med något bra men ibland funderar jag ändå på när vi kämpar på för mycket så att skolan blir väldigt mycket tvång. När politiker ser det som en självklarhet att lärare ska locka till sig elever och motivera dem samtidigt som de lägger in mycket tvång i vad de ska lära sig blir jag frustrerad.

        • Jag vet inte vad du undervisar i för ämne, och inte heller på vilken nivå, men de erfarenheter du säger dig ha gjort av kursplaner (eller ämnesplaner) känner jag inte alls igen. Det kan ha flera orsaker, men det enda ärliga svar jag kan ge på din fråga är nej, det är inte vanligt. Visst är styrdokumenten ofta luddigt och otydligt formulerade, och visst är det olyckligt, men det betyder inte att målen är irrelevanta.

        • Det ska förstås inte vara någon allmän sågning av kursplaner men jag upplever att väldigt ofta när man ska bryta när motiven på individnivå så inser man hur svårt det är att tro att eleven någonsin kommer ha nytta av det man lär ut. Nytta av helheten och exempelvis det matematiska logiska tänkandet som övas men väldigt sällan av varje del.

          Att skapa relevans för eleven är då en stor utmaning fast målen kan vara ganska relevanta.

        • Jag formulerar ett inlägg om saken, men det befinner sig fortfarande i mitt huvud. Jag hoppas du har tålamod att vänta på svaret till i morgon?

        • Det är verkligen viktigt att blanda interaktion och kontemplation och jag hoppas att mina tankegångar ändå väckte något hos dig. Det ska bli spännande att se vad du har på gång i morgon.

        • Du är en av alla de röster som deltar i den alldeles underbart livfulla debatten kring skolan och lärandet och kunskapen och framtiden just nu, och bidrar absolut. Låt oss hålla samtalet vid liv, även efter valet!

        • Att vi lärare behöver hålla dialogen vid liv för en lång kamp och vidareutveckling av vår profession blev jag smärtsamt medveten om i samband med SKL’s hårdföra debattinlägg i våras.

          De undersökningar jag gjorde då visade att det finns enormt lärarnegativa personer med dåliga idéer i båda blocken. Oavsett valutgången behöver vi lärare stärka vårt nätverk.

        • Det finns en enorm lärarnegativitet, och en bekymransvärt stor andel rör sig om negativitet mot det skolsystem som gällde när personen i fråga själv gick i skolan, och det kan vara många reformer sedan. Ibland är det svårt att bemöta utan att brista ut i fnissparoxysmer.

          Därför, bland annat, är det oerhört viktigt att vi håller samtalet levande. Det är också viktigt att vi håller liv i det Anne-Marie Körling träffsäkert kallar sitt utvidgade kollegium – även om vi befinner oss långt ifrån varandra geografiskt är vi i samma rum cybernetiskt, och kan både mötas och samarbeta.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s