Om ämnet ämneskunskaper och utvidgat lärarkollegium

Jag tillhör gruppen som förespråkar grundliga ämneskunskaper hos lärare. Det har jag aldrig gjort någon hemlighet av. För mig är det liksom själva fundamentet, för att kunna lära ut något måste jag själv kunna det.

Därmed inte sagt att man automatiskt blir en bra lärare bara för att man kan sitt ämne, jag skulle utan att blinka kunnat (om jag varit lite elakare än jag är) räkna upp en handfull grundligt ämneskunniga fullkomligt bedrövliga lärare jag stött på i min dag (jag tänker inte ens nämna vilket yrkesområde samtliga kom ifrån från början, eller vilka närliggande ämnen de undervisade i), där är mer som ska till. Men att man behärskar de ämnen man undervisar i på en långt mer avancerad nivå än den ens elever förväntas uppnått när de går vidare från ens klassrum till nästa nivå är lika självklart för mig som att man, som lärare, ser till att hålla sig någorlunda uppdaterad med utvecklingen inom området och forskning kring både ämnet och kring lärande och undervisning. Hur ska man annars kunna möta alla elevers behov? Rätt som det är kommer det t ex en entusiastisk ämnesnörd in i ens klassrum och vill också utmanas och utvecklas, och har rätt till det, precis som alla andra elever.

Själv undervisar jag i språk, och försöker efter bästa förmåga leva som jag lär. Jag är ingen superlärare, verkligen inte, jag skulle ranka mig själv som tämligen medelmåttig, men jag försöker hålla mig hyggligt uppdaterad på aktuell litteratur inom språkområdet, kultur, nyheter, samhällsutveckling, miljöutveckling etc, både via media, bloggar, samtal med människor, via forskningsrapporter och andra kanaler. Det tar tid, visst gör det, men jag har alltid betraktat det som en oundgänglig del av mitt arbete, ett sätt att hålla mina verktyg vassa och mina färdigheter i trim.

Förmodligen var det detta som fick mig att bli svarslös, förstummad av ren chock, när jag hörde en ämneskollega (som arbetar på en skola i en helt annan del av landet, och jag tänker inte tala om var eller på vilken nivå, det är inte relevant. Betrakta kollegan som en anonym representant för ett fenomen snarare än som en individ) uttala sig om hur h*n försöker läsa böcker på undervisningsspråket, men upplever hur det snarare försämrar än förbättrar. Samtidigt som jag applåderar initiativet och kollegans strävan, trots motvinden, blir jag skakad – om läraren upplever att bokläsande på undervisningsspråket är så komplicerat och tungt, hur ska då eleverna uppleva det? Hur ska h*n kunna uppmuntra eleverna till att läsa och övertyga dem om att det kan vara till nytta och glädje?

Och slutligen, den fråga som känns viktigast av allt, hur kan vi, som utvidgat lärarkollegium, stötta varandra och dela med oss av de kunskaper vi har så att vi tillsammans höjer den allmänna ämneskunskapsnivån hos svenska lärare? Kan vi det? Vill vi det? Bör vi det?

Jag är övertygad om att det vore väldigt bra för den allmänna kunskapsnivån i skolan, och hos eleverna, men jag kanske missar viktiga delar i det hela. Vad tror ni?

Annonser

64 tankar om “Om ämnet ämneskunskaper och utvidgat lärarkollegium

  1. En del av de här kunskaperna fungerar som en nödvändig bas och hjälper mig att skapa sammanhang och överblickar. Det är inte säkert att kunskaperna ger mig den där auktoriteten som jag skulle vilja ha inbyggd. Det finns alltid risk (chans) att jag möter barn som läser andra böcker och när det gäller populärkultur är det nog ganska fåfängt att försöka ligga i den berömda framkanten.

    Jag läste litteraturvetenskap 1973 och på den tiden fanns det fortfarande en ambition att tugga sig igenom världslitteraturen på två terminer. Det var en skräckinjagande upplevelse att konsumera så mycket på så kort tid och jag tror att de flesta har insett att det här projektet var mycket etnocentriskt.

    Men jag skulle inte vilja vara utan erfarenheten. Samtidigt fick jag nog och bestämde mig för att lämna akademin för lång tid eftersom jag verkligen inte ville vara en del av det här tuggandet.

    Din fråga om hur vi stöttar varandra ska jag fundera vidare på. Menar du att det skulle finnas antiintellektuella kollegium där de som läser böcker behöver stöd?

    Jag försöker jämföra med IT-kunskaperna hos kollegerna på min arbetsplats. Det är ingen privat fråga – samtidigt som de flesta studenterna antagligen är betydligt mer hemtama i en digital miljö. En ganska kass strategi är att ge upp…

    • Jag uttryckte mig tydligen illa, när jag skrev stötta varandra tänkte jag snarare på en utveckling av den utveckling som växer fram, där forskning diskuteras på bloggar, där böcker läses tillsammans och diskuteras via nätet etc. Jag borde kanske skrivit ‘utvecklas tillsammans’ istället.

      Det har hänt en hel del i världen, både den generella, den akademiska och den litterära, sen 1973, men då som nu är det som du säger fåfängt att tro att man kan ligga först. Man bör väl trots detta inte låta denna insikt hindra sig från att ändå röra sig framåt?

      Hur menar du med din analogi om dina kollegors IT-kunskaper? Jag hänger inte riktigt med i kopplingen, skulle du vilja utveckla lite?

      • Kan man välja bort IT idag som lärare?
        Troligen inte – i alla fall om man ska följa läroplanernas storvulna formuleringar.

        Kan man tvinga lärare att delta i den allmänna teknikoptimismen som genomsyrar delar av högskolevärlden.
        Troligen inte – då måste du antagligen ha väldigt unika kompetenser om du ska lyckas hålla dig utanför det där snabba som vi kallar IT.

        Är IT något som vi skull kunna kalla ”ämne” – eller är det en färdighet som fladdrar omkring på personlig och oförutsägbar nivå? Det här med tvångsfortbildning är ganska impopulärt på högskolan.

        • Hmmm, jag är fortfarande inte riktigt säker på att jag förstår dig rätt, ungefär såhär tolkar jag det du skriver:

          Högskolans förhållande till IT är komplicerat.

          Studenterna förväntar sig, nej tar för givet, att lärarna inte bara kan utan använder sig av tekniken.

          Det finns lärare som inte kan se hur IT skulle kunna vara en del av vardagen, och faktiskt både ett ämne med utrymme att fördjupa sig och en färdighet som alla förväntas ha, ungefär som alla förväntas kunna hantera en OH-apparat eller att tända och släcka lysrören i taket. På samma gång.

          Ungefär som språk, på ett sätt.

          Paradigmskiftet igen.

          Förstår jag dig rätt?

        • Ungefär så – samtidigt är det en ganska omöjlig kamp. De som lyckades kämpa sig in i DOS och HTML på 80-talet skakar utmattade åt Bambuser och RSS-feeds.

          Jag försöker skapa en bild av vad ”de gedigna ämneskunskaperna” egentligen innebär om vi lämnar de traditionella ämnena. OECD talar hellre om kompetenser och det blir fort rörigt när vi försöker operationalisera dessa till något som liknar fortbildning eller krav.

          De flesta nöjer sig nog med att hitta en strategi för att klara sitt jobb – vilket för oss tillbaka till frågan om förhållandet till kunskap.

          ”Jag hatar datorer men behöver dem för att klara mitt jobb” – ”jag hatar böcker men behöver läsa en massa för att inte bli avslöjad som fuskare i mitt ämne”

          Är det någon skillnad? Är det en moralisk fråga?

          Eller: Hur positiv måste man vara?????

        • Vet inte hur positiv man behöver var.

          Men skillnaden mellan en medelmåtta och proffs är väl just kunskapen i ämnet och förmågan att kombinera ihop olika ämnen med varandra så man får en kunskap, för att sedan ha förmågan att flytta denna kunskapsmassa till en ny nivå. Det är kompetens och är ruskigt svår att fortbilda sig i.

        • Jag spinner vidare på Monicas tankar om IT som ett språk men breddar det till att det handlar om många språk. En sorts dataexpert kan vara novis på andra delar.

          Då går det att dra en parallell till oss lärare och hävda att en lärare behöver hålla liv i svenska, engelska etc. för att vara tillräckligt duktig i sitt eget ämne. På samma sätt måste en lärare hålla liv i kunskaper om ordbehandling, sociala medier och en mängd annat inom IT.

        • Nu blir det lite lätt komplicerat här – jag tolkade Mats tankar, och jämförde således inte IT med ett språk.

          Skulle jag jämföra IT som vardagsfärdighet (se Mats inlägg där han funderar över om IT är en färdighet eller ett ämne) i en lärarvardag med något i den konkreta världen skulle jag snarare välja kommunikation i betydelsen informationsöverföring, dvs prat, text, bilder, filmer, musik, elektroniska papper för inlämningsuppgifter och skriftlig feedback etc.

          Och du har helt rätt, en lärare måste inte bara hålla liv i dessa kunskaper, utan se till att hålla sig uppdaterad. Där har arbetsgivaren ett ansvar i att ge möjlighet till denna uppdatering, både i form av tid och utrymme för fortbildning.

        • Morrica, din utvidgning av IT känns bra eftersom exempelvis gränsen till media idag är helt uppluckrad.

        • @Jan, så är det, först måste du som barn knäcka tre viktiga koder: modersmålet, ett andra språk och matematik. När du sedan knäckt dessa måste de ständigt underhållas livet ut.

          Men med dessa kan du sedan ta till dig alla annan vetskap. Och som du dessutom kan lägga ihop olika vetskaper blir det kunskap. För en sak ska man var på det klara med, all kunskap är färskvara.

        • Nej, skulle förmodligen skrivit typ engelska, tyska eller så. Men jag kan se poängen med att skrivandet är ett annat språk fast det utförs på modersmålet.

          För det här med att formulera sig i tal och skrift är ju två olika typer av språk, även om jag tycker att somliga skriver som dom pratar. Och det måste jag säga inte alltid är till fördel med mitt sätt att se det.

        • Skriftspråk och talspråk är två helt olika språk, med olika syntax och grammatik, och helt olika krav på grad av formalitet och stringens. Inte ens de som ‘skriver som de talar’ skriver som de talar, gjorde man det bleve det ohyggligt otympligt att läsa, med alla de omtagningar, exkluderingar, avvikelser och halvkvädna visor vi använder i talspråket.

        • Det är ju en konstart i sig att skriva och formulera sig i skrift. Brukar beskriva de duktiga skribenterna med att orden de skriver kommer emot en.

          Samtidigt märker man hur mycket fyllnadsord man skriver första gången en text kommer på pränt. Det är här agnarna skiljs från vetet.

          Bekymret jag hade i skolan var att det tragglades ohyggligt med grammatik, böjelser, tempus och rättstavning. Tyvärr hjälpte det ju inte mig att utveckla språket precis, eftersom det var ovanligt mycket rött i mina uppsatser för stavfel, böjningsfel och ordomkastning. Man fick aldrig ett ord om att möjligen innehållet man skrev var intressant. Det var först i tredje ring på gymnasiet jag fick den berömmet. Och en befrielse att man inte var dum utan hade in liten defekt som kallas dyslexi.

          Men det här gissar jag är självklarheter för en språklärare av idag.

    • Bland lärare finns det nästan inga antiintellektuella stämningar alls, vilket tyvärr inte alls är situationen i många andra delar av samhället. Rektorn med 2:a i medelbetyg från högstadiet skulle därigenom vara duktig på att förstå de svaga. Vilken bakvänd kunskapssyn i en värld så beroende av kunskaper.

      Gedigna ämneskunskaper behöver inte betyda att man ska kunna allt eleverna kommer med. Jag mötte en högstadieelev som gav mig svåra att utmaningar trots att jag har gott och väl kunskaperna för att undervisa i fysik på gymnasiet. Det var en rolig utmaning att ta med sig hem. Det var inte förrän jag började plöja skönlitteratur på engelska som jag nådde acceptabla kunskaper så samtidigt anser jag att Morrica’s exempel är lite skrämmande.

      Mitt eget huvudexempel är teknik på högstadiet, där oftast de som undervisar inte har ett enda högskolepoäng inom något teknikområde. Att eleverna upplever ämnet som en lekstuga helt utan sammanhängande tråd är bara en självklar konsekvens.

      • Ursäkta, Jan, men skulle du vilja vara snäll och utveckla det du skriver i första stycket lite? Jag förstår inte alls vad det är du vill ha sagt, nämligen, och som du kanske vet vid det här laget – jag vill väldigt gärna förstå vad det är folk säger till mig. Det blir ett mer givande samtal så.

  2. Börjar med mitt exempel: En rektor som utmärker sig genom sin låga kunskapsnivå, man behöver använda enkelt språk till honom, han har inte förutsättningar att ta sig igenom en lärarutbildning, han har låga kunskaper om alla skolans ämnen och ingen pedagogisk utbildning.

    Argumenten för många av skolans ämnen är att de ger en större möjligheter att sätta sig in i andra människors perspektiv. En människa med svårigheter som gör en kunskapsresa kan ha fått med sig viktiga erfarenheter men frånvaro av kunskaper är ingen merit. Kunskap är inte kompensatorisk, utan istället är det så att den som har mycket kunskaper har lättare att tillägna sig mer och det gäller även kunskaper om andra.

    I sin iver att stötta de som har svårt att tillägna sig kunskap, kan en del glömma bort uppdraget om kunskapsuppbyggande. Uttalande av typen ”Du klarade inte det här men det spelar ingen roll” är både falska och antiintellektuella.

    Denna rektor har upplevt samma situation som de svaga eleverna men har inte tillägnat sig förståelse för hur de ska kunna lära sig mer.

    • Är detta en verklig rektor du pratar om, eller en hypotetisk dylik? Om det är en verklig tycks skolan i fråga ha ett stort problem, om personen verkligen är som du beskriver honom funderar man dels över hur han lyckas genomföra sitt uppdrag som pedagogisk ledare, dels hur han lyckades få jobbet till en början.

      • Morrica om jag skulle vara stygg för en stund. Det här med pedagogisk ledare är inte så vanligt i dagens kommunala skola. Allt för många döljer sig bakom sammanträden på kommunhuset eller var de nu har sammanträde.

        Och det bekräftas ju av Skolinspektionens kvalitetsgranskning över hur många rektorer som medvetet använder resultatet från uppnådda kunskapsmål hos eleverna för att förbättra pedagogiken. Bara 1 av 10 gör det.

        • Jo, jag vet. Tyvärr. Att det accepteras, och uppmuntras från de som skall vara skolans huvudmän, är ytterligare ett tecken på att kommunaliseringen var ett gigantiskt felsteg, som vi som samhälle kommer att få betala för i många långa år framöver.

        • Nej, det gör de inte. Däri består själva felsteget – att tillsätta huvudmän med stort ansvar, stor makt, och mycket lite kunskap om vad de gör och vilka konsekvenser det får.

        • Precis och det är det som är så sjukt när jag försöker debattera skolans problem. Det är inte problem med rikspolitiker utan de där hobbypolitikerna som kan nada.

          Och debatten tenderar alltid att ligga på makronivån när problemen ligger på mikronivån. Bottnar i effekterna av budgetsystemet i landet. Spelar ingen roll hur mycket pengar staten petar in i påsen. Kommunerna använder pengarna till annat. Se bara debatten just nu om fritidshemmen, S säger 12 mdr till välfärden men kan inte svara på om hur mycket som går till fritis. För det har de inte mandat att säga sedan tjugo år tillbaka när regeringen Carlsson kommunaliserade. Hobbypolitikerna i kommun kan använda pengarna till allt från asfalt, idrottsanläggningar eller äldreomsorg.

      • Rektorn i fråga har inget pedagogiskt ledarskap alls utan arbetar egentligen som ett slags förlängda ögon åt några politiker.

        Jag vill inte göra personen spårbar genom att gå in för detaljerat på hur han fick jobbet men kan bara nämna att jag är ytterst kritisk till hur rektorer tillsätts. Det är vanligt med rektorer med väldigt lite erfarenhet från arbete i skolans värld som dessutom ofta saknar pedagogisk utbildning. Läraryrket innehåller en stor del ledarskap och det är förvånande att det inte går att rekrytera rektorer från lärarkåren i större utsträckning. Jag misstänker att politikerna vill ha någon som är lätt att kontrollera.

        • Rent krasst, Jan, skulle du inte göra honom särskilt spårbar genom att tala om hur han fick jobbet. Svågerpolitiken inom kommunerna är genomgående, och att den fått så stort utrymme inom skolan är inget mindre än en skandal.

        • En kombination av svågerpolitik och att han tillhörde vågen av före detta militärer som invaderade skolan gör nog honom inte speciellt spårbar. Jag är har själv haft 3 rektorer som var fd militärer så min gissning är att de är många.

        • Men de är inte alla dåliga, och de har inte alla dåliga kunskaper. Många fd militärers grundliga ledarskapsutbildning och ofta gedigna erfarenhet av både administration och personalpolitik gör dem till kompetenta ledare.

          Du har rätt, den informationen gör honom inte särskilt spårbar.

        • Min erfarenhet är att ungefär en på fyra fd militärer blir en bra rektor. Sen har jag förstås uppfattningen att alla rektorer borde ha en gedigen pedagogisk utbildning och där underkänner jag den militära som inte tillämplig i skolans värld.

          Jag känner till en rektor (fd militär) som började ryta och domdera åt sjätteklassare som var på studiebesök i en högstadieskola. Huh!

        • Nej, det här var ett katastrofalt felgrepp som aldrig skulle varit möjlig med en person med lärarbakgrund.

          Sjätteklassare är ytterst små och försynta när de kommer på studiebesök i den stora skolan. Det här var inte något rytande som var påkallat av omständigheterna.

        • Du har aldrig sett en person med lärarbakgrund skrika och rya åt försynta små människor, vare sig dessa begått en oförätt eller personen med lärarbakgrund bara fått för sig det eller inte?

          Vet du, det har jag.

          Många gånger.

        • Det här handlade inte om att ta tag i en svår situation utan om att välja en skrämseltaktik i något slags förebyggande syfte och användes under 80% av rektorns tal till eleverna.

        • Det gör ingen skillnad. Jag har sett människor med lärarubildning – kvinnor till och med – bete sig exakt så. Utan att vara fd militärer.

        • Sorgligt att höra, jag har lyckligtvis varit förskonad från den typen av upplevelser i övrigt. Jag hade en kollega som var en riktig rytare men han gjorde det med glimten i ögat och det handlade om mycket äldre ungdomar i en trygg miljö och därför var han en mycket uppskattad lärare.

          Jag vidhåller ändå min åsikt att det borde gå och rekrytera fler rektorer från lärarkåren och att det skulle ge bättre rektorer.

        • Det hade jag också – och för lilla prepubertala ADHD-neurotiska och ständigt på helspänn och rädd att bli avslöjad som konstig-Morrica var han en lugn punkt i tillvaron. Hans pekande med hela handen och glasklara direktiv minimerade allt det underförstådda och outsagda som gjorde tillvaron svårhanterlig och ibland till och med obegriplig på raster och i 70-talets klassrumsvardag.

        • Militären/gymnastikläraren som krävde att jag skulle stå och torka under lampan när jag hade glömt handduken och alltid pekade med hela handen passade nog inte den förklaringssökande lille Jan något vidare. Å andra sidan fick jag väl inga bestående men och jag lyckades hitta till idrottens värld på andra vägar.

        • Så än en gång kan vi konstatera att det handlar mer om vem personen är, både vem eleven är och vem läraren är, än om just det militära som bakgrund.

          Så bra, då kanske vi kan lämna den avvägen nu?

        • På vägen fick vi också sagt en hel del intressant om fördelar med pedagogisk utbildning och nackdelar med svågerpolitik vid rekrytering av rektorer. Vi belyste det mångfacetterade ledarskapet som så många lärare är duktiga på men på olika sätt.

  3. Utan att läst era kommentarer vill jag säga följande: Beskrivningen tillhör det man kräver av professionalism hos yrkesutövare. Varje yrkeskår och speciellt inom kunskapsbranschen måste ligga på topp för att ha möjlighet att föra kunskapen vidare.

    Sedan vet jag inte om du och ni andra har hört talas om ett fenomen som heter http://www.lektion.se ? Det är en site där man kan dela med sig av sina pedagogiska upplägg och diskutera olika ämnen. Men jag kanske är ute i ogjort väder.

    • Ja, Plura, man tycker det. Men fungerar det verkligen så i de kommunala svenska skolorna? Jag hoppas verkligen få mina fördomar krossade i den här frågan!

      Jo, jag känner till den, och den har nog sina poänger för den som undervisar yngre elever. Mötesplatser för pedagoger är viktiga, särskilt de mötesplatser som används.

    • Två saker.

      Det finns kommuner där inställningen är en annan. Men det är få tyvärr.

      Vore det inte en god idé att skapa något liknande fast då lärare för de högre nivåerna?

      • Oh ja, det finns kommuner där det fungerar strålande, men jag har en otäck, lyckligtvis obekräftad men stark, känsla av att de är undantagen som bekräftar regeln.

        Jag vet inte. Kanske. Mötesplatser är som sagt alltid bra, men ett sånt här forum kräver att någon tar ansvar för att hålla i det hela, och att hålla ordning.

  4. 48 kommentarer! Hjälp! Intressant läsning var det dock.
    Morrica, vilket viktigt och bra inlägg. Det räcker inte med att man kan mer än sina elever, man borde ha ett passionerat och aktivt förhållande till sina ämnen för att vara en riktigt bra ämneslärare. Här krävs både att man lockar rätt personer till läraryrket och att lärarutbildningen skärps till några snäpp. Det har kanske redan hänt. Mina lärarkandidater kan mer nu än för några år sedan.

    Mats, jag kände så igen mig i din beskrivning. Jag gick på programmeringskurser när datorerna var nya och vilken waste det var. Vissa ämnen kräver uppdatering, men gillar man sitt ämne håller man sig ajour. Utan ämneskärlek ska man inte bli ämneslärare.

    Plura, vilken usel lärare du hade. Duktig på att skriva blir man av att bokmala, inte av att plugga grammatik.

    Jan, jag har stött på några katastrofrektorer också, men min förra rektor, f.d. militär var den bästa jag har haft. Det borde vara en självklarhet att lärare får utvärdera sin rektor och visar tummen rakt ner ska han eller hon bytas ut.

    • Jo, nog var det så.

      Det var just då i 20 års åldern jag på allvar började läsa böcker. Sedan dess har jag plöjt en del. Även om läshastigheten inte är stor, läser ord för ord, så slipper jag läsa om som normal och snabbläsare behöver.

      Och genom att läsa lär du dig på vilket sätt du skriftligen ska uttrycka dig. Det som möjligen tar tid att se är alla dessa mängder av fyllnadsord man använder.

        • Nä hä. Varför fastnar inte innehållet i texten hos dem så man måste tugga om vad som står där?

        • Ointresse? Illa skriven text? Innehåll de upplever som irrelevant? För mycket fakta på en gång? För lite tid för reflektion efter läsandet? För lite bakgrundskunskaper? Inget sammanhang? För mycket annat att tänka på? För många störningsmoment omkring? För tyst? För kallt? För varmt?

          Det finns oändligt många faktorer som spelar in, men inga som helst rön som i någon mån indikerar att den med hög reell läshastighet generellt har sämre detaljuppfattningsförmåga.

  5. Tack Morrica! Uppskattningen är högst ömsesidig. 🙂

    Plura, tvärtom är hjärnan lättuttråkad och vill ha action. Jag försöker träna mina elever att läsa snabbt just för att de ska förstå bättre. Men på det här som på så många andra områden är vi individer. Läser man långsamt, förstår det man läser och uppskattar upplevelsen finns inget att korrigera.

    Själv har jag börjat läsa långsammare på äldre dar. Kanske beror det på att man måste ha glasögon. Långsam läsning kan dock ha den fördelen att man hinner tänka mer.

    • Tack båda för förklaringar.

      Eftersom jag led i skolan av att bara hunnit läsa 1/3-del när de andra läst färdigt. Lärde jag mig att fuska med texten.

      När jag började läsa ”på riktigt” läset jag ord för ord. Lite skamsen för det. Men vad gjorde det jag läste ju för mig själv. Men studietekniken och läsandet på detta sätt innebar och innebär att jag bara behöver läsa texten en gång ”så sitter den där”.

      Och det blev ytterligare en gång en bekräftelse på att det inte var något större fel på detta läsande när jag fick höra Sif Ruud beskriva sin dyslexi just med att hon läste ord för ord.

      Så olika det kan vara.

      • Din erfarenhet är tveklöst viktig, både för dig och för dem som hamnat i snarlik situation, och det är trevligt att du funnit en teknik som passar dig. Den är inte särskilt unik, av dem som du jämförde dig med och fann att de läste snabbare översiktsläste sannolikt flertalet, eftersom det räckte med att få en överblick av vad texten handlade om snarare än gå in på detaljer.

        Däremot är det oerhört viktigt att man kommer ihåg att även om den teknik du funnit passar dig inte är unik, utan rätt vanlig, så är den inte generell, den passar inte alla. Gång på gång hör jag i debatten, och ibland tyvärr också bland kollegor, människor uttrycka att just den teknik de funnit är Den Enda Rätta, och så är det givetvis inte.

        • Den Enda Rätta – tekniken finns givetvis inte.

          Men eftersom man är barn av sin tid när dessa frågor inte diskuterades öppet och framför allt inte skolan och att man tog någon större hänsyn till problemet är det intressant att i vuxen ålder hitta sin teknik.

          Fast jag kan ju ändock lägga märke till att fortfarande finns det en kritik av löjets skimmer över människor med dyslexi.

          Märks senast när man diskuterade majestätets tal på bröllopet. Att det var stelt och träigt. Tackar för det när majestätet läser två ord i taget från manus. Han har ju inte övat upp tekniken som dottern att tala offentligt. Undra hur mycket möda hon lägger på manus inläsning utantill.

        • Jag såg inte bröllopet i fråga, så jag har ingen åsikt om saken.

          I dag finns det oerhört lite utrymme för människor att visa upp någon slags svaghet eller defekt, i synnerhet sådana som inte tydligt syns på långt avstånd. Det hörs i diskussioner kring de föraktade diagnoserna som man varken bör låtsas om eller ta hänsyn till om man ska vara politiskt korrekt, det märks när man talar dyslexi eller panikångest.

          Orden för dagen är ‘det går om man vill’ och ‘det behöver inte märkas’.

        • Nej, men du har säker hört något tal av majestätet. Om du tänker på det så uppdagar du just denna defekt.

          Och just det med att sådant inte får diskuteras är en svaghet i samhället. Kan perfektionismen ha att göra med att yta varit viktigare än innehåll en tid. Eller har du någon bra förklaring.

        • Jag är yrkesskadad – jag lyssnar på vad som sägs, inte efter eventuella talfel eller stakningar. Sånt kan hända den bäste, och ägnar man sig åt att lyssna efter sånt missar man mycket intressant.

          Vore det så enkelt att det ginge att förklara på ett par rader i en kommentar till ett blogginlägg vore problemet inte så stort och allvarligt som det är. Det handlar om en del i något som är mycket större än skolan, det handlar om samhällsanda och framtid och dåtid, om konjunkturer och paradigmskiften och allt på en gång. Det du frågar om är ett av många symptom.

  6. Ping: Utvidgat lärarkollegium – inte om lärarna får välja? « metabolism

  7. Ping: Utvidga lärarkollegiet « You're no different to me

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s