Snart är det dags – elever från alla hörn av landet strömmar till skolorna för upprop och ett nytt läsår. Många med pirr i magen, många med höga förväntningar, med glädje, men förtjusning, somliga för första gången, storögda och nyfikna, somliga ivriga att träffa kompisar de inte sett på ett par månader. Somliga har nya väskor, somliga har nya skor, somliga har nya pennor eller nya hårsmycken eller en ny keps. Somliga har allting nytt, och andra har ungefär samma saker som de hade i fjol.
Jag ser också fram mot uppropsdagen – vad är mer öde än en skola utan elever? Jag ser fram mot att stå där och titta på alla eleverna, vinka lite åt dem jag känner igen, fundera lite över vilka de nya är, vem som ska gå i vilken klass, vad de har att berätta om samtidigt som jag hör rektorn hälsa alla välkommna. Det är en speciell dag, den första dagen på det nya året.
Men att alla inte går med glädje och förväntan vet vi. Somliga har en klump i magen, går på darriga ben och försöker göra sig så osynliga det någonsin går. Somliga tycks nästan försvinna in i väggen, tittar ner, möter ingens blick, pratar inte, blir inte pratade med. Det måste vi också prata om.
Det är lätt att se sig själv i rollen som flickan vid bordet, det lilla leendet, den lilla hälsningen. Den, som gör sån enorm skillnad. Det är nästan lika lätt att se sig själv i rollen som den osynliga. En hemsk position, iskall, utanför, osedd. Inte ens hånad utan helt osynliggjord. Den som ingen skulle sakna om hon försvann, som ingen ens skulle märka om hon försvann.
Är det lika lätt att se sig själv i rollen som den som tar emot inbjudan till festen, blir vald varken först eller sist utan sådär mittemellan i gymnastiken? Den som är med i gänget, som är med i skratten och leken och skämten och pratet, även om det är i utkanten? Den som har allt att förlora och mycket litet att vinna på att våga bryta mönstret och ta det där steget. Skänka det betydelsefulla leendet och säga hej till den osynliga? Ändå är det där de flesta av oss befinner sig. Vår plats i grupphierarking är inte säkrare än att vi ständigt måste erövra den igen, varje dag, och ett brott mot mönstret, mot normer, vore att riskera den. Vi riskerar att få betala ett högt pris för ett hej.
Det gör stor skillnad om någon annan också bryter mönstret. Som Bamse brukar säga, många små tillsammans blir starkare än en stark. Det är ingen skam i att inte våga vara den första som tar steget, möter blicken, delar sin chokladkaka eller säger stopp. Att vara den andra, eller tredje, eller fjärde som kliver fram är lika viktigt. Det är läskigt, men det är värt det. För den som görs synlig, för de som synliggör, för gemenskapen, och för den som osynliggjorde.
Det är värt det.
You're no different to me 
Å, Friends reklamen beskriver saker så bra. Hoppas den får fler vuxna att fatta hur saker ligger till.
Den är fantastisk, och det är med glädje jag ger dem lite gratis reklam här i min blogg också.
Friends är väldigt bra. Vi hade dem på Bolandsgymnasiet där jag jobbade i Uppsala och det var fantastiskt att se hur tyst elevpubliken var när de pratade.
Jag tror att det är själva hierarkin man behöver angripa. Synen på vissa som mer värda än andra, grupperna, prinsessorna och prinsarna.
De är mycket bra. Jag är glad över hur de skoningslöst lyfter fram allt det där man ofta inte vill se, det där som händer men är svårt att sätta ord på utan att bara låta gnälligt patetisk. Att använda reklamtid på tv är genialiskt, man tar sig rakt in till människor när de är som mest avslappnade och mottagliga.
Det kan vara så att du har rätt. Men inte i första hand, tror jag, genom att försöka sänka dem som är lyfta högt över alla andra utan genom att jobba med att stärka och lyfta dem som befinner sig underst.
De som är lyfta högt över de andra är i allmänhet det pga utseende, pappas och mammas status och eller pengar. Vissa blir verkligen satta där, men de allra flesta tar sig dit genom att trampa på och trycka ner andra. Så subtila saker som att se indignerad ut när någon med lägre status hälsar på en. Eller att lämna en pinsam konstpaus innan man börjar prata om något annat när någon lågstatusperson har sagt något.
De behöver sänkas både för sin egen och andras skull.
De behöver sänkas, men de behöver inte mer fokus än de redan har. Snarare tvärtom. De har sin status i sitt posse, och stöttas ofta i sin position utifrån, från hemmet, från idrottsklubben etc. Statusen befästs i kraft av de hangarounds som är villiga att göra nästan vad som helst för att få förbli hangarounds, associerade med, trots att de är illa behandlade av, de lyfta.
Dessa hangarounds är fundamentet för de lyftas position, och kan man få bort dem sjunker de lyfta en bra bit.
Kampen mot mobbning är ett krig på många fronter, samtidigt och hela tiden.
Det är absolut hangarounds som behöver stärkas men inte till konflikt och att uppmärsamma mobbingledaren mer utan till att bara intressera sig mindre, där har du rätt Morrica!
De måste bara upptäcka att ”ledaren” inte har receptet till ett lyckligare liv utan att det istället är många prinsessor som upptäcker att man behöver prestera något positivt för andra människor för att ha en bra plats i vuxenvärlden.
Positioner i vuxenvärlden är rätt ointressanta för en tonåring som har fullt upp med att hantera positioner i tonårsvärlden, Jan. Ditt resonemang snubblar i och med att du behåller fokuset på de lyfta, du talar om de som befinner sig i hangaroundposition i relation till de som de vill vara nära, och bekräftar och förstärker därmed rangordningen.
Det här är inte lätt, verkligen inte, men det handlar i mångt och mycket om att vi måste flytta fokus – vi måste se de som befinner sig i hangaroundpositionerna som individer i kraft av sig själva. Först då kan de börja se sig så.
Och i allt detta får vi inte tappa siktet på den som mobbas. Även denna person behöver stöd och omtanke, men här handlar det till viss del om ett annat förhållningssätt.
Det är inte lätt, men det är inte omöjligt.
OK jag flaxade iväg i allt för långt gående resonemang om vuxenvärlden. Det är i och för sig sant att många av skolans statusbataljer bli väldigt små senare men tonårstjejerna-hangarounds behöver mer närliggande tips om hur man hittar andra vägar en mobbingledarens.
Ja, det gjorde du, och det var bra att du gjorde det här i diskussionen för det är så oerhört vanligt förekommande resonemang när man pratar om gruppdynamik bland ungdomar.
Tjejmobbingen hade nått otäcka nivåer i klassen och kampen för att hänga med i spiralen av vilka märkeskläder som gällde hade blivit riktigt tuff. Lärarna kallade till föräldrarmöte för att försöka få rätsida på det hela och mitt i det hela reser sig en mamma och skäller ut lärarna för att de försöker begränsa hennes dotters möjligheter att få profilera sig och skaffa sig en position. Alla föräldrar visst att deras barn riskerade att bli den utfrysta om de stack ut hakan.
Ibland känns lärarnas uppdrag som att stå på barrikaden med kulorna vinande!
Tja, det borde man ärligen tala om redan på lärarhögskolan – man står på barrikaderna med kulorna vinande, det är en del av det man har lön för. Kanske är det en av huvudorsakerna till att vi har den lönen vi har?
Problemet hade fått gå alldeles för långt i ditt exempel, Jan, föräldrarmötet borde kommit långt tidigare, och lärarna borde varit beredda på att föräldrarna är på sina barns sida. Alltid och hela tiden.
Det där med lönen förstod jag inte riktig! 😉
En gång till! ;-D ;-D ;-D
Ja de här två unga lärarinnorna var väldigt dåligt förberedda för den situation de hamnade i. Skolan lyckades faktiskt sen hjälpa dem att sakta hantera problemet och nog var det flera tjejer som mådde oerhört dåligt men det hann aldrig bli några självmordsförsök eller liknande.
Lärarlöner! Kan det till och med vara så att någon av lärarnas fiender bland politikerna har varit en liten ”prinsessa” som läraren bett välja en lägre profil.
Detta är något många lärare är illa förberedda för, och något vi alla skulle behöva fortbilda oss i – varje läsår.
Lärarlönen – låg för att vi är kanonmat, förbrukningsvaror, den man slänger upp på barrikaden för att bli nedskjuten medan de viktiga gör sitt viktiga i säkerhet bakom oss. Jag tillät mig en liten sarkasm där, såna går ofta förlorade i skrift. Ber om ursäkt.
Jag avnjöt din lilla sarkasm som precis den goda pastej den var. Anser förstås att vi lärare ska lyfta fram de positiva anledningarna att satsa på oss och glömma bitterheten men någon liten sarkasm om våra ledare kan inte jag avhålla mig från.
Kul att läsa kommentarerna. En sak jag vill tillägga är att man lider som prinsessa eller prins också. Det är en väldigt ofri och stressande tillvaro att bara umgås med folk med jämförbar status och att ständigt vakta sin position. Jag har varit både mobboffer och prinsessa så jag skriver av bitter erfarenhet.
För mig kom positionerna genast efter varandra så det var en omtumlande och lärorik erfarenhet.
Det är sällan roligt att vara tonåring överhuvudtaget. Inte nog med att man har hormoner och humör och hierarkier och strukturer och skolan och föräldrar och vuxenvärlden i allmänhet att kämpa mot, man blir dessutom ständigt bombarderad med information om hur världen håller på att gå åt helvete.
Enligt din erfarenhet, Helena, vad är det viktigaste vuxenvärlden bör tänka på för att stötta prinsessor och prinsar så att deras ställning och status inte går ut över andra?
Tack för en fråga det kliar i mig att besvara, Morrica. 🙂
Vi lärare behöver ta kommando över gruppbildningen och ha tydliga enkla umgängesregler i skolan. Jag delar upp en ny klass i fyra grupper och sedan ska de vara i den fyra gruppen under alla lektioner och alla matraster i två veckor. Syftet är att alla ska lära känna minst tre nya personer i klassen och därmed bli tryggare. Sittordningen i klassen ändras ständigt. Man får inte göra egna grupper utan hamnar i ständigt nya konstellationer. Jag bestämmer var gruppen ska sitta så ingen kan manifestera överhöghet genom att kommendera resten av gruppen till sin plats.
När någon elev i klassen talar är resten knäpptysta och manifesterar uppmärksamt intresse – samma för alla. Bryter någon mot det, förebrår jag dem inför klassen och har dem att be talaren om ursäkt.
Alla i klassen måste hälsa på alla, alla jobbar med alla, sitter bredvid vem som helst utan några kommentarer eller sura miner. Bryter någon mot det tar jag ett snack i korridoren med den eleven.
Det jag gör är att jag letar efter tecken på hierarkiskt beteeende hos eleverna och tar bort förutsättningarna. Resultatet blir att jag inte har några prinsar och prinsessor i mina klasser, men jag vet förstås vilka som kunde ha fått eller tagit sådana roller.
Det är lärarens förbaskade skyldighet att se till att det inte finns grogrund för mobbning eller skadliga hierarkier och grupperingar i en klass och det retar gallfeber på mig när lärare beskärmar sig över den dåliga stämningen och arbetsmoralen i deras klass, som om det inte hade med dem själva att göra.
Det vore väldigt intressant att läsa ett helt blogginlägg om dina erfarenheter *fin vink*
Jag instämmer med Morrica!
Jag kommer garanterat länka till det från facebook-gruppen ”Lärare är bra att ha”.
Klokt av dig!
Vad glad jag blir. Då skriver jag ett sådant inlägg till första skolveckan. 🙂
Så bra! Vi måste börja arbeta tillsammans för att dela våra erfarenheter med varandra och komma till rätta med mobbning och hierarkier.
Pingback: Lästips | Christermagister