Metabolism fortsätter det viktiga samtalet om ett utvidgat lärarkollegium på nätet, via bloggar, Facebook, Twitter, sociala nätverk, lärarnätverk etc. Att alla inte är positiva till tanken överraskar väl få, vid det här laget. Metabolism skriver:
Bara den här bloggen har betytt jättemycket för mig, både under studietiden och som nybakad lärare. Men vissa av mina kolleger hatar bloggar. Det spelar ingen roll vad bloggarna handlar om, de HATAR bloggar. Vad ska man göra av det?
Visst måste man inte älska bloggar (ett exempel på det utvidgade lärarkollegiet, eller lärarrummet), men oviljan tycker jag tyder på att man vill undvika vissa sammanhang där lärarprofessionen och ämneskunskaper diskuteras. Var går de istället? Jag har hört talas om lärare som är trötta på att lära sig saker, att de inte orkar läsa mer om språk eller teknik eller vad det nu kan vara.
Jag förvånas inte, men jag förundras. Varför fortsätter man att arbeta med lärande om man tröttnat på att lära sig saker? Det är inte alls konstigt att elever tröttnar i en skola där lärarna tröttnat, och det är inte heller konstigt om andra lärare tappar fart och ork och lust när kollegor uttrycker direkt ovilja inför samarbete. Metabolism igen:
Vi fick höra att vi var de nya lärarna, de som förstod hur viktigt det var med arbetsLAG och kommunikation. Men hur lätt är det att kommunicera med en vägg av prestige, ointresse och otrygghet? Det är klart att jag också ägnar mig åt ensamplanering (såvida man inte hittar en ung eller prestigelös kollega).
Vi har ett jätteproblem här. Det måste vi göra något åt, och det brinner i knutarna. Jag har ingen lösning, men tillsammans kanske vi kan komma någon vart? Hur gör vi? Hjälp!
You're no different to me 
Jag känner inte igen mig riktigt. Har mest haft generösa och hjälpsamma kollegor och försöker vara sådan själv. Jag är själv ämnesansvarig och försöker se till att vi servar varandra med material, tips och idéer. Mindre entusiastisk är jag inför arbetslagen där det ofta blir mest prat om problemelever.
Det är såklart olika på olika skolor, men jag tror inte metabolisternas erfarenheter är jätteovanliga. Personligen har jag mött båda sorterna, både lärare som tycker om lärande, som gärna delar med sig och samarbetar både över och inom ämnesgränser, ibland över länsgränser och landsgränser också, och lärare som helst stänger sin klassrumsdörr och gör på sitt sätt och ser antingen smått aggressiva eller, vanligare, livrädda ut om någon föreslår samarbete.
Min tro är att den första sorten är vanligast bland oss som möts här i det utvidgade lärarkollegiet, och att det vore bra för skolan, eleverna och framtiden om vi kunde locka även den andra sorten att åtminstone titta in någon gång ibland och se att vi inte är så farliga.
Har jag fel, och ser världen genom mina fördomar, tro?
Jag tycker nog att frågan om ”hur lärare egentligen är?” riskerar att bli lite svårsmält. (De är väl som folk är mest tänker jag och undviker att fördjupa mig i just den specifika kulturen på min arbetsplats)
Om vi prövar tanken på nätet som inte bara ”utökat kollegium” utan även ”utökad familj”? Vad händer då?
De misstänksamma kommer antagligen att avvisa tanken som helt bisarr – medan andra häpnar över den möjliga intensiteten som kan uppstå i viss form av kommunikation.
Min tes är att nätet inte är så bra på att kompensera brister – styrkan är att de tendenser som finns i den fysiska verkligheten blir förstärkta här på nätet. Du kan göra nyfikenhet och generositet till en livsstil, en identitet.
Är det frågan om hur lärare egentligen är vi diskuterar här? Jag hade hoppats på en diskussion om hur lärare skulle kunna mötas, men saker och ting blir inte alltid som man hoppas.
Nätet är inget eget universum, det är ingen spegeldimension av världen – nätet är en del av världen. Det som förekommer i resten av världen förekommer här också, i större eller mindre grad. Nätet i sig är inget utökat kollegium, lika lite som ett lärarrum är det, men nätet är en plats där det finns utrymme för de möten, samtal och relationer som utgör detta utökade kollegium.
Det som verkligen bekymrar mig är hur klyftan mellan den som tar del av detta och den som står utanför, av eget val eller för att ‘ingen gått kursen’, ökar. Jag är rädd att den en dag blir en avgrund, och att intresset för att slå en bro över avgrunden ska minska för varje dag.
Det är ingen enkel sak det här. Signalen från kommunerna är helt klart samarbeta mera. Planera era lektioner i ämneslag så försvinner alla problem med tidsbrist. Med det finns det flera problem. Dels är man som lärare själv ett av arbetsredskapen, dels är det eleverna som är vår främsta samarbetspartner och det som läggs på dem uppifrån fungerar aldrig lika bra som det de själva bett om eller valt.
Jag använder till exempel mycket humor och chockerande exempel som går väl ihop med min lärarstil, men som inte är lätt att använda för envar. Just i språk där man kan arbeta på så vitt skilda sätt är det också mycket tacksamt att samarbeta med sina elever. Då kan inte två klasser eller två årskullar ha samma upplägg. Med en datanördpojkgrupp körde vi Stephen Hawking, rymden, tidsresor, fantasy, manga och sport. Nästan inget av det jag använde då skulle jag använda nu, för nytt och aktuellt är alltid mer intressant. Jag använder mycket musik, men även det är en extrem färskvara och det ska vara en blandning av musik jag kan stå för och eleverna gillar – inte kollegornas musik.
Det jag vill säga är att alla lärare borde vara generösa och hjälpsamma mot varandra (och på de tolv skolor där jag har jobbat har nästan alla varit just generösa och hjälpsamma mot varandra), men om vi kör med för hög grad av lärarsamarbete har vi för mycket fokus på varandra och för litet fokus på eleverna. Inte påtvingat samarbete alltså utan behovs- och önskemålsbaserat, med materialbanker etc.
Det handlar ju om mycket mer än bara ämnet, jag tror att det är svårare att vända sig till en kollega och be om råd med en grupp man bara inte får ordning på, eller en elev på glid, sin egen lärarroll, klassrumsmöbleringen etc om man inte har det där vardagliga småpratande utbytet. Det behöver inte betyda att man samplanerar, men det behöver betyda att man inte möts av blottade tänder och ett lågt morrande om man föreslår någon form av samarbete, om så bara för en lektion eller två.
Vi arbetar väldigt olika som lärare, jag använder t ex inga läroböcker och ger inga prov, använder en hel del film som pedagogiskt verktyg, inte som underhållning eller belöning, förväntar mig romanläsning av mina elever och tvingar dem glatt att prata prata prata och prata. Enskilt, i par, i smågrupper, i helklass, diskutera, presentera, ifrågasätta, filosofera, reflektera, ständigt detta pratande. Jag förstår fuller väl att det är svårt att samplanera hela terminer med mig, men hoppas ändå att det finns utrymme för andra sätt att samarbeta. Jag försöker vara flexibel och anpassa mig efter andras sätt att planera för att skapa detta utrymme.
Jag hoppas också att man på skolor kan hitta former att utvecklas tillsammans som lärare – inom ämnet och över ämnesgränserna, och kring det som ibland kallas lärarskicklighet. Jag tror benhårt på att vi, genom att prata med varandra, kommunicera, umgås och prata om vårt yrke, om skolan och då och då om helt andra saker, tillsammans bygger en stabilare och bättre skola än vi har idag.
Men, som du säger, det måste finnas en balans, vi får aldrig någonsin tappa bort eleverna i ekvationen.
Morrica, vi är nog helt överens. Mindre revirtänkande och mer generositet kan bara vara bra saker. Toppstyrt samarbete av rationalitetsskäl är däremot inte recept på en bra skola.
Jag tror det. Mindre revirtänkande och mindre prestigevaktande, gärna parat med mer generositet och utrymme för nyfikenhet, det vunne vi alla på.
Pingback: Nätet – utökad familj? « You're no different to me
Pingback: » OER – dela med dig av kunskap AV-Centralen Trelleborg
Pingback: You're no different to me
Pingback: Utvidgat lärarkollegium, ni vet? « You're no different to me
Pingback: Mer om det utvidgade lärarkollegiet | Skollyftet