Dagens saga

Det var en gång en brun, ganska storväxt, höna. Hon bodde med sina kycklingar, både svarta, gula och bruna, i ett mycket litet hus. Hon bodde granne med en häst, en ko och en get.

En dag fann hönan ett näve vetekorn som någon tappat på vägen. Hon kacklade förtjust, och ropade till sina grannar:

-Vem vill hjälpa mig att så mitt vete?

Hästen var tvungen att passa telefonen, han väntade ett viktigt samtal. Kon behövde tvätta håret, och geten var tvungen att dammsuga. Hönan kacklade förstående, och sådde sitt vete själv.

Hon hade tur, detta var innan det varmaste första halvåret globalt sen man började mäta år 1870, så ett trevligt varierande väder med både solsken och regn fick vetet att växa fint och vetekornen att mogna i sina ax. Innan kycklingarna hunnit få sin vuxna fjäderdräkt var det dags att skörda. Hon knackade på hos sina grannar och frågade:

-Vem vill hjälpa mig att skörda mitt vete?

Hästen hade gärna hjälpt till, givetvis, men han var tvungen att dammsuga, kons viktiga telefonsamtal tvingade henne att sitta inne, trots att hon gärna hjälpt till, och geten var tvungen att tvätta sitt hår.

Så hönan skördade sitt vete. Det var ganska kul, när allt kom omkring, särskilt när det inte var så mycket. Hon samlade det i en broderad påse, och knackade än en gång på hos sina grannar.

-Vem vill följa mig till kvarnen för att få mitt vete malt till mjöl?

Hästen hade inte hunnit tvätta sitt hår ännu, så att han inte hade tid förstod hon, inte sant? Kon ville ta en middagslur, och getens bok var vääääääldigt spännande just nu, men gärna en annan gång?

Så hönan tog sina kycklingar med sig, och de traskade hela vägen till kvarnen. Mjölnarens hustru bjöd på trevlig röd saft medan de väntade, och det var välkommet ty det var en varm dag. Och så traskade de hem igen, med sitt nymalda mjöl i den broderade påsen, förtjust kacklande om sin utflykt.

Den lilla hönan hade gott hopp om mänskligheten, trots att hon levde i en fabelvärld, så när de kommit hem knackade hon på hos sina grannar igen.

-Vem vill hjälpa mig att baka en kaka av mitt mjöl?

Jo, geten hade gärna hjälpt till, men ett viktigt telefonsamtal…. Hästen hade precis lagt sig för sin middagslur, och kon var helt enkelt tvungen att dammsuga!

Hönan bakade kakan själv, kycklingarna hjälptes åt att smörja formen, göra ströbröd, sopa upp ströbrödet som spillts på golvet, slicka skålen och ta tid på kakan. Den doftade ljuvligt! Kycklingarna kacklade förtjust när hönan skar upp den i stora bitar.

-Vem vill hjälpa mig att äta kakan?

Kan man tänka sig, varken hästen, kon eller geten var för upptagna! Alla hade de tid att komma skenande från olika håll, ivriga att smaka den goda kakan. Hönan tittade strängt på dem medan hon gav sina kycklingar varsin bit.

-Ni hade inte tid att hjälpa mig så, skörda, gå till mjölnaren eller baka. Men nu, när kakan är klar, då har ni tid och vill smaka. Ni är allt ganska fräcka ni!

Geten skämdes, och bad om ursäkt. Kon skämdes hon också, och bad om ursäkt hon också. Hästen bad om ursäkt, skamsen så huvudet hängde ända nere vid marken. Hönan tittade strängt på dem, men hon var verkligen en mycket vänlig höna så hon skar den sista biten i fyra lika stora delar och delade med dem.

Och kan ni tänka er, geten och kon och hästen gick sedan självmant in i köket och diskade efter både baket och kalaset! Kanske hade de lärt sig att om alla hjälps åt med det som är tråkigt så blir den goda belöningen ännu godare eftersom man njuter den tillsammans.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s