Stagnelius

Vän! I förödelsens stund

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!”
Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s