Den verklige läsaren

Stråhatt lyfter fram den viktiga frågan om den tänkta läsaren och den verkliga läsaren. Det är en fråga som är aktuellare än någonsin nu när det vi skriver på nätet faktiskt är och förblir tillgängligt för vem som helst att ta del av. Den eller de personer vi riktar oss till när vi skriver är inte de enda som kommer att ha tillgång till våra ord när vi tryckt på send.

Jag brukar välja att jämföra nätet med ett stort, välbesökt och populärt torg, dygnet runt fyllt av alla olika människor man kan tänka sig, och lika många till, när jag ska försöka illustrera hur jag ser det hela. Allt vi skriver på nätet, alla bilder vi lägger ut, alla kommentarer vi ger på andra är lika offentligt som om vi sagt det högt på detta torg, och vi har mycket liten möjlighet att styra vem som hör oss, eller vem som hör någon upprepa det vi sagt.

Och det är i sin ordning. Det ligger i nätets natur. Vi behöver kanske lite tid att vänja oss vid detta, vid att vi faktiskt befinner oss på en arena där vi ständigt utan uppehåll måste förhålla oss till att allt vi gör och allt vi säger gör vi offentligt.

Stråhatt pratar om spökläsare, de tysta som läser men aldrig kommenterar:

De bloggvänner jag har och som jag kommunicerar med lämnar ofta kommentarer och ger feedback på mitt skrivande, medan andra aldrig visar sig. Jag tycker att det är rätt så lågt, även om man inte ger någon kommentar i kommentatorsfältet bör man i alla fall ge sig till känna genom en personlig hälsning eller på annat sätt visa att man läser. Det hör till vanligt hyfs.

Jag håller inte med Stråhatt i detta. Om man betraktar sin blogg som en del av sin privata sfär, som ett litet hörn i sitt kök eller sitt vardagsrum därhemma, förstår jag att man kan uppleva det som lite ohyfsat att människor läser utan att ge sig till känna. Men en öppen blogg på nätet är inte en del av den privata sfären, den är en del av den offentliga. Det kan vi inte ändra på, och det bör vi inte ändra på. Människor som passerar förbi uppfattar också våra ord, somliga stannar till och somliga fortsätter förbi med en axelryckning.

Det ska vara så.

Slutligen, ordet spökläsare, är det inte ett väldigt poetiskt uttryck? Det tilltalar mig, jag ser framför mig mina tysta, oändligt välkomna läsare som en stillsam grupp väsen som rör sig precis i utkanten av medvetandet utan att pocka på uppmärksamhet, men ändå närvarande. En vacker bild som jag tackar Stråhatt för!

Annonser

14 tankar om “Den verklige läsaren

  1. Jag håller med – de som svarar och diskuterar är naturligtvis viktiga, men det är de anonyma läsarna som gör bloggen så spännande. Genom att föreställa mig de här tänkta läsarna som ”ideala läsare” stimulerar de mitt skrivande: Någon förstår mig.

    Antagligen vill jag inte veta om det är sant!

    • Absolut, de som svarar och kommenterar är jätteviktiga, de ger ständigt nya tankar, nya infallsvinklar och nya sätt att se saken. Innerligt givande!

      Om spökläsarna (jag gillar verkligen det ordet) brukar jag tänka ungefär ‘någon finner mina ord tillräckligt intressanta för att återkomma och se vad mer jag har att säga, wow, så fantastiskt!’ och det stimulerar, som du säger, mitt skrivande något enormt!

  2. Absolut håller med dig Morrica på alla punkter. Jag var nog rätt otydlig (som vanligt). Jag gillar mina spökläsare som kommer in läser från och till, men ….jag vet inte hur jag ska uttrycka mig, men när det får konstiga konsekvenser på närmare håll blir jag rätt så irriterad. Märkliga upplevelser som kanske låter paranoida men, om jag säger så här. Inlägget var mer av ett statement från min sida.

    Kanske borde jag bara skaka av mig det, köra på och jag vet inte. Jag vill bara få uttrycka mig utan att för den skull behöva granskas in på bara kroppen.

    Jag vet att jag väljer själv vad jag skriver, och jag vet att det är öppet för alla, äh!

    • Tja, jo, att bara få uttrycka sig utan att bli granskad inpå bara kroppen är många som vill, men så funkar inte nätet.

      Precis på samma sätt som det man trodde att man sa i förtroende till en nära vän där man satt ensamma vid ett bord på det lilla caféet i ett hörn av torget, plötsligt är allmän kännedom, inte för att vännen fört det vidare men för att någon som satt vid bordet bakom ens rygg råkade höra det och berättade det vidare, precis på samma sätt kan det man skriver på nätet få konstiga konsekvenser i verkligheten.

      Det måste vi förhålla oss till.

      Även om detta är självklartheter för just dig, Stråhatt, så skriver jag det eftersom jag inte vet om det är självklart för alla som kan råka läsa denna kommentar. Ty så fungerar ju nätet, det jag säger här och nu säger jag till dig, men också till eventuell läsare som kanske tittar in här om ett år eller fem.

  3. På något sätt känner jag att frågan i mitt inlägg blivit omtvistad och gjord till något helt annat än vad jag hade tänkt, vilket är intressant i sig. Jag inser att jag är allt för otydlig och det känns mycket bra med tanke på vad jag har blivit utsatt för. Det är bra att du tar upp saken till diskussion vilket jag nog behövde, att bli lite omskakad, se saken från ett annat perspektiv och framför allt att någon lyser noga på ett övergripande samhällsfenomen som vi alla måste ta ställning till.

    • Kanske menar du samma sak som jag gör när du skriver ‘ta ställning till’ och jag skriver ‘förhålla oss till’, men för säkerhets skull vill jag ändå understryka att det vi måste ta ställning till är vad vi säger var, och det vi måste förhålla oss till är det faktum att nätet är och förblir offentligt. För mig är det två skilda begrepp, nämligen.

      Internet har funnits så länge nu att vi alla borde börja förstå vad det handlar om, ändå blir folk fortfarande chockade över att bilder de lägger upp på Facebook rätt som det är dyker upp någon annanstans, att det man skriver på bloggen får konsekvenser irl eller att man inte alls är så anonym eller privat som man föreställt sig. Därför är det, som du säger, viktigt att vi pratar om detta så ofta vi kan.

  4. Först och främst bör jag nog ta ställning till om jag vill fortsätta att blogga eller om jag vill vara med på FB. Om jag sedan beslutar mig för det så bör jag nog se hur jag vill förhålla mig till det beslutet, och sedan hur jag skall förhålla mig till nätet.

    Trots detta var det inte just den innebörden jag ville förmedla med mitt inlägg. Nu ska jag sätta mig ner och ta ställning till om jag kommer att fortsätta att blogga, om jag beslutar mig för ett JA skall jag se hur jag kommer att kunna förhålla mig till nätet fortsättningsvis.

    • Det är ett ställningstagande vi alla gör, och en fundering vi alla bör ta då och då – hur förhåller vi oss till nätet? Även alternativet att hålla sig borta från nätet innebär ju ett förhållningssätt och ett ställningstagande som får konsekvenser för båda våra egna liv och de människor vi interagerar med.

  5. Stråhatt, jag kan uppleva reaktioner på min blogg som inte kommer i form av kommentarer utan i något mer subtilt som inte alltid känns positivt. Då handlar det inte om främlingar utan det kan vara kollegor, grannar, elevföräldrar, partikamrater. Det här är inget stort problem, men jag vet att det har funnits situationer där jag har upplevt ett lätt obehag. Att ens ord landar hos någon och sjunker undan och skapar något nytt är inget problem, men när de kommer tillbaka mot en i någon konstig skuggboxning kan det kännas olustigt. Vet inte alls om det här är något du känner igen, det är bara tankar jag fick när jag läste din och Morricas dialog.

    • Vem var det som sa något om att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta? Ungefär det tänker jag på när jag läser både det du säger nu, Helena, och det Stråhatt sa tidigare ikväll.

      Det händer ibland att människor tar något man skriver väldigt personligt, även om man inte alls hade dem i åtanke när man skrev. Det är svårt att förhindra, och det är svårt att komma åt, i synnerhet om de inte riktigt vill säga rent ut vad det handlar om.

  6. Ping: Nätet – utökad familj? « You're no different to me

  7. Stråhatt, jag tror att man bara får skaka av sig och ta till sig att man ju faktiskt har påverkat och gjort intryck när det händer. Känner man att man far illa, måste man förstås ta ett eller flera steg tillbaka.

    Morrica, du citerar Tegnér och visst är det sant att när man inte har tänkt färdigt blir det man skriver dunkelt. Men kommunikation är en svår konst. Mig händer det stup i ett att någon inte förstår mig rätt eller att jag inte förstår någon annan rätt. Man lägger in sina egna åsikter och erfarenheter och hamnar flera stationer från ursprungshållplatsen.

    • Man gör ju det, ibland på ont men oftast på gott. Det är väldigt nyttigt, finner jag, att upptäcka hur ens egna ord tolkas av andra också. Det som tycks glasklart och entydigt i mitt huvud visar sig rätt som det är vara raka motsatsen.

      Tack för källan!

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s