Hälsa

Minns ni chokladkakan jag skrev om häromdagen? Jag skulle vilja återvända lite till det inlägget, och fokusera på den vardagsjämförelse den unge mannen som berättade historian för mig gjorde:

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Jag tror det har att göra med att jag kommer norrifrån att jag har för vana att hälsa på alla grannar jag känner igen, åtminstone de som vill hälsa tillbaka på mig. Bara ett enkelt ‘hej’ eller en nick och ett leende (jag har ofta hörlurar i öronen och risken att man tar fel på volymläget på sin egen röst då finns, då är en nick vänligare), jag stannar sällan och pratar men den lilla hälsningen gör stor skillnad för mig.

Nu när det nya läsåret tar sin början är det många som börjar i nya klasser, på nya skolor och i nya konstellationer. Man kan känna sig både liten och osynlig när man knappt känner någon på skolan. Vi som är mer hemma i miljön kan göra stor skillnad om vi minns chokladkakan. Ett hej, ett leende gör stor skillnad, och det tar ingen tid alls. Vi kan göra det i steget när vi är på väg från ett ställe till ett annat, men för den som känner sig lite osynlig kan det förändra hela dagen.

Ville bara nämna det.

Annonser

6 tankar om “Hälsa

  1. På den del av Österlen där jag bor hälsar vi alltid på varandra – även när vi sitter i bilar och möts på småvägar. För de som inte är vana tycks det väldigt annorlunda:
    – Ni känner ju inte varandra!
    – Än, nä…

    Man vill ju inte riskera att betraktas som högfärdig!

  2. I Valdemarsvik känner de flesta de flesta, så därför hälsar alla på alla för säkerhets skull. På något sätt är man antagligen bekant. Jag har också som benhård regel i min klass att man måste hälsa på alla klasskamrater. Ett effektivt vapen mot osynliggörande och till och med mobbning. Det finns kanske en och annan psykopat som säger hej och sedan doppar någons huvud i toalettstolen, men sådant hör inte till vanligheten.

    • Det är definitivt ett längre steg att göra något sånt mot den man två minuter tidigare hälsade vänligt på. Tänk att ett litet ord kan göra så mycket!

  3. Har du läst Imre Kertesz ”Mannen utan öde?”

    Den tycker jag illustrerar hur mycket vi människor lever i små, små steg och hur viktigt vart och ett av de små stegen är. De leder nämligen alltid i en viss riktning och många små steg kan leda väldigt långt.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s