Det besvärliga barnet

Det var en gång en liten gosse, låt oss kalla honom Anders. Inte för att han heter Anders, det gör han inte, men för att det blir lättare att sätta sig in i hans situation om vi har ett namn att tänka på.

Anders har alltid varit den sortens gossen kring vilken saker och ting bara händer – porslin trillar i golvet för att möbler gungar till när han passerar, han springer in i träd och snubblar på saker och ting för att han har för bråttom när han ska ta sig från en plats till en annan, han trillar ner ur klätterställningar och träd. En liten olycksfågel, helt enkelt.

När Anders börjar i skolan konstaterar fröken att Anders dels har svårt att koncentrera sig, dels tycks ha problem med finmotoriken – att forma prydliga bokstäver i långa rader är svårt för honom, bokstäverna dansar omkring som de vill på papperet, ändrar storlek, rymmer ut på bänken ibland och varje gång fröken går igenom något på tavlan tappar Anders intresset och hoppar omkring på stolen istället, pratar med bänkgrannen, snurrar eller somnar rent utav. Det enda sättet, konstaterar fröken, att hålla Anders intresse vid liv är att placera honom i en ensam bänk längst fram där fröken kan hålla ett strängt öga på honom. Då lyssnar han och följer med.

Anders är född i februari, så det går inte att förklara hans uppförande med att han skulle vara född sent på året. Hans föräldrar är skötsamma människor som klipper häcken till radhuset i tid och är med i rätt sammanhang. Anders syskon är trevliga och prydliga barn som inte har några problem i skolan. Man börjar misstänka att Anders har ADHD, men eftersom lärarkåren på Anders lilla lugna och trevliga skola precis gått fortbildning och fått lära sig att man ska strunta i diagnosen och istället fokusera på individen, på vad som fungerar och inte fungerar för barnet initierar man ingen utredning utan koncentrerar sig på att göra Anders skolvardag strukturerad och lugn. Han flyttas från sin klass till en mindre grupp och får ett enklare schema.

Men inget hjälper.

Anders börjar i tredje klass och kan fortfarande varken läsa eller skriva ordentligt. Elevvårdsteamet ser på varandra och suckar, och man bestämmer sig för att man nog inte har något val längre – man intitierar en utredning, Anders får en diagnos och man kan från skolans sida inte göra annat än konstatera att den välmenta hjälp man gett Anders inte alls varit den hjälp han behövt. Utifrån diagnosen kan man nu istället skräddarsy en lösning som passar Anders, och vips kan han inte bara gå tillbaka till sin klass, han tycks rent förvandlad – han lär sig skriva och läsa på rekordtid, han följer uppmärksamt med i genomgångar på tavlan, saker faller inte längre i golvet omkring honom och han springer obehindrat, utan att ständigt snubbla och skrapa upp båda panna och knä.

I Anders, som existerar någonstans i verkligheten men heter något helt annat, fall visar diagnosen att Anders är fruktansvärt närsynt och det är starka glasögon som behövs. När diagnosen väl ställts var det inte längre någon som föreslog att man skulle strunta i den och fokusera på individen utan Anders fick såklart sina glasögon, världen blev tydlig i konturerna och han kunde slappna av.

Sensmoralen i min historia är helt enkelt den, att diagnoser är verktyg man har till sitt förfogande för att göra tillvaron enklare för individer. Man kan välja att inte använda verktygen, men det är svårare och tar mycket längre tid att slå in en spik med en sko än med en hammare, och resultatet blir sällan lika bra.

6 tankar om “Det besvärliga barnet

  1. Morrica, i varje lärarrum pågår det diskussioner om ”vad det är” med någon elev. Att utreda är aldrig fel, däremot kan diagnoser bli fel och faktiskt ställa till med en hel del skada de också.

    Min sensmoral blir litet vid sidan av din. Det finns ingen handlingsplan, ingen diagnos, inget verktyg som vi kan luta oss mot. I din berättelse var det just att man trodde att man kände diagnosen som var problemet. Att man inte fokuserade på just den individ man hade framför sig och ägnade sig åt utfrågning och troubleshooting tills man hittade problemet.

    • Ja, problemet var att man ställde en amatördiagnos men undvek att blanda in sakkunskapen för att man inte ville ‘stämpla barnet i pannan för all framtid’, ett sorgligt vanligt resonemang när det gäller neuropsyktiatriska diagnoser.

      Hade man utrett hade man besparat eleven många tårar.

  2. Morrica, det är ruskigt oproffsigt. Det jag skrev om och som forskarna menade är faran med att stämpla diagnosen i pannan på eleven så att man inte ser förbi den. Självklart ska en elev utredas så fort man misstänker något. På de skolor där jag jobbat har man varit bra på att anmäla för utredning. Däremot är det rätt ofta föräldrar sätter sig på tvären. Ett annat problem är uppenbart undermåliga utredningar (såg en där elevens namn varierade genom utredningen) och långa väntetider.

    • Jag är mycket medveten om att mitt perspektiv i frågan gör att jag har svårt att se den genom andras ögon, men jag kan inte annat än bli ledsen var gång jag hör i synnerhet föräldrar tala om ‘att stämpla diagnosen i pannan’ när man talar om neuropsykiatriska diagnoser. Den skamkänsla som föräldrarna försöker dölja bakom dessa käcka kommentarer känns i barnen, och bidrar ytterligare till att förstärka känslan av att man är fel.

      För bara några generationer sedan var fallandesjukan något skamfyllt och stigmatiserande – idag ser ingen ner på den som har epilepsi. Man har förståelse för problematiken och medicineringen, och få skulle säga att man stämplat personen i pannan med en epilepsidiagnos. Neuropsykiatriska handikapp är inte heller något skamfyllt, men de försvårar livet för den som lever i dem. I ännu högre grad om man inte får lov att låtsas om dem.

  3. Vi tänker på helt olika problem du och jag. Om man är för fokuserad vid diagnosen kan man både underskatta och överskatta en elev. Man kan se problem där inga finns och missa andra som är nog så allvarliga.

    • Det är viktigt det du lyfter fram: att fokusera i första hand på diagnosen är lika illa som att ignorera den. Man behöver förhålla sig till den, känna till den och ta hänsyn till elevens situation utifrån den. Men det är eleven som är i fokus, diagnosen är bara en del av allt det som utgör elevens lärandesituation.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s