Elitklasser är en väg

I Lärarnas Nyheter berättar forskaren Eva Myrberg att hon anser elitklasser vara helt fel väg att gå för att förbättra kunskapsresultaten i svenska skolan.

De viktigaste faktorerna för att höja kunskapsresultaten är enligt Eva Myrberg i stället minskad segregering och hög lärarkompetens och lärartäthet. Det är en slutsats som även Skolverket drog i en rapport förra året, där man konstaterar att ökad segregering är negativ för kunskapsutvecklingen.

Jag förbryllas över de retoriska likhetstecknen som ibland sätts mellan spetsutbildningar, eller elitklasser som media föredrar att kalla det, och segregering. Det handlar inte om avgiftsbelagda utbildningar, dit bara överklassen och de rikaste har tillträde. Man behöver inte tillhöra en speciell släkt eller ha föräldrar som arbetar på vissa företag för att komma in. Man behöver ha intresse och förkunskaper nog att klara av utbildningen, hemkommunen skall, om jag förstått det hela rätt, stå för avgifterna.

Spetsutbildningar är inte rätt väg för alla, men det är inte heller fel väg för alla. Det är en väg, bland många.

Jag ser en möjlig väg ut ur segregationen, en väg bort från slitna förorter och tröstlöst nedrustade skolor, en väg ut ur glesbygdskommunens avtynande möjligheter, en väg som leder mot ett annat liv med större möjligheter och vidare horisonter. Inte för alla, givetvis, alla vill inte plugga, alla är inte språkintresserade eller mattefascinerade, och det vore grymt att försöka tvinga dem, men för dem som är det tycker jag det är rimligt att låta vägen ligga öppen.

53 tankar om “Elitklasser är en väg

  1. Ja, det är riktigt sorgligt med Eva Myrbergs svepande formuleringar och den rapport som ligger bakom var sanslöst dåligt underbyggd. Är man bara lite statistisk bevandrad så är det övertydligt att man inte får någon som helst signifikans på korrelationen mellan segregation och de sjunkande kunskapsresultaten.

    Nu är jag förstås motståndare till segregation ändå men tycker att det man ska fundera över är om friskolereformen måste genomdrivas så snabbt.

    Valfrihet för alla är min stora paroll och jag ser förstås gärna att de har specialiserade klasserna i mycket byggs genom att ta elever med ett stort intresse för just matematik. Att förkunskapskrav och urval baserat på tester är just för att välja ut de som redan har visat ett tillräckligt stort intresse. Att så här tidigt i åldrarna tro att man säkert hittar de största begåvningarna verkar dumt men det finns den vanligare långsammare matematikvägen som i slutändan kan leda till samma resultat.

    • Att spetsundervisningarna i just matematik i första hand fylls av elever med matematikintresse är ju rimligt, kanske bör man fundera på något annat urvalskriterium när det gäller spetsubildning i språk och humaniora.

      Poängen är att i en skola för alla måste det finnas utrymme för olikhet, annars är det inte en skola för alla, utan en skola för dem som passar in i normen, medan övriga tvingas härda ut efter bästa förmåga.

      • Morrica, kan så vara. Men vad gör vi med extremerna i båda svansarna?

        Inget stöd till de extremt saktfärdiga och de extremt begåvade?

        Tyvärr måste jag nog säga att dessa två kategorier är de som oftast är mobbingsoffer för att de inte passar in i normen. Och det är ofantligt störande.

        • Valfrihet löser inte problemen för de som är mycket annorlunda men det gör det lite lättare att komplettera med andra åtgärder för att alla ska med.

        • Den långsamme eleven som väljer teknik för att han har bra förkunskaper inom detta område kan där i en mindre grupp få arbeta i sin egen takt och inte komma efter för att förutsättningarna var de rätta. Ifall läraren är tillräckligt lyhörd finns till och med en chans att låta honom hitta tillbaka till andra ämnen i långsam takt.

          I slutändan finns många arbeten där noggranhet och att det går och lita på personer är väldigt viktigt så att han kan hitta en bra plats i samhället.

        • Tänk, ibland låter det nästan som om teknik vore ett magiskt trollspö, det förlösande, det frälsande! Andra gånger som det rörde sig om en dröm om ett tryggt litet krypin där världen förblir hanterlig och bekant.

          Samtidigt som, i verkligheten, teknik är ett alltför vitt begrepp för att överhuvudtaget vara meningsfullt. Är det mekanik man talar om, vill man utbilda för löpande band eller veteranbilsverkstäder? Är det datorteknik, där skolkunskaperna ofta är förlegade innan uppropet?

          Berätta, vad är det egentligen du menar när du använder uttrycket?

        • Jag återkommer ofta till teknik och då mycket med en bild av arbete i verkstad. Det var så sorgligt när det försvann från högstadiet och det kommer att fortsätta att vara en viktig del av samhället.

          Jag är förstås medveten om att valfrihet och teknik nu skulle vara något bredare med fler val, där media, design mfl områden skulle vara minst lika viktiga.

        • Om jag som tekniker skulle försöka mig på att svara på frågan.

          Teknikområdet spänner över ett enormt fält. När jag växte upp var det ofta maskiner – som bilar, motorer, grävskopor, kullager, m fl. Det som än idag är ryggraden i svensk verkstadsintustri.

          Därefter gjorde elektroniken sitt intåg på bred front, inte bara telefoner och telefonväxlar. Med elektroniken kom det gigantiska området för informationsbehandling det som kallas IT idag.

          Själv kommer jag från en av de älsta teknikområdena husbyggen, vägar och vattenreglering.

          Slår jag upp min gamla lärobok från Gleerups som just heter: Tekniksorientering 9, hittar jag kapitel som materiallära, maskinlära, elektroteknik, yrkesritning och mekanik. Alltså väldigt inriktad på dåtidens verkstadsindustri. Säkert skulle du kunna göra en mer pedagogisk handbok idag.

          Problemet med dagens grundskola är väl begränsat antal lärare som kan ämnet.

        • Så är det. Vad jag tänkte, men det kanske är hädiskt, det finns tjejer som är tekniker och kan ta jobben. Men de kanske lagt sig till med samma ovana som vi killar och vill ha bättre betalt.

        • Ett annat problem är att alla tekniker inte blir bra lärare, även om de själva tror det. Tvärtom, de uslaste lärare jag haft i mina dagar (och jag har stött på ett gäng som var riktiga bottenskrap) var tekniker som gled omkring på skolan och ansågs, och ansåg sig, kunna ‘ta’ eleverna.

          Ämneskunnighet och lärarkunnighet måste gå hand i hand.

        • Ämneskunnighet räcker inte och jag hävdar självklart att de ska vara behöriga lärare. De där lärarna som ”kan ta elever” men inte har tillräckligt intresse för pedagogik för att orka igenom utbildningen brukar vara mycket yta och lite djup på många områden.

        • Extremerna i båda svansarna, precis som en och annan däremellan, behöver individuella lösningar. I en rigid skola där det högsta målet är att alla skall göra samma sak samtidigt blir sådana besvärliga att åstadkomma, det är trögt och tar emot och känslan av att det går ut över de andra eleverna är inte långt borta.

          Vi måste bort från millimeterrättvisetänkandet och det missunsamma tänkandet. För att skolan ska vara rättvis och jämlik måste vi acceptera att var och en får sig resurser tilldelade efter behov.

  2. Vad ska man säga om forskning som inte är värd pappret det är skrivet på. Det finns precis som Jan säger, ingen korrelation mellan segregation och dåligt kunskapsresultat.

    Det bevisar om inte annat Rinkeby Akademin, som sorgligt brändes ned inför skolavslutningen. Där har kommunen tillsammans med Stavros Luca skapat någotr unikt för de elever som just är lite ”smartare” än andra. Och de kommer just från närområdet. Ett sk segregerat område.

        • Om du hade nöjt dig med att lyfta fram detta som ett exempel på när man kan nå spännande kunskapsresultat på vägar som inte är enligt de gängse.

          Egentligen tror jag att du vet vad som behövs för att generalisera en slutsats. Det har låtit så i dina tidigare inlägg.

        • Men Jan, eftersom vi befinner oss i det offentliga rummet och många andra kan komma att höra det som sägs här, kan du inte vara snäll och vara övertydlig och förklara ändå? Vad menar du med stringent i det här sammanhanget?

        • Ett exempel är något som visar på möjligheter medan ett bevis handlar om att visa att ett visst resonemang alltid har en gilitighet.

          Plura instämmer i min tankegång om den bristfälliga forskningen och väldigt liten korrelation mellan segregation och kunskapsresultat. Det hade varit roligt för mig om Plura hade kunnat bevisa detta men i sanningens namn måste jag säga stopp när det han säger är intressant men inte ett bevis.

    • Exemplet från Rinkeby Akademin bevisar inte att skolverkets forskning är undermålig men det lyfter fram att det är möjligt att segregation kan ha positiva effekter på kunskapsresultat.

      Personligen hoppas jag på att det visar sig att segregation är dåligt för kunskapsresultaten eftersom jag av andra skäl eftersträvar ett mindre segregerat samhälle. För mig som i första hand eftersträvar en korrekt vetenskaplig tillväxt är det ändå viktigare att argumenten är korrekta.

  3. Eva Myrberg pratar snarare om nivågruppering, typ allmän och särskild kurs än om elitklasser. Björklunds elitklasser är till för en liten grupp elever som inte känner sig hemma i och som blir kraftigt understimulerade i en vanlig klass. I de flesta klasser finns det ingen sådan, men att de är få betyder inte att vi har rätt att strunta i dem. De är också ofta i den sitsen att de både är smartare än och kan mer än sina lärare. Det leder till en enslig, seg och ostimulerande skoltillvaro för eleven och till ett resursslöseri för samhället.

    • Vid studier av nivågruppering visar det sig vara väldigt tveksamt med det för dess egen skull. Det finns inga bevis för att det är dåligt men inte heller några belägg för att det är bra. Jag är enormt kritisk till att Eva Myrberg mfl forskare inte är tydliga med definitioner och avgränsningar och därmed exempelvis missar din poäng. Det finns ganska många elever där lärarens kunskaper inte räcker till och det är heller inte rimligt att alla lärare ska ha den kompetensen.

      • Nej, men det vore trevligt om några hade det. Och om de elever som excellerar inom ett område fick lov att breda ut sina vingar och sväva fritt inom detta.

        • Precis min tanke, någon typ av valfrihet som ökar flexibiliteten för elever att hitta lärare som kan det som de behöver tillräckligt väl. Inte en ökning av kraven på lärare utan en flexibilitet i att matcha samman elev – lärare.

        • Bäst är att de exakta iéerna växer fram underifrån så det här scenariot är bara just ett scenario av möjligheter.

          Till att börja med en valfrihet på högstadiet där det är konkreta målinriktade aktiviteter man väljer mellan och att det rör sig om att hyfsat stort antal timmar vecka (tex 4).

          För det andra ett synsätt som innebär att valen innehåller en tydlig infärgning så att man får mycket möjlighet att tillämpa engelska, svenska, matematik, …. i de valda aktiviteterna.

          För det tredje att aktiviteterna i sig har stor bredd hellre än djup så att drama innehåller många uttryck och resultat i form av film, radioteater, …. och att verkstad innehåller många bearbetningsmetoder och material (plast, trä, stål….)

          Då är det viktiga att ha provat grundkunskaperna och därmed ska alla kunna välja alla gymnasielinjer utan någon skillnad. Då ska det vara möjligt att välja olika från år till år eller samma alla år.

          Då får man en tydlig struktur som gör att lärarens uppgift inte blir svårare men ändå ett stort utrymme för smidiga samarbetsformer anpassade till respektive lärares kunskaper.

          Då kan eleven med stöd av mest lämpade läraren hitta de val och miljöer som är bäst avpassade för eleven.

        • Jag ser ingen rimlig plats för kommunalisering i detta? Menar du kärnämnen eller baskunskaper eller något helt annat när du skriver grundkunskaper?

        • Med grundkunskaper menar jag alla övriga ämnen på högstadiet med allt från idrott till fysik.

          Jag ser inte att själva idén behöver vara avhängig statlig, kommunal eller friskola. I den troliga värld vi möter med många friskolor så kan det framför allt vara ett recept för hur kommunala skolor kan möta upp mot valfrihetskonkurrensen utan att tappa grundstrukturen som behövs för att många elever ska lära sig tillräckligt.

        • Allt är säkert bra, men förlåt, Björklunds förslag handlar om nördarnas nördar alltså de extremt begåvande individerna.

          De som redan idag anlagstestas för idrotts- och musikklasser. Ett exempel är Adolf Fredriks musikklasser.

          Vad Björklund vill med förra veckans förslag är att detta även ska gälla naturevetenskap och matematik samt humaniora och språk.

          Då är det, som jag ser det, rätt ointressant med närhetsprincipen. Denna grupp av elever är relativt liten och måste tas in på riksintag. Samtidigt behöver du väl nästan ha lektorsnivå på lärarna för dessa ungar.

        • Jajamen Björklunds förslag är bara en liten möjlighet till ytterligare valfrihet för få. Sen är det i och för sig tänkt att det ska vara så brett att många elever i dessa klasser ska kunna bo hemma.

          Däremot innebär den stora ökningen av friskolor att valfriheten ökar enormt med stora inslag av religiösa aktiviteter, praktiska vägar till kunskap och laborativa inslag i en massa olika kombinationer.

          En ökad valfrihet innebär väldiga möjligheter för individer att utvecklas bättre och snabbare. Det blir därför viktigt att fundera på hur man kan gå vidare med Björklunds idéer för att göra dem ännu bredare och kraftfullare.

        • Närhetsprincipen är den förhärskande i den obliatoriska skolan vad jag förstår. Vilket skulle lägga ett hinder för denna typ av elitklasser. Då skulle skolan bara få ta in elever från närområdet för elitutbildningen och där med skulle det bli tunt med elever.

        • Den av friskolorna skapade valfriheten har också en hel del baksidor. Tänk om man kunde erbjuda mer valfrihet samtidigt som man inte tillåter ”valfrihet” som inte är till gagn för samhället.

        • Jan: vad som är till gagn för samhället på lång sikt är inte alltid vad som ser ut att vara till gang för samhället i dagsläget. Oftare är motsatsen sann.

          Plura: att kommunerna tillämpar gamla, inte längre särskilt relevanta, principer av bekvämlighetsskäl, vana, okunnighet eller något annat skäl är inte alls ovanligt.

        • Det är förstås så att det är svårt att förutsäga vad som är till gagn för samhället på lång sikt och just därför hävdar jag att det är viktigt med valfrihet i ökad utsträckning.

          Det finns många som velat begränsa valfriheten i grundskolan av skälet att det är för tidigt för elever att förstå vad de behöver och att de låser in sig på livsval som kanske blir dåliga. Jag hävdar att friskolereformen öppnar upp till väldigt tidiga val av värdegrund etc. och mycket speciella inriktngar där dessa val väldigt troligt kommer leda till problem längre fram. Det är mycket troligare att val av inriktningar på högstadiet kommer ge positiva effekter och att den formen av valfrihet är bättre att prioritera.

        • Nej, de här frågorna är svåra och påverkar mängder av andra frågor kring, uppfostran, stöttning, mognadsutveckling.

          Det är dock synd att man under så lång tid stuckit huvudet när det gäller valfrihet då det är något både motiverande och kunskapsbildande. Det har ett så stort värde att det är värt att låta en del andra viktiga saker få stå tillbaka för att möjliggöra det.

        • Rädslan för att det ska uppstå segregation eller att alla inte ska få tillräckligt med historia eller något annat har gjort att man undvikit all reell valfrihet i grundskolan. Detta kallar jag att stoppa huvudet i sanden. Bättre att diskutera hur valfriheten ska hanteras på ett bra sätt.

          Att få ägna sig åt något man tycker är riktigt spännande och viktigt kan bli en inkörsport till de andra ämnen. Teaterhistoria som en del av drama blir en väg att tillgodogöra sig historia mer generellt. Vi är också farligt nära att skapa en segregation mellan skolkare och icke-skolkare som kunde undvikits genom att möta alla elever bättre.

        • Kritikerna har helt rätt i att alltför hårt nischande lätt blir kontraproduktivt, det är något man bör vara uppmärksam på. Risken finns om man alltför strikt håller på ett profiltänkande är att man avgränsar ungdomarna istället för att vidga deras horisonter.

          Även den teaterintresserade kan vara bataljhistoriker i vardande, men riskerar att aldrig upptäcka den sidan hos sig själv om h*n endast exponeras för profilanpassade ämnen.

          Segregation är något helt annat, det är ett samhällsproblem och att blanda in det i diskussioner om spetsutbildningar är mer klumpig politisk retorik än något annat.

          Valfrihet, därtill, är en tredje sak. Verkligheten är ju sådan i dag, den var det i går och kommer förmodligen att förbli sådan i morgon, att valfrihet ser väldigt olika ut beroende på var man bor, vem man är, vem ens föräldrar är och så vidare. Och det problemet har förvärrats och fördjupats i och med kommunaliseringen.

        • När jag läser frihet och begränsningar i inläggen kommer jag att tänka på min egen utveckling.

          Då, när grundskolan var ny, fanns det nio inriktningar i högstadiet. Eftersom jag hela tiden velat bli något inom tekniken och gillade husbyggnad och som 14 åring skickade efter KTHs kurskataloger, blev det givietsvis t-inriktningen. Alltså den teoretiska tekniklinjen.

          Några år senare studerade jag på KTH på just det jag skickade efter kurskatalogen för. Tog examen och var tillräckligt nördig för att läste in ekonomi och juridik på universitetet.

          Där har ni min formella studiebakgrund. Inget av det ägnar jag min vardag åt idag. Tja, ska jag vara ärlig, just nu försöker jag översätta skollagen till praktik för skolfolk. För det är ju så vist, utan juridiska kunskaper har kreti och pleti lite svårt att förstå juridiskt tänkande och logik.

          Men i övrigt, bästa rådet till alla unga. Läs det du är intresserad av och skaffa dig en examen. Sedan visar livet var man hamnar och kunskapen är inte oviktig trots att man inte yrkesmässigt tillämpar den.

        • Att studera utifrån lust och intresse är generellt ett mycket gott råd. Jag blir lite bekymrad, dock, över att lärarkåren behöver få lagen tolkad och översatt. Är den verkligen så invecklad?

        • Skollagen svår, nej men komplex och hur gör du för att tillämpa den. Där ligger problemet.

          Jag ser att som lagen skrivits kommer det krävas ett annat sätt att bedriva utbildning och undervisning där det systematiska kvalitetarbetet är det central enligt lagen för att genomföra undervisningen i utbildningsfabriken. Och där är kunskapen minst sagt bristfällig hos landets rektorer, försckolechefer, förskollärare och lärare samt de som sitter på förvaltningarna.

        • Komplex, jupps, men inte speciellt konstig. Men jag förstår din poäng, utvärdering och uppföljning är en oerhört viktig del av kontinuerligt kvalitetsarbetet, inte speciellt komplicerat när man väl fått kläm på’t men jag förstår att det kan kännas svårgreppbart om man aldrig gjort det.

  4. Den obligatoriska skolan har redan vissa möjligheter att ta in elever på andra grunder än bara närhetsprincipen. Kanske kan detta behöva förtydligas något men jag tror verkligen inte att det är ett stort problem för att lyckas med Björklunds förslag.

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s