Förlåt, jag glömde….

Jag har dåligt minne. Nej, mer än så, jag har uselt minne, i synnerhet närminnet fallerar oftare än det fungerar. Jag är hon som går, kommer tillbaka, går och kommer tillbaka igen för att hämta det hon glömde första gången. Som barn var jag barnet som glömde läxan på bussen, glömde lämna lappen om föräldrarmötet, glömde gympakläderna på kroken mitt framför näsan. Jag är hon som hör vad du säger, nickar, instämmer, vänder mig om och har glömt det. Inte för att jag struntar i det, eller för att jag prioriterat bort det, eller tycker det är oviktigt. Jag har bara glömt det.

Det är en av de mer påfrestande och krävande delarna av ADHD, detta med minnesbristen. Man vet att man glömmer, men inte vad, och man lever i ständig vetskap om att något har man glömt. Frågan är bara vad, och vilka konsekvenser det kommer att få.

Det är inte lätt att berätta om detta för andra människor, i synnerhet inte människor man har någon form av relation till. Man riskerar mycket – det är inte alls ovanligt att se ett moln dra över människans ansikte, och man vet att denne aldrig någonsin kommer att betrakta en på samma sätt igen. Det är inte heller ovanligt att man får ett skratt och ett ‘men sluta’, och det man berättar viftas bort som ett skämt. Jag har också fått kommentarer i stil med ‘jaha, är det det som är fel på dig!’

Jag är tillräckligt etablerad som både konstig och kompetent vid det här laget för att kunna ta kommentarer som dessa utan att sakta farten eller ta åt mig, men fullt så distanserad till världen att det inte sticker till när någon skrattar bort det jag berättar, eller jag ser hur jag för alltid hamnar i kategorin underlig hos någon som tidigare betraktat mig som rätt vanlig människa, det blir jag nog aldrig. Jag är inte säker på att jag vill bli det heller.

Jag är inte säker på vart jag vill komma med detta, men det handlar om respekt. Bemöt människor med dåligt minne med respekt. Att man glömmer detaljer som vad man skulle hämta, vem man just ringt upp eller vilken tid eller ens överhuvudtaget att man lovade träffa någon betyder inte att man är dum eller ohövlig, det betyder bara att man har ett dysfunktionellt närminne.

Erbjud inte fiffiga minnestips som fungerar för normala människor. De fungerar sällan, och gör ofta mer skada än nytta när de ytterligare ökar fokuset på problemet. Vill du hjälpa till eller underlätta vardagen, erbjud dig att skicka ett sms som påminnelse, eller ett mail. Lämna inte enbart muntlig information, se till att den finns i skrift också. Gärna elektroniskt, så man inte förlägger den.

Och i skolan, använd de resurser som finns – använd de pedagogiska plattformar som de flesta skolor jobbar med idag för att göra den information som getts på lektionen tillgänglig elektroniskt också. Påminn om prov, inlämningsuppgifter och viktiga datum i god tid innan, och flera gånger. Och framför allt – kom ihåg att eleven med uselt närminne är inte dum. Gör ingen affär av det och underlätta elevens tillvaro så mycket du kan, så minskar stressnivån och eleven kan visa sig från sin bästa sida.

Det var nog allt, tror jag.

2 tankar om “Förlåt, jag glömde….

  1. Mamma brukade säga att ”Mats är disträ”. (Ibland bara tankspridd)

    Men den obehagliga känslan av att glömma och inte vara riktigt närvarande ser jag en del av min personlighet – på gott och ont.

    Jag vet inte om det handlar om intresse och koncentration. Biologiska förklaringar har väl förtur?

    • Jag vet att i mitt fall gör varken intresse eller koncentration den minsta skillnad, men jag vet att människor omkring blir lika sårade av att jag glömmer som om jag ignorerat dem – och det gör mig så ledsen!

Hur tänker du kring detta?

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s