Jag börjar, uppriktigt talat, bli alldeles förbaskat trött på att höra människor berätta om hur de blivit bemötta i skolan när de talat om att de lider av dyslexi, ADHD, Asperger, OCD eller något liknande. Svenska lärare, skärp er. Läs på.
INGEN av dessa diagnoser kräver att man tycker synd om eleven, duttar och daltar med eleven, lindar in den i bomull, gullar med den eller försöker dölja diagnosen, och inte heller att läraren ger eleven någon slags aldrig så välment amatörterapi.
INGEN av dessa diagnoser innebär automatiskt att eleven är ointelligent eller har inlärningssvårigheter.
Samtliga diagnoser kräver att läraren och övrig personal förhåller sig till diagnosen, tar den hänsyn som behövs och ser till att eleven har de hjälpmedel och det stöd eleven behöver. Samtliga diagnoser kräver därtill, inte därefter, att läraren förhåller sig respektfullt till eleven, behandlar den som precis lika kapabel och intelligent som eleven är.
Det behöver sägas.
You're no different to me 
Jag instämmer helt!!!!
Skönt att höra! Det är lättare att komma till rätta med problem om man hjälps åt.
Ja, jag har bara sett så mycket här i Uppsala av denna sak. Lärare som inte sträcker ut handen för att hjälpa elven att komma på fötter igen. Inget stöd, ingen extra hjälp och ingen information som sprids heller. Jag tror det handlar mycket om osäkerhet, dem vet inte hur dem ska handskas med problemet. Självklart är det ingen ursäkt på något plan! Både i grundskolan och på mer avancerad nivå behövs mer insatser enligt mig….
Du pekar ut en väldigt viktig aspekt – kunskap. Både kunskap om vad diagnosen i fråga innebär, och vad den inte innebär, och kunskap om vad man kan göra för att underlätta. Hjälpmedel, metoder, förhållningssätt. Bara en sån liten sak som att faktiskt lägga ut en kopia av alla dokument man delar ut på nätet gör skillnad.
Lärare får så ofta höra att de gör fel att de missar de naturliga mötet som är så viktigt. Rädslan för kritik hämmar dem!
Hur menar du?
Kunskap och krav. Det är vårt jobb att se till att alla dörrar står öppna för en Shakesperare med ADHD eller en Mozart med Tourettes syndrom. Inga halva läxor, inget daltande, inget ömkande.
Ja, Helena, så perfekt uttryckt, precis exakt så är det ju!
Tack Morrica. Jag har samma uppfattning när det gäller asylsökande och nyinflyttade elever. Det är bråttom, bråttom och krävs mycket arbete så de kan välja och styra sin framtid.
Sant. På senare tid har det varit just människor som tvekat att berätta om sina diagnoser på grund av tidigare erfarenheter jag mött, och att de tvingats göra dessa erfarenheter får det att ryka ur öronen på mig.
Ja, nu samlar vi kraft för att skärpa till oss. Nu säger vi ifrån till alla tycka-synd-om-snackare. Vi fokuserar på elevers möjligheter istället för att tycka synd om dem för det som inte är bra. De som har en annan åsikt kan slänga sig i väggen. Det gäller elever med bokstavskombinationerna men också elever med svåra sociala förhållanden etc. Vi vet förstås mycket väl att det som eleverna behöver är hopp och respekt!
Hopp?
Det eleverna behöver är möjligheter att lära. Där ingår förtröstand, hopp, respekt, utrymme och mycket annat.
Framför behövs modet att våga interagera. Lärarkåren behöver stöd istället för kritik.
Nej. Lärarkåren behöver kritik, saklig och konstruktiv kritik, och lärarkåren behöver våga lyssna på kritiken och ta till sig av den.
OK, konstruktiv kritik om den har sin grund i förståelse för att lärare oftast arbetar mer än nog.
Sen hävdar jag att lärarkåren behöver bli bättre på att slå ifrån sig obefogad, dum och inkompetent kritik.
Villkorad konstruktiv kritik? Det låter som en självmotsägelse.
Många lärare trivs rätt gott med martyrglorian och slår ivrigt ifrån sig mycken välberättigad kritik om de ser att den hotar just denna. Det är tråkigt, och försvårar ibland andra lärares arbete för att förbättra skolan och arbetsmiljön.
Så sant alla skriver.
Två saker slår mig curlingsamhället som vill soppa undan gruset och avsaknade att ”se mig som jag är”.
Jag kan inte låta bli att fundera lite över syftet med allt curlandet. Individerna det skapar är generellt inte de mest kapabla, konstruktiva och kreativa, men i gengäld lättkontrollerade. Det bekymrar mig en aning.
Jag håller med, tyck-synd-om snackarna hjälper ingen, diagnos eller inte. Att se människors möjligheter hjälper mycket. Heja. Jag tänker på det skotska ordspråket ”Hjälp mig inte upp innan jag har fallit”
Det är ett mycket bra ordspråk. Hur ska man någonsin lära sig att resa sig själv om man aldrig får prova?
Våga utmana elevernas förmåga! Ett misslyckande genom passivitet är värre.
Värre än vad? Hur menar du?
Utmanar man elevens förmåga för mycket så kan man med lite lyhördhet, erkänna det och diskutera andra lösningar.
Kör man ”låt gå så” snärjer eleven sig bara djupare in i misslyckande.
Ordspråket ”bättre ökänd än okänd” visar hur hemskt det är att inte se eleverna.
Finns det bara två ytterligheter? Antingen låt-gå eller ‘utmana för mycket’?
Nej, nyansrikare än så bör en lärares palett vara.
Absolut ska man hamna rätt någonstans mitt emellan för det mesta.
Det finns dock en teori om kreativitet som visar att möjligheten att misslyckas är nödvändig för att lyckas. Läraren som ska hitta individuella kreativa lösningar för en ström av elever måste ha utrymme för att misslyckas något ibland för att lyckas ordentligt ofta.
Jo, Jan, du har rätt i att ibland behöver det som verkar självklart sägas.
Bra rutet Morrica! Det du (och ni andra) skriver är så viktigt. Att inte dutta och tycka synd om folk är att se dem som fullt kapabla och kompetenta människor.
Det är lätt att gå vilse bland alla diagnoser. Istället borde man fråga varje elev: ”Hur lär DU dig?”.
/Monica (metabolism)
Tack.
Dock håller jag inte med dig helt – diagnoser är viktiga. De är verktyg för läraren och för skolan, och att inte använda sig av dessa verktyg lägger onödigt mycket ansvar på eleven.
En hörapparat säger något om eleven framför dig, och du använder dig av denna information när du förhåller dig till eleven och elevens lärsituation. Den innebär inte att eleven reduceras enbart till sin hörselnedsättning, men det är en faktor du har i bakhuvudet.
En diagnos syns inte alltid utanpå, men den bör ha samma funktion som hörapparaten: den säger också något om eleven framför dig, och som lärare är det ens förbannade plikt att använda sig av den informationen när man förhåller sig till eleven och elevens lärsituation.
Det är inte eleven som skall behöva ta ansvar för detta, det är lärarens uppgift. Vet man inte vad diagnosen innebär tar man reda på det. Det ingår i jobbet.
Fast vi tycker ju samma sak!
Det är bara jag som är otydlig. Med ”Det är lätt att gå vilse bland alla diagnoser” menade jag att man inte ska se diagnosen innan man ser eleven. Och jag tycker inte att diagnoser är oviktiga, de är precis som du skriver, verktyg som är till hjälp för mitt arbete. Det är bara det att jag hört många lärare säga ”Ja, men han har ju X…” och gett varandra den där blicken som säger att det är synd om eleven och att eleven är ett hopplöst fall eftersom hen har en Diagnos. Och då tycker jag att lärarna släpper taget och inte tar sitt ansvar.
Definitivt, det håller jag helt med dig om. Så bra att du redde ut missförståndet!